Ett nödvändigt brev

Curatorn för den ryska paviljongen sa till sist upp sig, men avstod från att kommentera paviljongens graverande band till den ryska krigshetsande eliten.

Ryska paviljongen i Venedig.

Kära vänner och kolleger,

Idag begärde jag att entledigas från uppdraget som kurator för ryska paviljongen vid den 59:e Venedigbiennalen, som enligt planerna skulle ha invigts i april i år.

Jag hyser fortfarande stor beundran och tacksamhet för de ryska konstnärerna Alexandra Suchareva och Kirill Savtjenkov, med vilka jag har arbetat för att utveckla projektet för biennalen. Ändå kan jag inte gå vidare med förberedelserna för detta projekt, i ljuset av Rysslands militära invasion och bombning av Ukraina. Detta krig är politiskt och känslomässigt outhärdligt. Som ni vet är jag född och formad i Litauen när landet var en del av Sovjetunionen. Jag har genomlevt Sovjetunionens upplösning 1989 och har bevittnat och beundrat mitt lands utveckling ända sedan dess. Idén att gå tillbaka till eller framåt mot att leva under ett ryskt eller varje annat imperium är helt enkelt inte uthärdlig.

Innan jag lämnar er vill jag låta er veta att mina samtal med Alexandra och Kirill under utvecklingen av biennalprojektet ständig inspirerade till nya synsätt på såväl det förflutna som framtiden, i intensiv upplevelse av vår nutid. De och så många andra lysande ryska konstnärer hänger sig helt åt det fria tänkandet, trots att lever i en alltmer repressiv kontext. Jag fördömer med allra största tydlighet det pågående anfallet och underkastandet som beordrats av Ryssland. Dessutom anser jag att människor från Ryssland inte ska mobbas eller förkastas enbart på grund av det egna landets förtryckande politik och agerande. Jag vill undvika skiljelinjer som faller platt och istället förespråka former för solidaritet på många nivåer, med internationella samlingsplatser där konst och konstnärer från Ryssland kan uttrycka den frihet de inte kan uttrycka i hemlandet. Det är inte lätt att leva omgiven av krigshetsare, allra minst för dem som utforskar sätt att vara utanför de normative strukturerna.

Tack för er förståelse och ert stöd.

Vänliga hälsningar,

RM

Detta brev kom igår, runt klockan fyra på söndagseftermiddagen i Helsingfors (och i Vilnius). En del hade sagt: Äntligen kom det. Vi hade väntat på det åtminstone sedan Rysslands krig i Ukraina inleddes i torsdags, för fyra långa dagar sedan. Inget annat beslut var möjligt för den 48-årige litauiske kuratorn Raimundas Malašauskas. Efter att Ryssland utestängts från Eurovision Song Contest och Formel 1, uttryckligen för att dess medverkan nu skulle ha skadat arrangörernas rykte för all framtid, hur kunde man ens tänka sig en rysk paviljong på biennalen i Venedig? Vi visste att Malašauskas höll på att skriva sitt brev och några av oss tänkte: «Kommer vi ens att få se det innan kriget är över?»

Andra hade sagt: Det är ett modigt brev, författat under otrolig politisk, yrkes- och känslomässig press. De som, liksom jag själv, var otåliga att få se det skapade bara ännu större press. Brevet tar tydlig ställning mot invasion, bombning, anfall, underkastelse – och krig. Fast det ordet är nu bannlyst inne i Ryssland och får inte användas om det pågående kriget. Brevet försvarar de många människor i Ryssland som är emot kriget. Den ryska verkligheten är nu sådan att vi inte kan veta hur många de är, men i skrivande stund har fler än 17 000 beundransvärda människor från olika delar av Ryssland skrivit under ett öppet brev från ryska konst- och kulturarbetare som funnits på nätet sedan i fredags, den 25 februari. (Det verkliga antalet kan vara betydligt högre, eftersom sidans uppdatering går ganska långsamt.) De tar betydande personliga risker för att vi som lever i omvärlden ska förstå att Ryssland inte bara består av krigshetsare. Det är också mycket viktigt att Malašauskas’ brev försvarar dem  som inte passar in i normerna för vad det med fog beskriver som «en alltmer repressiv kontext».

Andra avsnitt var litet konstiga. Vad avses egentligen med «idén att gå tillbaka till eller framåt mot att leva under ett ryskt eller varje annat imperium»? Är imperiet regressivt eller progressivt? (Med avseende på färdriktningen, alltså.) Och vilka andra imperier har Malašauskas i åtanke? Jag finner det emellertid svårt att tro att hans brev skulle vara skrivet i något slags poetiskt skiffer. Det måste väl vara alltför viktigt för det, med tanke på de överhängande utmaningar som tvingade honom att skriva det. Han måste ha eftersträvat maximal tydlighet. Sedan finns det ett faktafel. Sovjetunionens formella upplösning skedde först den 25 december 1991, när Michail Gorbatjov, dess siste president, överlämnade sina befogenheter (och kärnvapenkoderna) till Boris Jeltsin, Ryska federationens förste president.

Ungefär vid samma tid som Malašauskas’ brev uppenbarade sig på Instagram lät en viss Vladimir Vladimirovitj Putin världen veta att han beordrat sina militärer att försätta Rysslands kärnvapenstyrkor i högsta beredskap. Säkert för att bomba oss alla tillbaka till stenåldern.

De konstigaste sakerna i detta brev är de som utelämnats. Den största elefanten i rummet är frågan alla måste ha ställt sig. Hur kommer det sig att en kurator som, precis som han skriver, är «född och formad i Litauen när landet var en del av Sovjetunionen» väljer att göra den ryska paviljongen? Jag försöker inte hävda att detta i princip är olämpligt eller ens särskilt märkvärdigt. Under villkor som hade förtjänat epitetet «normala» skulle ett sådant samarbete över nationsgränserna ha varit något helt normalt. Det verkar bara litet oväntat just i dessa dagar, även när man vet att Malašauskas under några år har arbetat för den ytterst förmögna V–A–C-stiftelsen i Moskva.

Den storstilade invigningen nyligen av stiftelsens nya flaggskepp GES-2 House of Culture, ett tidigare elverk i centrala Moskva, med ett mycket omfattande performanceprojekt av den isländske stjärnkonstnären Ragnar Kjartansson, gick över styr när hedersgästen, samme V. V. Putin, lät värden, Rysslands fjärde eller femte rikaste man Leonid Michelson, förstå att han inte var helt nöjd med den påkostade ombyggnaden signerad Renzo Piano. Detta är bara för att ge litet kontext; jag ska inte gå in på flera detaljer här.

Och så kommer vi fram till något som också lämnats osagt men som måste läggas till i efterhand för att Malašauskas’ brev (och ett kortare uppsägelsebrev av konstnären Kirill Savtjenkov) ska bli helt begripliga. Det rör sig om de två förmögna grundarna och gemensamma ägarna till bolaget Smart Art som tecknat ett tioårigt kontrakt att fungera som producent för paviljongen. Utanför Ryssland har deras identiteter offentliggjorts mycket diskret (eller nästan inte alls). Den första är Anastasia Karnejeva, som i biennalens officiella lista anges som kommissarie för paviljongen, och den andra Jekaterina Vinokurova. I detta sammanhang är det omöjligt att förstå vilka dessa eleganta och välutbildade kvinnor är utan att nämna deras fäder. Karnejevas far är Nikolaj Volubujev, före detta general i FSB (efterträdarorganisationen till Sovjettidens KGB) som nu är VD för Rostech, ett företag direkt underställt Putin som bland annat producerar stridsflygplan av allra senaste modell. Man får förmoda att de nu används över Ukraina. Vinokurovas far bör vara något mer bekant för våra läsare: Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov.

Den sorgliga och, i detta fall, upprörande sanningen om konstlivet är att det, trots all politiskt engagerad konst, mycket ofta är en lekboll för de oanständigt rika, de som i olika världsdelar kallas «de 0,1 procenten» eller «oligarkerna». Är det särskilt upprörande när s.k. «artwashing» utförs av de alla högsta skikten i en elit som just nu med våld försöker kullkasta hela den globala säkerhetsordningen på bekostnad av det de betraktar som betydelselösa lydstater: idag Ukraina, i morgon Litauen eller Finland? Jo, det tycker jag faktiskt!

Men nu har Raimundas begärt avsked och konstlivet kan, med bevarad självrespekt, sluta upp bakom honom och fira hans räddade integritet som en kollektiv delseger över det onda. Eller? Vad han borde ha sagt i sitt brev, men helt säkert inte kunde, var någonting i stil med: «Jag kan inte slutföra detta, för jag står inte ut med att konsten blir slaven på imperiets triumfvagn.» Det kunde han inte säga, för han hade själv låtit sig förslavas. Nu är han åtminstone fri igen.

Anders Kreuger. Illustrasjon: Jenz Koudahl.