Falsk populism med regionala intressen 

Kalmar konstmuseums beslut att säga upp chefen Bengt-Olof Johansson har väckt starka reaktioner. Nu ställer man in sommarens stora utställning med nordisk samtidskonst. 

Egle Budvytyte, Choreography for the Running Male, 2012. Verket ingick i Present Tense, en utställning med baltisk konst curaterad av Marianna Garin och Anders Kurg 2014–205.
Egle Budvytyte, Choreography for the Running Male, 2012. Verket ingick i Present Tense, en utställning med baltisk konst som visades på Kalmar konstmuseum 2014–2015.

Kalmar konstmuseums stora sommarutställning med nordisk samtidskonst, The Soft Glow of Hopelessness, ställs in. Beskedet gavs igår, tisdag, i lokaltidningen Barometern av konstmuseets tillförordnade chef Tullan Gunér och Pontus Hammarén, chef för Borås konstmuseum, där utställningen skulle visas senare under året. Detta är den senaste i en rad händelser som tog sin början för två veckor sedan, då konstmuseets chef Bengt-Olof Johansson fick sparken under uppseendeväckande former. Konstnärena Johanna Karlin och Åsa Jungnelius avgick ur styrelsen i protest, och i Sydsvenskan skrev Thomas Millroth om en «kupp», som han menar för tankarna till turerna kring Lunds konsthall förra året.

– Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Jonatan Habib Engqvist, curator för The Soft Glow of Hopelessness tillsammans med Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Annika von Hausswolff. Han menar att det är märkligt, och kanske talande att beskedet att utställningen ställs in kom via media.

– Spontant tänker jag att om ledningen fortsätter att agera på det här viset är jag uppriktigt bekymrad över utvecklingen på Kalmar konstmuseum, säger Habib Engqvist till Kunstkritikk.

Kalmar konstmuseums nya byggnad invigdes 2008, och fick samma år Kasper Salin-priset.
Kalmar konstmuseums nya byggnad invigdes 2008, och fick samma år Kasper Salin-priset. Foto: Åke E:son Lindman

Konstmuseets styrelse menar att Bengt-Olof Johanssons avgång var en gemensam överenskommelse, men enligt ett upprop undertecknat av 42 konstnärer och curatorer finns «inga konkreta motiv» till att han skulle sluta. Tvärtom, framhåller de, har Johansson på bara några få år lyckats bygga upp ett stort förtroende bland konstnärer och i konstlivet, både nationellt och internationellt. Detta genom att förespråka ett «vitalt och angeläget konstnärligt innehåll» – trots en stram utställningsbudget.

– Johansson har balanserat det lokala, regionala och internationella uppdraget och skapat flera uppmärksammade utställningar och annan publik verksamhet som seminarier och publikationer, skriver de.

Även museipersonalen har visat misstycke med den hastiga förändringen, och i ett brev till styrelsen ber de om en utförlig anledning till att ändra verksamhetsinriktningen mitt i ett planerat år.

– Hur är det tänkt att både genomföras och ske?

 

HEMLIGA STYRELSEPROTOKOLL

Kunstkritikk har försökt nå styrelsens ordförande, Monica Krook, men hon hänvisar till Tullan Gunér, som i sin tur hänvisar till att hon är nytillsatt. Till svårigheten att bilda sig en uppfattning om händelseförloppet bidrar att styrelsen har valt att hemlighålla alla styrelseprotokoll från 2015, där beslut sägs ha tagits om Johanssons avgång. Något som är möjligt eftersom Kalmar konstmuseum, trots sin offentliga finansiering, drivs av en förening som inte omfattas av offentlighetsprincipen. Monica Krooks påstående att styrelsen var enig i sitt beslut dementeras dock av den före detta styrelsemedlemmen Johanna Karlin, som dessutom framhåller att konstmuseets framtida utveckling inte är något som har diskuterats på styrelsemötena.

– Inte ett ord av det som sägs i styrelsens pressmeddelande eller pressuttalande har yttrats, säger Karlin till Kunstkritikk.

Bengt-Olof Johansson, konstnär och till nyligen chef för Kalmar konstmuseum.
Bengt-Olof Johansson, konstnär och till nyligen chef för Kalmar konstmuseum.

– Personalen var verkligen stabil och hade mått så bra av att få fortsätta under Bengt-Olofs ledning ytterligare ett par år, fortsätter hon, och berättar att styrelsen i samband med avskedandet fick ta del av en skrivelse med personalens åsikter. Där framkommer att de skäl till uppsägningen som personalen har fått ta del av skulle vara «förändringar av verksamhetsinriktningen».

– Dessa skäl var totala nyheter för mig och Åsa [Jungnelius]. Vi har båda verkligen försökt föra upp frågan på dagordningen, men verksamhetens inriktning eller förändring av inriktning har aldrig diskuterats i styrelsen. Naturligtvis handlar allt om samtidskonsten vara eller inte.

Den kritik som museipersonalen har riktat mot styrelsen, menar Karlin är befogad. Hon medger att det har varit turbulenta tider med stor personalförändring.

– Men nu var vi verkligen framme vid en fungerande verksamhet. Jag förstår personalen fullt och fast, och jag stödjer dem i deras kritik, säger hon och understryker att hon under det senaste halvåret har arbetat tätt med museets olika yrkesgrupper för att försäkra sig om att allting fungerar.

– Allt detta positiva har jag försökt berätta för styrelsen, men jag har känt att det är som att tala för döva öron. De vill inte höra. En talande bild för en fungerande (konst)verksamhet borde väl ändå vara när man ser större delen av personalen på lördagskvällarnas vernissagefester, vilket innebär att de är på jobbet utanför arbetstid, frivilligt!

Verk av Eva Löfdahl som ingår i den pågående utställningen Obetingade anslag.
Objekt av Eva Löfdahl som ingår i den pågående utställningen Obetingade anslag.

Det är nu en knapp månad kvar till Kalmar konstförenings årsmöte och som del av valberedningen understryker Kåre Holgersson att man arbetar efter olika scenarios för mötet.

– Vi har meddelat nuvarande styrelse att valberedningen arbetar för att kunna presentera förslag på namn för en helt ny styrelse om den nuvarande inte har medlemmarnas förtroende. Denna styrelse ska ha bredd i kunskap och kompetens. Efter den turbulens som har varit, är det många som uttrycker sin oro för museets framtida arbete, säger Holgersson till Kunstkritikk och förklara att det också är viktigt att årsmötet hålls i en lokal utanför museet, så att alla som vill kan få plats att medverka.

– Vi förväntar oss att många är intresserade, säger han och förklarar att det redan är flera som har anmält intresse för en plats i den nya styrelsen, men att det även är många som vill sitta kvar. Vad som händer på årsmötet återstår att se.

 

KONSTLIVET BORDE ORGANISERA SIG

På frågan om händelserna i Kalmar går att betrakta ur ett bredare perspektiv, svarar Lars-Erik Hjertström Lappalainen, curator och tidigare skribent i Kunstkritikk, att det kan vara svårt att jämföra processerna i de olika fallen, till exempel Dunkers, Färgfabriken Norr, Lunds konsthall, men att det i drivkrafterna går att ana en populism som inte bara går emot konstnärlig expertis, utan även besökssiffror.

– Just nu har Magnus Wallin helt likartade problem i Växjö, där hans förslag till offentlig utsmyckning vann tävlingen, men beslutet körs över av politiker som vill ha något helt annat, säger Hjertström Lappalainen, som föredrar att beskriva det hela som ett slags falsk populism där en konstpolitik drivs igenom utan att företräda någon större konstintresserad publik.

Trapphuset på Kalmar konstmuseum. Foto: Åke E:son Lindman
Kalmar konstmuseum, trapphus. Foto: Åke E:son Lindman

– Tvärtom företräds en mindre publik som vill ha regional konst, och de gläds väl åt att regionalismen åtminstone kommer att låta dem slippa höra riksmedia säga att skiten som visas är bra. Det är nog den gruppen människor som får sin dumhet sårad av samtidskonst, som stödjer sådana här förändringar, utan att för den skull sedan gå på regionalkonstutställningarna, säger Hjertström Lappalainen, som menar att detta sårande är en bra samhällsuppgift som konsten bör ta på sig.

– Antagligen är det regionaliseringen av kulturpolitiken som har bäddat för den utveckling som nu går att se.

På frågan om det finns någon lösning svarar han att det svenska samtidskonstlivet kanske kunde organisera sig med ett nätverk och krismedveten beredskap.

– Då skulle vi kunna rycka ut när sådant här händer och låta beslutsfattarna konfrontera 3–400 konstarbetare som vill rädda konstlivet från fullständig utarmning. Det borde inte vara så svårt att få till och jag tror att det skulle kunna göra styrelser och politiker lite mer försiktiga, säger Hjertström Lappalainen.

Det gensvar som curatorerna har fått från konstnärerna tyder på att en sådan sammanslutning inte skulle vara omöjlig.

 

OKLAR KOMMUNIKATION

Redan den 19 mars, en knapp vecka innan Tullan Gunér lät meddela sitt beslut att ställa in The Soft Glow of Hopelessness, skrev de tre curatorerna till Kalmar konstmuseum och meddelade att de ville avbryta samarbetet. När Kunstkritikk talar med Jonatan Habib Enqvist under tisdagen – strax innan Gunérs besked att utställningen inte kommer att genomföras – beskriver han de tre curatorernas position som kluven.

– Vi har en roll i förhållande till de 18 medverkande konstnärerna, men samtidigt ett åtagande att genomföra utställningen, menar han, och förklarar att de som curatorer inte längre vet vad som sker på konstmuseet, eller hur detta står i relation till vad konstnärerna vill genomföra.

Objekt av Per B Sunberg, som ingick i förra årets sommarutställning Suecia Contemporare.
Objekt av Per B Sunberg som ingick i förra årets sommarutställning Suecia Contemporare.

– Vårt jobb är att se till att konstnärernas arbeten kommer till uttryck i det offentliga rummet, såväl rumsligt som medialt. Sedan finns det förstås även en etisk aspekt av det hela, fortsätter han och exemplifierar med den uteblivna kommunikationen med Gunér, som ännu inte hade bemött curatorernas ställningstagande. Hur det ligger till juridiskt vet inte Habib Enqvist, någonting som även det beror på bristande kommunikation från konstmuseets sida.

– Avtalet finns ju, men eftersom Bengt-Olof Johansson inte längre är på plats såsom avtalet säger, så räknar vi med att det inte gäller. Sen får vi se vad som händer efter årsmötet nästa månad, tillägger Habib Engqvis, och understryker att han och hans medcuratorer vill vara öppna för eventuella vändningar, samtidigt som det om en månad kvarstår mycket kort tid innan utställningens tilltänkta öppning.

– Vi ska ju hinna producera utställningen också, och med den knappa budget som finns vore det i nuläget omöjligt, även om det skulle ske en omorganisering på museet.

Budgetmässigt menar Tullan Gunér att utställningen redan låg mycket stramt till, men till Kunstkritikk säger hon att hon likväl hoppas att den ska bli av – detta bara några minuter innan beskedet om att konstmuseet avblåser projektet. Den korthuggna kommunikation som har uppfattats från henne, å curatorernas sida, ursäktar hon, och understryker att det är viktigt att inga kontakter bryts och att museets besökare inte ska störas av det som sker.

Kalmar konstmuseum, interiör.  Foto: Åke E:son Lindman
Kalmar konstmuseum, interiör. Foto: Åke E:son Lindman

– Jag ville först kommunicera med Pontus Hammarén på Borås konstmuseum, och när vår kommunikation sedan dröjde en aning, så blev det såhär. Själv hade jag hoppats att de tre ändå skulle välja att arbeta vidare med utställningen, på samma vis som jag hoppades och räknade med att Bengt-Olof skulle välja att stanna kvar. Nu blev det inte så, säger hon till Kunstkritikk och låter de orden stå som förklaring till händelseförloppet.

– Det är sällan som någon avskedas från en fredag till en måndag, menar Jonatan Habib Engqvist, som har en annan bild av händelseförloppet, varför han tror att beslutet att avbryta projektet är det bästa möjliga i nuläget, någonting som även har fått stöd från de berörda konstnärerna.

– Jag upplever ett starkt stöd från dem. Många tycker förstås att det är tråkigt, och det tycker vi också, säger Habib Engqvist, och förklarar hur chocken och sorgen över den abrupta förändringen ännu är ihållande.

 

ÄNNU ETT PROJEKT I FARA?

Även Statens konstråd har reagerat på Bengt-Olof Johanssons avsked. De har sedan 2014 ingått i ett samarbete med Kalmar konstmuseum och Region Kalmar kring ett projekt av konstnären Pia Sandström.

Jonathan Habib Engqvist, en av kuratorerna för den nu inställda utställningen The Soft Glow of Hopelessness.
Jonathan Habib Engqvist, en av curatorerna för The Soft Glow of Hopelessness.

– Projektet är i ett mycket känsligt läge där verket håller på att produceras just nu och har vernissage i Kalmar i slutet av juni. Konstverket äger rum utanför museet och är därför mycket tillgängligt för en bred publik, skriver konstrådets chef Magdalena Malm till konstmuseets styrelse. Efter att ha fått besked om att en särskild projektledare har tillsatts för att möjliggöra projektets fullbordan har Konstrådet trots allt valt att behålla samarbetet.

– Museet är mycket måna om att samarbetet ska fullföljas och vi räknar därför med att det kommer att genomföras som planerat, säger Malm till Kunstkritikk, och förklarar att Pia Sandströms projekt är en fortsättning på ett större stadsutvecklingsprojekt som Konstrådet har genomfört i samarbete med Kalmar kommun, men där konstmuseet inte har varit inblandat.

– Projektet är en fortsättning på detta och ett samarbete mellan Kalmar kommun, Regionen, Kalmar konstmuseum och Konstrådet med ett kontrakt som reglerar allas åtagande.

Ansvarig curator för projektet är Lisa Rosendahl från Statens Konstråd, varför Malm menar att det är i hennes händer som projektet ligger.

– Vi ser också att projektet kommer att visa på Bengt-Olofs tydliga vilja och kompetens att skapa samtidskonst av hög kvalitet som når ut till en bred publik, säger Malm, som menar att Konstrådet inte kan bryta ett avtal som innefattar så många andra parter.

Lina Selander, Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Porttbou), 2007. Kalmar konstmuseum visade förra året den första större presentationen av Venedig-aktuella Lina Selanders arbeten.
Lina Selander, Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Porttbou) (stillbild), 2007. Kalmar konstmuseum visade förra året den första större presentationen av Venedig-aktuella Lina Selander.

Leserinnlegg