Ett tänkande i rörelse

Att närma sig Sturtevant genom en diskussion av upphovsmannaskap, och korresponderande överklivningar mot juridiska och politiska diskurser, ligger måhända i tiden. Men det tycks närmare till hands, och mer i linje med konstnärens eget synsätt, att relatera verken till begrepp som bild, materialitet, skillnad och repetition. Att «omskapa, återanvända, omkombinera, återmontera – det är det som gäller» menar hon själv, och om detta sedan bidrar till att kritisera eller affirmera ett upphovsrättsligt reglererat system för kulturellt och ekonomiskt utbyte tycks av underordnad betydelse (rimligtvis gör det båda). Sturtevant är inte intresserad av att sätta problem under debatt, snarare vill hon få oss att tänka – som hon själv, med viss reservation, uttrycker saken – vilket innebär att hon efterfrågar en betraktare som inte söker sig mot «mentala bokslut», utan uppehåller sig vid en viss aktivitet i förhållande till verken.

Utställningen på Moderna Museet är förhållandevis modest till sitt omfång, och installerad i en del av museet som vanligtvis inhyser samlingarna. De trettiotal verk som visas kan delas in i två grupper: för det första, repetitioner av andra konstnärers verk enligt den modell som Sturtevant etablerade redan med sin debututställning på Bianchini Gallery 1965 (här är dock det mesta av senare datum, med undantag för enstaka repetitioner av Warhol och Duchamp från tidigt 70-tal). För det andra, videoinstallationer av ett slag som hon har arbetat med på senare år, där konstnärliga bilder ställs mot massmediala appropriationer och egenfilmat material i olika drastiska montage. En märklig sammanställning av verk som ger upphov till en känsla av veck i tiden: om repetitionerna brukar räknas som minst två decennier före sin tid, så framstår videoinstallationerna med sin rastlösa och distraherade «zapping-estetik» som ett par decennier efter. En medveten provokation, tycks det, riktad mot den stelbenta tendensen att binda konsten vid «dess egen» tid: om ni kallar mig föregångare och pionjär kan jag lika gärna vara eftersläntrare och epigon, tycks vara Sturtevants svar på de senaste årens konsthistoriska konsekreringsprocess.

Inte desto mindre så är det repetitionerna som framstår som utställningens, och konstnärskapets, huvudnummer. Urvalet är relaterat till Moderna Museets egen historia, med verk av bland andra Warhol, Duchamp, Johns och Beuys (Sturtevants repertoar på detta område är bredare än vad som ofta noteras, även om tyngdvikten ligger på en New York-centrerad kanon av manliga konstnärer). Det mest påtagliga med dessa «omvända readymades» är materialiteten: hur Sturtevant insisterar på att inte hantera exempelvis Warhols blomstermålningar som tecken, språk eller ideologi i vid mening, utan som kroppar bestående av specifika sammanställningar av material. Repetitionerna är ju inte avbilder utan faktiska repliker (minns Warhols svar – «jag vet inte, fråga Elaine»– på frågan om hur han gjorde sina silkscreentryck), som pekar på konsten som en fysisk erfarenhet. Och kanske ger Sturtevant mer än något annat uttryck för en skulptural sensibilitet: en upptagenhet vid vad det innebär för ett konstverk att erövra en plats i världen, och som kropp utöva inflytande («kraft») över andra kroppar. Samtidigt är detta inflytande alltid i någon mån språkligt, och i utställningen är verken naturligtvis inte bara kroppar utan förevändningar för tankeprocesser och andra, mer eller mindre, immateriella skeenden.

I den mittersta salen projiceras en gigantisk videoloop av en framrusande hund, ett verk som både faktiskt och metaforiskt sammanfattar utställningens grundfigur: hur medvetandets rörelse tänks uppstå i analogi med kroppens rörelse genom rummen, i en fysisk gestaltning av ett tänkande som inte når sitt mål och därför – idealt – förblir öppen för vad det senare kommer att utesluta. Bilderna på hunden återkommer dessutom i utställningens två andra, stora, videoinstallationer: Elastic Tango i det första rummet, och Dark Threat of Absence Fragmented and Sliced, där sju monitorer placerade på rad efter varandra leder besökaren ut ur utställningen. Varefter man återigen passerar ingången, och, kanske, glider in för ytterligare ett varv… Utställningen som loop, alltså, och ett öppnande av verken mot tiden: här finns inga objekt för isolerad kontemplation, utan snarare en struktur för att ställa olika saker mot varandra.

Mest påtagligt blir detta i ett rum med, om jag minns rätt, 9 repetitioner av Fresh Widow som på ett pedagogiskt vis påminner som Duchamps idéer kring fördröjning som ett förkroppsligande (i tiden) av den minsta men nödvändiga skillnad som låter sig urskiljas mellan två företeelser. Här är det värt att notera att Modernas version av Fresh Widow, som är inkluderad i Sturtevants hängning, är en replik utförd av Ulf Linde, samtidigt som det är osäkert om det överhuvudtaget finns något original av detta verk (den äldsta kända versionen, som i sig är en miniatyriserad replik av ett traditionellt franskt fönster, utfördes av en snickare i New York på 20-talet). Sturtevants varianter är med andra ord varken kopior av ett original eller original i egen rätt. Detsamma kan i någon mån sägas om alla hennes repetitioner, som därför kanske bättre förstås som just fördröjningar i Duchamps mening: ett sätt att uppehålla sig vid den infratunna skillnaden mellan verkets kropp och vad den ger upphov till, eller avsöndrar. Eau et gaz a tous les étages som det heter i ett närliggande exempel i form av Duchamps berömda emaljskylt, som också repeteras – två gånger – i utställningen.

Om jag saknar något i Modernas Museets i övrigt berömvärda presentation, är det ett försök att på allvar bena ut Sturtevants historiska relevans och samtida aktualitet. Att det handlar om en bearbetning av bildens, och den estetiska erfarenhetens, belägenhet i den digitala eran är klart, men den omvittnade gåtfullheten pekar också mot det sammanhang där Sturtevant en gång framträdde som konstnär: New Yorks konstliv på 60-talet, långt innan genombrottet för den så kallade Pictures-generationen vars politik hon senare tog avstånd ifrån. Men även innan October, vars marxistiskt och poststrukturalistiskt orienterade läsningar skulle få så stor betydelse för hur den tidens konst kom att förvaltas under efterföljande decennier. Sturtevant påminner oss om ett annat, mer lekfullt, 60-tal (och i denna mening är det välfunnet att hon visas just på Moderna), samtidigt som verken inte låter sig knytas till en viss tid eller underordnas etablerade konsthistoriska begrepp. Implikationerna av detta hade man gärna fått fundera vidare kring, inte minst som det fortfarande tycks finnas något kontroversiellt i föreställningen om en blaserad eller «oskolad» betraktare som förmår omvandla sin trötthet till en högre form av uppmärksamhet. Lättsinnet kan vara befriande, som hon lär oss, men bara om det hanteras med strängaste eftertryck och skärpa.