Alla konstverk har en sida som inte nödvändigtvis angår betraktaren. Hos den svenska konstnären Nadine Byrne ligger förlusten av modern till grund för ett konstnärligt arbete som åkallar en för betraktaren utomstående relation. I utställningen Hi Mom på Verket i Stockholm, i lokalerna till Huset Under Bron, har Byrne rört sig från de kollektiva ritualerna i de senaste årens videoverk, mot textilier, skulpturer och teckningar som tenderar att sluta sig i en privat relation, samtidigt som de binder sig till någonting som inte finns i det omedelbart synliga.
«Serien utgår från textilier och färdiga och ofärdiga verk som Byrnes mor lämnat efter sig efter sin bortgång», står det i presstexten. Vad för slags verk modern efterlämnat är oklart. I de abstrakta former som varieras i olika medier tycks original och bearbetning ourskiljbara. Allt är bihang, genklang. Variationerna drivs av en egensinnigt konsekvent drivkraft vars uttrycksform förblir föränderlig. Som i teckningarna där geometriska figurer frammanar en esoteriskt skimrande bildvärld, eller i den serie av broderade tavlor betitlade «Echoes» som bevarar konturerna av moderns verk, koncentrerade till knappt skönjbara mönster, och i vissa fall har placerats ovanpå större dukar med avtryck och färgformationer i ljusa nyanser.
Om det är en ibland riskfylld idévärld som Byrne omger sig med, kretsande kring ritualer och alternativa åskådningar, tar Hi Mom en mindre vidlyftig bana. Det spekulativa är Byrnes tillgång. Här ges en effektiv motivationskraft hos modern, vars frånvaro blir det nav som möjliggör de abstrakta motiven. De om det tidiga 1900-talets abstrakta måleri påminnande teckningarna framstår därför som något avvikande i sammanhanget. Svarta och lila rektanglar omsluter en oval genom vars centrum trådliknande formationer löper. Mindre symboler, siffror och initialer syns i andra verk. I ett hörn på en av teckningarna står det «Britt». Detaljerna drar sig undan i ett system vars esoteriska betydelser har en benägenhet att mystifiera förlusten, men å andra sidan har det obestämda som sin förutsättning. I tidigare verk har intentionerna varit mer uttalade.
Byrne gick ut Kungliga Konsthögskolan 2011. Vid sidan av konsten har hon gett ut skivor och artist’s books. Nyligen deltog hon i utställningen Restaureringen av inre rum på Charlottenburgs gård i Solna, samt i Biotop på Biologiska Museet i Stockholm, där några av verken på Hi Mom skymtade bland dioramats uppstoppade djur. Färgningsprocessen av tyg sågs i den tidigare filmen «How Pure is the Journey?» (2011), medan de prunkande dräkterna i examensutställningen Dream Family (2011) användes i gestaltandet av alternativa gemenskaper via högstämda ritualer. En väv av familjelikheter plockas isär och sätts ihop.
Också Verket som i våras invigdes med en utställning av Leif Elggren har en alternativ karaktär. «Vad gör du här?» utbrister en av de anställda vid Huset Under Bron när en besökare visar sig, ovetande om att nattklubben under Skanstullsbron numera inhyser ett galleri. Det är som det ska. En labyrintartad ingång leder in i vad som mest liknar en svartklubb. Där, strax bakom baren finns någonting som är befriande långt från Stockholms ordinära konstscen.
En aning trångt blir det med de iögonfallande stoder som har placerats i utställningens fyra rum. Textilierna har sytts ihop med lapptäcksteknik och i närmast våldsamma gester spänts upp på ställningar med keramiska ornament och rituellt fästa snören. Tonen bryter av mot det som är tyger «från gympapåsen i lågstadiet, klänningen som modern bar, gardinerna från barnrummet». Växelvis placerade på ett podium, längs golvet eller i taket ger ställningarna prov på större variation än dukarna. Samtidigt blir det tydligt att utställningen rymmer lite för många verk med för många tonlägen, vilket bringar de individuellt förtätade objekten och bilderna i en sammanhållning som tidvis vacklar. Att textilarbetena så okonstlat vidareförs från videoverken berikar filmerna, vilka i sin tur hade kunnat tillföra någonting till Hi Mom. Om det privata eller esoteriska hade ställts i relation till någonting yttre, skulle konsten tydligare ha kunnat utmana de estetiska normer till vilka Byrne ändå utgör en behövlig motvikt.
