Det blir Magnus af Petersens som efterträder Sara Arrhenius som chef för Bonniers Konsthall i Stockholm. För en nordisk publik är af Petersens kanske mest bekant som curator för Nordiska paviljongen i Venedig 2011, där han visade Andreas Eriksson och Fia Backström. Förra året återvände han till Venedig som curator för Future Histories med Arseny Zhilyaev och Mark Dion på museet Casa dei Tre Oci på ön Giudecca.
Att af Petersens går från Moderna Museet, där han har varit intendent sedan 2002, till Bonniers konsthall är kanske inte förvånande, givet de historiska banden mellan familjen Bonnier och museet på Skeppsholmen. Konsthallens nuvarande VD Pontus Bonnier var ordförande i Moderna Museets Vänner mellan 1998 och 2008, liksom hans far före honom. Bonniers konsthall grundades 2006 av Jeanette Bonnier, som gick bort tidigare under året, och drivs som en självständig, icke-vinstdrivande verksamhet inom mediekoncernen Bonniergruppen.
af Petersens har varit Chief curator och Curator at large vid Whitechapel Gallery i London mellan 2013 och 2015. Där gjorde han utställningar med bland andra Richard Tuttle, Chris Marker och Kader Attia. Bland de utställningar som han har curaterat på Moderna Museet kan nämnas Eklips. Konst i en mörk tid (2008), samt Objekt och kroppar i vila och rörelse som visades på Moderna Museet i Stockholm och Malmö under förra året. Utställningen curaterades tillsammans med Andreas Nilsson och handlade om koreografi och objekt i New York på 60- och 70-talen.
*
Under Sara Arrhenius ledning har Bonniers konsthall varit en av Nordens mest högprofilerade institutioner med en inriktning mot internationell samtida konst. Hur vill du att konsthallen ska utvecklas under de närmast åren, lokalt och internationellt?
Som du säger så har Bonniers konsthall haft en hög profil med inriktning mot internationell samtidskonst, men även mot svensk konst, om vi inte betraktar även den som internationell. Och samtidskonsten kommer att fortsätta dominera med såväl tematiska grupputställningar som separatutställningar. När vi visar äldre konst så kommer det att vara konst som inspirerar vår tids konstnärer, det kan vara de «konstnärernas konstnärer» som inte blivit tillräckligt uppmärksammade av en bredare publik.
Något annat som har utmärkt Bonniers konsthall och som jag vill utveckla är möjligheten att visa nya verk, särskilt producerade för konsthallen, liksom lokala och internationella samarbeten kring såväl utställningar som det övriga programmet. Det kommer även fortsättningsvis att finnas ett rikt program med diskussioner, performance och plats även för andra konstarter. Och jag vill såklart även nå en ännu större publik.
Utställningsprogrammet på Bonniers har sett ungefär likadant ut sedan starten. Stora separatutställningar har varvats med en tematisk utställning om året bredvid en del mindre arrangemang. Man har haft en tydlig profil. Hur kommer du att arbeta med utställningsprogrammet? Har du några konkreta modeller eller förebilder?
Jag har verkligen uppskattat Bonniers program och identitet men känner ingen press att följa i Sara Arrhenius fotspår, utan tror snarare att det förväntas att jag gör andra val. Det finns många institutioner som jag uppskattar men ingen tydlig förebild. Jag kan bli inspirerad av olika delar av program: Raven Row i London har lyft fram spännande och bra konstnärskap som varit förhållandevis okända, som en fin utställning med den tjeckiske konstnären Bela Kolarova 2013. Men de har haft ett mer historiskt inriktat program.
I London gillar jag även Whitechapel Gallery där jag var Chief Curator en tid. Serralves i Porto i Portugal har också haft ett bra program under många år.
Finns det någon särskild aspekt hos dessa institutioner eller program som har fångat ditt intresse?
Vad gäller Whitechapel så uppskattar jag hur de arbetar med olika format och temporaliteter, genom att låta större samtida utställningar ställas mot arkivbaserade projekt, ett rullande filmprogram och mot ett nyproducerat verk som visas under ett år och kompletteras av en programverksamhet med olika inslag. Vad gäller Serralves så har de varit tidiga med att visa konstnärer vars betydelse sedan har vuxit.
Många minns säkert Eklips. Konst i en mörk tid som du curaterade på Moderna Museet för snart 10 år sedan, och där du tog avstånd från didaktiska modeller och idén om konsten som ett upplysningsprojekt till förmån för mer existentiella och spekulativa förhållningssätt. Sedan dess har det knappast ljusnat för världen. Hur ser du på konstens möjligheter idag? Kommer vi att få se uppföljare till Eklips på Bonniers?
Nej, det blir nog ingen uppföljare. Men det stämmer att vi knappast lever i en ljusare tid. Jag är ingen mystiker men jag tror att konsten, utan att vara didaktisk, kan lära oss att lättare acceptera och bejaka det främmande, det obegripliga – och även göra det välbekanta, det vi tar för givet – mindre givet. Måhända är det ändå ett annat slags upplysningsprojekt; att göra oss mer bekväma med det mystiska, eftersom rädslan för det okända är roten till mycket intolerans och oro i världen.
Efter Eklips så har jag curaterat utställningar som Explosion. Måleri som handling (2012) och Objekt och kroppar i vila och rörelse (2016) som har tagit fasta på gränslandet mellan objekt och handling, där konstobjektet kan vara performativt, och på olika sätt uppmana till handling och aktivera betraktaren.
Bonniers konsthall har under senare år varit en av få svenska konstinstitutioner som aktivt har ställt ut konstnärer från Norge och Danmark, som Jeppe Hein, Ida Ekblad och Gardar Eide Einarsson. Har det nordiska perspektivet fortsatt relevans i dagens konstliv? Hur ser din egen relation till samtidskonsten i Norge och Danmark ut?
Jag är relativt ofta i Danmark och går på utställningar, men i Norge har det tyvärr blivit mer sällan. Jag känner mest till de norska konstnärer som blivit etablerade internationell. Men det finns många bra konstnärer i Norge, Danmark och Finland. Jag menar att det är viktigt att en institution har en aktiv relation till det lokala konstlivet – och det nordiska skulle kunna ses som ett utvidgat lokalt perspektiv, det finns trots allt en hel del rörelse och utbyte mellan de nordiska ländernas konstscener.
Du arbetar just nu på en utställning med Louise Nevelson som öppnar på Moderna Museet efter sommaren. Vad är det som fångar ditt intresse hos Nevelson?
Det kommer att bli en liten utställning om relationen mellan collage och skulptur i Nevelsons konstnärskap. Hon var ju en av dessa konstnärer som under 50- och 60-talen började göra konst av vardagsmaterial som packlårar och annat – något som började med Schwitters och som hon och Rauschenberg tog in i sin tid. Hos Nevelson förenas detta med en fantastisk känsla för komposition.
Nevelson är också intressant eftersom hon inte riktigt passar in i det mönster av biografiska läsningar av kvinnliga konstnärers arbeten som varit vanliga. Hennes stora, arkitektoniska skulpturer är ofta svartmålade, vilket ger en speciell effekt där delarnas ursprung faller glömska, men ändå kan anas i de slutliga verken. Tyvärr måste jag nu låta någon annan avsluta den utställningen.
Ja, du tillträder ju som chef för Bonniers redan i april, om bara fyra månader. Kan du redan nu säga något om vad vi kommer att få se på konsthallen framöver?
Det är lite för tidigt för att gå ut med något konkret eller någon programförklaring, jag vill först tala med personalen på konsthallen. Sara Arrhenius program är redan lagt till januari 2018, vilket ger mig tid att hinna producera en ny utställning med katalog. Jag får återkomma i april!
