Varans inneboende kommunism

Kungliga Konsthögskolans forskningsvecka inleddes med en konferens om konstens användbarhet under olika system, från proletariets diktaur till samtida finanskapitalism.

Melanie Gilligan, Popular Unrest (stillbild), 2010.
Melanie Gilligan, Popular Unrest (stillbild), 2010. Gilligan är doktorand vid Kungliga Konsthögskolan, och var en av deltagarna i Useless Uses.

Under de senaste veckorna har de flesta konsthögskolor i Sverige genomfört sina numera obligatoriska forskningsveckor. Under vanligtvis en vecka gör professorer, doktorander och ibland även master- och kandidatstudenter presentationer i form av föreläsningar, utställningar och performance, en praktik som allt oftare benämns i termer av forskning snarare än konst. Denna förskjutning av konstbegreppet mot tanken att konst kan förstås som forskning – och därmed ha en funktion, utöver att vara konst – har under senare år utvecklats parallellt med en vilja att den samtida konsten ska verka socialt och politiskt på ett mera explicit sätt än tidigare.

Frågan om konstens funktion eller icke-funktion var också temat för den två dagar långa konferensen Useless Uses: International Conference on Use and Uselessness in Contemporary Art som ägde rum torsdag–fredag inom ramen för Kungliga konsthögskolans pågående forskningsvecka i Stockholm. Titeln på konferensen speglade tanken att konsten under moderniteten bör ses i sin dubbla funktion som en vara, som likt alla andra varor kan säljas och köpas, men också som en icke-vara, på grund av dess oanvändbarhet. I sin avsaknad av direkt funktion och användning i det vardagliga kapitalistiska livet framstår konsten som ett paradoxalt objekt, vars funktion blir att visa på en utopisk verklighet bortom «den totala varufiering av livet», som en av konferensens talare, Etiénne Balibar, uttryckte det.

Éric Alliez. Foto: Kungliga konsthögskolan.
Éric Alliez. Foto: Kungliga konsthögskolan.

Konferensen arrangerades i samarbete med Centre for Research in Modern European Philosophy vid Kingston University i London, och utgick från begreppet «use» – kanske bäst översatt till användning, bruk eller funktion. Medverkade gjorde tänkare från disciplinerna filosofi, mediateori, konsthistoria samt konstnärer verksamma utanför och innanför Kungliga Konsthögskolan. På olika sätt och utifrån sina specifika perspektiv angrep nästan samtliga deltagare begreppet «use», och som en röd tråd löpte en konsthistorisk genealogi från Sovjetisk konstruktivism, till fransk och skandinavisk situationism till dagens nätverksaktivism.

I öppningsföreläsningen tog Etiénne Balibar – professor vid Columbia University i New York samt vid Kingston University – bruksbegreppet tillbaka till dess betydelse inom politisk ekonomi. På ett pedagogiskt sätt tog Balibar fasta på att en vara måste ha ett bruksvärde för att kunna säljas, men att den i relation till andra varor får ett utbytesvärde uttryckt i sitt pris. Till skillnad från många mekaniska läsare av Marx så stannade Balibar inte vid varuformens dubbla karaktär, utan visade hur varan i sig själv bär på motsättningarna kommunism och kapitalism, natur och kultur, kropp och form. En varas bruksvärde handlar inte bara om dess funktion, och om den kan köpas och säljas på en marknad. Begreppet har också en radikalare dimension hos Marx genom att brukandet av något pekar mot andra sätt att organisera samhället, där användning och funktion är huvudsaken, snarare än som idag, då en varas utbytesvärde alltid är överordnat dess bruksvärde.

Mara Lee. Foto: Kungliga Konsthögskolan.
Mara Lee. Foto: Kungliga Konsthögskolan.

I sin föreläsning «Användbar konst under proletariatets diktatur: från produktivism till socialistisk realism» knöt Christina Kiear – professor i konsthistoria vid Northwestern University – an till den utopiska dimensionen i bruksbegreppet i förhållande till konstproduktion under 1920-talets Sovjet. Kier har tidigare forskat om funktionen av konst- och designobjekt hos konstnärer som Alexander Rodchenko och Liubov Popova, men här valde hon istället att tala om de bildtidningar som producerades i nära samarbete med det kommunistiska partiet, och som illustrerades med bland annat satiriska teckningar av den unga konstnären Alexander Dejneka. Genom en nyanserad läsning av Dejnekas bilder, uttryckte Kier framförallt en kritik av den förenklade uppdelningen mellan propagandistisk socialrealism och kritisk produktivism och konstruktivism. Hon argumenterade för Dejnekas bilder som en användbar konst – en konst under proletariatets diktatur – som kan vara lika estetisk och kritisk utmanande som Rodchenkos fotografier, vilka annars ofta framhävs i historieböckerna som den verkligt moderna konsten under Sovjet-eran.

Ett annat perspektiv på konstens funktion och icke-funktion togs upp av Éric Alliez – professor vid Kingston University och University of Paris – i en föreläsning om den danska konstnären Asger Jorn, som med sina målningar ville nedvärdera måleriet som en konstform. Trots sin något okritiska behandling av ämnet som i högre grad tog fasta på biografiska detaljer än på Jorns kritik av politisk ekonomi, fungerade ändå Alliez presentation som en påminnelse om Jorns och situationernas vilja att göra konst vars funktion sträckte sig bortom medelklassens estetiska njutning.

Étienne Balibar. Foto: Kungliga konsthögskolan.
Étienne Balibar. Foto: Kungliga konsthögskolan.

Den hypade mediateoretikern McKenzie Wark – professor vid The New School i New York – hade ambitionen att ytterligare komplicera idén om bruksvärdet i Marx värdeteori, genom att argumentera för att det som framförallt varufieras idag är information och att dagens ägande klass inte i första hand är kapitalister utan «den vectoriala klassen» (de som äger och kontrollerar information). Konstens funktion i Warks semiotiska läsning av Marxs värdeteori framstod däremot som oklar, men fick ett mer konkret uttryck i Melanie Gilligans TV-serie-inspirerade drama Populär Unrest (2010). Gilligan är konstnär och doktorand vid Kungliga Konsthögskolan, och det som Wark kallar den vectoriala klassen representeras i hennes film som ett allsmäktigt företag som både skapar och tar livet av medborgarna i den dystopiska stad som dramat skildrar.

Mest positivt var att nästan samtliga konstnärer presenterade sin konst snarare än gjorde diskursiva föreläsningar om sin konst. Hito Steyerl valde att framföra en ironisk-humoristisk performanceföreläsning med titeln «Why Game? Can People in the Art World Think?» I ett flöde av ibland smått meningslösa power-point bilder av diagram och statistik undersökte hon performativt hur vårt dagliga beteende både generar och svarar på algoritmer, och hur detta skapar rörelser i spekulation på finans- så väl som på konstmarknaden. Även Goldin + Senneby – konstnärer och doktorander vid Kungliga Konsthögskolan – genomförde en performance-presentation där gränsen mellan fakta och fiktion upplevdes som oklar. Temat var bland annat fenomenet «short-selling», en strategi som konstnärerna använt sig av i sitt nya verk som också är ett nystartat bolag som publiken ombads investera och spekulera i.

Hito Steyerl. Foto: Kungliga konsthögskolan.
Hito Steyerl. Foto: Kungliga konsthögskolan.

Konferensen kommenterade inte explicit den förvandling som samtidskonsten har genomgått de senaste decennierna, där den allt mer förväntas ha en tydlig funktion antingen i form av ett bytesvärde på den expanderade konstmarknaden, som kunskap inom akademin eller som katalysator med explicita sociala effekter. Men att olika konstnärliga och filosofiska positioner fick stå sida vid sida utan att uttryckligen kommentera varandra, kunde i sig läsas som en indirekt vägran att instrumentalisera vare sig konst eller andra sätt att tänka. Denna form öppnade för ovanligt livliga och produktiva diskussioner mellan talarna och publiken, som när Balibar ifrågasatte Goldin + Sennebys tanke om att deras verk skulle vara en form av «reversed engineering» av metoder som används inom finansvärlden. «Vad är det som har vänts om i er konst?», undrade Balibar, och satte fingret på frågan om konst förväntas att endast belysa en viss problematik eller om den också bör kritisk omförhandla densamma.

Genom att ta fasta på hur konstens funktion har sett olika ut under olika skeden av den moderna historien, visade konferensen i sin helhet hur konstbegreppets förvandlingar alltid bör ses i relation till större samhälleliga och ekonomiska förändringar. Oavsett om konsten förstärker det kapitalistiska samhället eller pekar bortom det, så är den beroende av sitt förhållande till staten och till de former som staten organiserar sig på. Däremot drogs inga direkta slutsatser om hur samtidskonsten ska förhålla sig till detta, även om de aktuella och historiska praktiker som presenterades kan sägas förenas av en vilja att verka politisk genom sin form, och genom att på olika sätt lyfta fram konstruktionen av verken. På så sätt pekade konferensen ut en ny genealogi för den samtida konsten som börjar med det kommunistiska Sovjet och konstruktivismen, och mynnar ut i olika former av kapitalistisk performativitet i nuet.

Useless Use på Kungliga konsthögskolan.
Konferensen Useless Uses: International Conference on Use and Uselessness in Contemporary Art. Foto: Kungliga konsthögskolan.

Leserinnlegg