Att pendla mellan djupaste pessimism och vidlyftig utopism är den politiska och estetiska teorins öde. Dikotomin är naturligtvis falsk – den ena är den andras förutsättning – men det var ändå mellan dessa poler som ett tiotal filosofer, kulturvetare och konstnärer rörde sig under tvådagarskonferensen Forms of Autonomy – Aesthetic Theory Between Experimental Art and Cultural Policy. Hur kan konsten stå fri från yttre ändamål och bestämningar? «Vi lever i ett samhälle där fantasin mer eller mindre är det enda vi har kvar», noterade filosofen Peter Osborne lakoniskt.
Så vad är då symptombilden vi har framför oss? En del är kulturpolitiken. Den som i Sverige fyller 50 år i år. 1974 klubbade riksdagen propositionen om statliga kulturpolitik som skulle «minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra». Söker man idag kulturjobb på Arbetsförmedlingen får man hålla till godo med «Visual Merchandiser» på Åhléns eller «VFX Artist» på spelbolag. Så mycket för den antimarknadsekonomiska födelsedagen.
Konferensdeltagarna var eniga i att kulturpolitiken är ansatt från två håll: marknaden och staten. Statlig kulturpolitik används instrumentellt, konstaterade kulturvetaren Linnéa Lindsköld, för att uppnå andra mål än de konsten sätter för sig själv. Den ska främja samverkan, säkerhetspolitik, miljö, mental hälsa och integration. Alltså lösa de där «wicked problems» man inte lyckas lösa på annat sätt – med ekonomisk politik. Fast åtminstone en del bibliotekarier är glada, rapporterade Lindsköld. Är biblioteket del av Totalförsvaret borde anslagen inte minska lika fort.
Och marknaden då? Likt kräftan äter den sig in genom de «kreativa näringarna»: var blir kvar av konsten om kultur betyder att färglägga gubbar i en sedativ virtuell värld eller att julpynta (vad gör ens en «Visual Merchandiser»)?
Konferensen avslutade forskningsprojektet Autonomi, kultur, handling: om kulturens politiska handlingssfärer i den nyliberala välfärdsstaten som drivits av Södertörnforskarna Kim West, Josefine Wikström och Gustav Strandberg (West och Wikström är skribenter i Kunstkritikk). Projektet har tidigare publicerat rapporten Kritik av konstens frihet: en motrapport (2023) vilken fungerar som en problemformulering för konferensen som ägde rum på Södertörns högskola och Hägerstensåsens Medborgarhus, och alltså pendlade mellan akademi och medborglig aktivism.
En annan del av dagens symptom är konstens autonomi, eller snarare brist på detsamma. Genom en kritisk läsning av Theodor Adorno utifrån hans «överdrivna Kantianism och problematiska individualism» sökte Peter Osborne – professor i filosofi vid Kingston University i London – nya möjligheter för subjektet att tala och agera. Konstverket, konstaterade han, är «über-uttrycket för det liberala subjektet – «it is where it goes, not to die, but to live». För att komma bort från idén om konstverkets autonomi som knutet till ett givet och självmedvetet subjekt behövs en «icke-utopisk kollektiv subjektsposition» som inte skalats upp från den liberala individen.
I vad består en sådan kollektiv subjektivitet? Alla konkreta exempel leder till återvändsgränder, vi är för fastkörda i individens paradoxer, men kanske kan det Osborne far efter förstås som kollektiva praktiker som undgår den liberala statens och kapitalismens logiker och stödjer den lilla fantasi vi har kvar. «Ensam kan man inte vara fri», inflikade han. Det solipsistiska subjektet, interpolerat av staten och marknaden, kan lika lite som det enhetliga kollektivet fantisera fritt eller skapa autonom konst. Vad vi möjligen kan hoppas på är tillfälliga kollektiva praktiker där vi kan tala och handla med andra men utan att för den skull tro att det i ett slag ska göra oss fria.
Genom det klassiska begreppet «motoffentlighet» undersökte konsthistorikern Sven Lütticken – associerad professor vid Leiden University – hur den krypterade appen Signal används för att organisera pro-palestinska aktioner i den psykotiska tyska offentligheten där varje sympatiuttryck för mördade palestinier tas för antisemitism. Lütticken tog också upp hur kulturhus i Holland finansierade med lokala medel blir allt viktigare när statens stöd uteblir. Kollektiv infrastruktur är förstås avgörande – digital eller ej – men det är lockande att invända att den subversiva kraften i så små motoffentligheter torde vara begränsad för en omförhandling av konstens autonomi.
Under konferensens andra dag återsamlades ett hundratal åhörare – en blandning av konstnärer, curatorer, forskare, poeter och nyfikna närboende – på Hägerstensåsens Medborgarhus som under de senaste åren blivit ett nav för konstnärliga och folkbildande praktiker i Stockholm. Där lyfte Stefan Jonson – professor i etnicitet vid Linköpings Universitet – tre exempel på estetiska figurer från protester och sociala revolter: Den stiliserade gula droppen mot blå bakgrund och slogan «jag är en droppe i havet» som blev samlande tecken för folkmassans kraft under den ukrainska revolten 2014; Zapatisternas balaklava som förvandlade individen till kollektiv; och Shervin Hajipours hitlåt och YouTube-klipp Baraye som stridsrop för de iranska kvinna liv frihet–protesterna.
Jonsons poäng? Att sådana figurer hävdar en «estetisk autonomi mot och över världen» vilket är oundgängligt i frambrytande politisk rörelser. De upprätthåller löftet om kommande demokrati och frihet då den estetiska formen kanaliserar individens maktlöshet till handling. Gott så, men som någon i publiken påtalade: är inte dessa exempel sådana som subsumeras av den hegemoniska kulturen och dessutom effektivt bekämpats av härskande statsapparater? Vi ska nog, med Osborne, akta oss för det utopiska, även om löften om det kommande är ack så viktiga.
Om Jonson rörde sig på en global nivå så tog performancekonstnären Andrea Fraser med oss på en resa i den institutionskritiska konsten från sent 80-tal till idag, för att «reflektera över autonomins praktiska villkor» i ett fragmenterat konstfält. I verket May I Help You? (1991) frågar Fraser galleribesökare om de undrar något, som om hon vore del av utställningsteamet men med en överdriven diskurs. «Det är underbar utställning, eller hur? Man blir förälskad, kan inte motstå den». Syftet är att i Pierre Bourdieus anda sätta fingret på konstproduktionens sociala dimension och dess värdeskapande processer. I artikeln «L’1%, c’est moi» (2011) visar Fraser att det råder en korrelation mellan konstens ekonomiska värde och ett samhälles inkomstklyftor: ju större ojämlikhet desto högre värderas konsten. «Konstmarknaden är en del av lyxmarknaden.»
I detta sjuka tillstånd där konstverket ständigt används för instrumentella syften – från monetärt värde till aktivisten som vill använda verket för att åstadkomma social förändring eller akademikern för kunskapsproduktion – menar Fraser att vi tenderar att «idealisera den konstnärliga autonomin». Kan vi få ett mer hoppfullt svar? – frågade publiken. Några minuter tidigare, apropå verket Untitled (2003) i vilket Fraser säljer en video till den samlare hon har sex med på videon, sa hon «Jag vill njuta av min konstnärliga autonomi! Leva ut mina fantasier.»
Fraser har kanske ändå inte tappat hoppet utan verkar hitta det på linjen mellan kommersialism och autonomi, men av den här två dagar långa anamnesen är det tydligt att kulturpolitiken och konsten genomlever absurda transformationer. De extrema positioner som måste intas för att mediera marknadens, det socialas och statens logiker, som vill bestämma konstverket som nyttigt på det ena eller andra sättet, och den konstens autonomi vi sätter vårt hopp till som en horisont där vi ska bli lite mindre ofria verkar bara existera i tvetydiga gränssammanhang. Biblioteket som säkerhetspolitisk aktör, konstnären som prostituerad, musikern som agitator. Om diagnostiken var dyster dessa dagar förlades eventuell icke-utopiskt framåtrörelse till de små gesternas och kollektiva praktikernas politik. Genom konstens autonomi kan vi trots allt fortfarande fantisera.
