Det ligger en trasmatta av min pappas gamla favoritskjortor i mitt hus. Jag vet hur den är vävd. Jag har sett kvinnor väva trasmattor i hela mitt liv, jag vet hur det går till. De mattor jag har hemma är vävda av mamma, mormor, kusiner och mostrar. Ibland känner jag igen tygerna, jag vet vilka plagg som är invävda i inslagen. Mattorna är näst intill heliga som objekt. De har ett starkt symbolvärde för mig, och för oss som kommer från Tornedalen, precis som för så många andra där återanvändandet av material har varit livsviktigt. Jag vårdar mina mattor ömt. När de börjar bli slitna rullar jag ihop dem och förvarar dom som värdeföremål på vinden.
Platserna där den här texten äger rum är betydelsefulla, Tornedalen och Kiruna. Mitt förhållande till mitt kulturarv, det tornedalska, och alla traditioner och kunskaper som min 60-åriga kropp håller, har jag fått ompröva i mötet med Matilda Kenttäs konstnärskap. Matilda, som är en generation yngre än jag, vecklar upp vår gemensamma kulturhistoria, tolkar nuet och ger det oberättade gestalt i material och ord. I hennes konstnärskap kan jag ana det osynliga limmet och de dolda knutarna, det som håller ihop vår historia och samtid här på de här platserna. Hon ser andra saker än jag gör.
Våren 2024 visade Matilda sitt verk Respond in reconstruction på KIN Museum för samtidskonst i Kiruna. Där har Matilda repat upp en av sin farmors trasmattor. Från taket hänger de remsor av tyg som utgör inslaget i väven och på golvet ligger en hel hög trasor samlade. Den forna mattan tar en stor del av rummet i anspråk, från golv till tak. Matilda beskriver det själv som ett kilometerlångt trassel där hon söker efter skvaller i ord eller handling. Vad hon hittar är, bland annat, händers styrka i rivandet av mattrasorna.
Jag tänker på min mormors mattrasor och på hur hon rivit isär gamla uttjänta kläder och tyger. Fanns det ett utlopp för känslor där, vrede eller frustration? Satt hon och hennes döttrar och rev tyger tillsammans och vad pratade dom om då? Jag kan läsa det vardagliga och bortglömda görandet i Matildas verk. Det där görandet som bara sker, innan något anses som färdigt. I det här fallet en färdig matta som ska ligga på golvet och göra sitt jobb. Värma, dämpa ljud, skänka färg och skapa ombonad.
Idag rivs nästan hela det gamla Kiruna eftersom LKAB:s järnmalmsgruva breder ut sig och får marken att skaka under staden. I Sju omvävnader (2022), ett konstprojekt som skapades i samband med Kirunas stadsomvandling, repade Matilda upp Kirunabornas trasmattor och vävde om trasorna utifrån de exakta måtten av sju utrymmen i det Kiruna som numera har försvunnit. I de inlämnade trasmattorna ligger Kirunabors arbete, minnen och platser invävda. I Matildas vävstol blir materialet i de ursprungliga mattorna till minnen av rum som inte längre kan besökas. Varpen, som hon sparar i ursprungligt skick med endast några inslag kvar, blir bilder som andas tomhet. Delar av innehållet, det som gör en matta till en hel matta saknas. Precis som delar av Kiruna som nu saknar sina hus och där bara marken finns kvar, med enstaka spår av den gamla bebyggelsen.
Jag överrumplas av tankebanorna i Matildas användande av vävningen som uttolkare av skeenden och platser. Hon väver in så många lager av liv och idé. Långsamheten i vävandet kan kännas rent provocerande, och i Matildas konstnärskap är det en provokation som förmedlas med en inspirerande lätthet och en självklarhet. Någonstans har jag också hört henne prata om de separatistiska rummen där man möts, bara kvinnor, och hur skönt det är med de samtalen som sker där under ett långsamt repetitivt arbete. Jag vill prata med Matilda i ett sånt rum, snart.
– Lena Ylipää (f. 1965) är konstnär bosatt i Lainio i Kiruna kommun i Norrbotten. Efter att ha tagit examen från Konstfack i Stockholm 1996 flyttade hon tillbaka till Norrbotten, och har sedan dess arbetat där. Hon har på senare tid medverkat i utställningar som Att möta Aili på KIN – Museum för samtidskonst i Kiruna, och Åtta grader – Samtida konst om skogen på Bildmuseet i Umeå.
