Det första som slår en med Lina Bjernelds utställning på Fullersta Gård är heterogeniteten. Bjerneld ägnar sig åt figurativt måleri, men arbetar parallellt med en mängd olika format och uttryck, och verken ingår dessutom ofta i rumsliga konstellationer som närmar sig installationen som form. Målningarna lyfts ut från väggarna och placeras i rummet: ibland genom att ställas ut i plexiglaslådor, ibland genom att dukarna spänns upp som skärmar mitt i rummet. På så vis kan de betraktas ur olika vinklar, och placeras i relation till varandra i olika lager.
Vad binder då ihop utställningen, vad ger den mening? Här finns återkommande motiv – zucchinis, ankor, en kam osv. – men delarna låter sig inte riktigt avkodas utifrån en överordnad princip. Precis som i leken finns i Bjernelds måleri både en brist och ett överflöd. Ibland har något, ofta ansiktet eller huvudet hos en figur, tagits bort ur bilden, ibland finns det en mängd olika bildrum och kontrasterande element i samma målning. Enligt samma logik tycks motiven, som zucchinin tex., säga både för mycket och för lite om sig själva, beroende på ur vilken vinkel de betraktas.
Utställningen är disponerad över sex salar och mindre gemak på Fullersta Gård, en byggnad från mitten av 1600-talet som idag fungerar som konstcentrum i Huddinge utanför Stockholm. I sin katalogtext skriver Lars-Erik Hjertström Lappalainen att Bjerneld arbetar med en «digital sensibilitet» med «många fönster öppna samtidigt», och det verkar riktigt att läsa utställningen utifrån dagens tendens att placera konsten i relation till olika digitala dispositiv, tex. datorns skrivbordsmiljö. Därför är det också värt att betona att Bjernelds måleri rymmer ytterst få tidsmarkörer som placerar det i nuet. Däremot finns återkommande inslag, som de handskrivna brev som avbildas i flera av målningarna, som istället betonar en personlig eller historisk dimension i utställningen.
Tiden förekommer också som ett motiv, men då i form av timglas och analoga ur. I en målning står en klockas visare på halv tre, samtidigt som en rockande figur går loss på en trumma i förgrunden. Rebellen tycks här stå mot kravet att marschera i takt med tiden, men med en frigörande humoristisk touch, ska tilläggas. I ett annat rum hänger en diptyk kretsande kring ett timglas som det centrala motivet. I den ena målningen tycks sanden på väg att hindras av en svart kula, i den andra har tiden runnit ut, och i bakgrunden framträder konstnären som en spöklik gestalt i sin ateljé. En bild av dödens triumf över människan? Å andra sidan: vad är spöket om inte en kritik av tiden?
Det är fint att se en konstnär utveckla ett så eget bildspråk, helt befriat från ängsliga sidoblickar. Känslan av språk kommer av att Bjerneld verkar närma sig måleriet som ett uttryck som kan adressera de mest skilda erfarenheter, inte olikt hur det talade språket fungerar i livet. Som målare begränsar hon sig inte till en stil, men stilens frånvaro har inte heller ersatts av ett projekt. Här finns verk som arbetar med visuella förskjutningar, men också ett enklare måleri, som bilden av några ankor som kurar i skymningen, som ändå gestaltar ett drama där det sårbara hos livet ställs mot värmen och gemenskapen i gruppen. Ögats svarta prick hos ankorna är för övrigt densamma som hindrar sanden från att rinna i timglaset.
Att Bjernelds måleri befinner sig i ett tillstånd av «distraktion» är del av dess samtidskänsla, men lika viktigt tycks mig hur hon ställer mediet i en skev eller indirekt relation till nuet. Detta kan formuleras i termer av en kritisk operation, att hon visar på nya möjligheter i måleriet, men skevheten är också en öppning mellan ett inre liv och den yttre eller offentliga tiden. Bjerneld skapar ju ett utrymme för erfarenheter som inte kan generaliseras. Att utställningen pendlar mellan förlamande ångest och uppsluppen dans, tror jag därför måste ställas i relation till utsikten att faktiskt misslyckas. Kanske är detta också ankornas fråga i relation till det yttre som hotar dem: är vi OK, får vi också finnas?
