I Something eerie på Signal i Malmö gestaltas titeltemat i ett rum med fyra videoverk och en skulptural installation. Utställningen är ett samlat koncentrat av det kusliga i vår tid, med inriktning på specifika händelser och platser, från Fukushima till Västbanken. Som i flera tidigare utställningar på Signal så uppehåller sig verken vid ljud och lyssnande.
I utställningen utgörs det kusliga delvis av slutna system och kvästa tankar, vilket gestaltas av Daria Melnikovas installation mitt i rummet. Med persienner, skrivbordslampor, cirkeldiagram, pengapåsar och inhyrda gröna växter för verket tankarna till en kontorsvärld. Den konsekventa stilen understryker institutionen som ett avskilt ekosystem, med ett inre att befinna sig säkert i, och en utsida utan makt.
Graeme Arnfields film Sitting in the Darkness behandlar ett underligt ljud som hördes från himlen i en liten ort i västra Kanada 2013. Brummandet, som dov valsång eller ett eko av en trumpet, påminner om ljudspåret till en skräckfilm. Människor riktade sina smartphones mot skyn i ett försök att fånga lätet som var utan synbar källa. Det blev ett kortlivat internetfenomen, med äkta och fabricerade filmer, och ett kommentarsfält som svängde mellan teorier om apokalypsen eller rymdinvasioner.
Filmens estetik med bilder på bilder som överlappande fönster på en datorskärm, efterliknar den algoritmiska stigen som varje Youtube-stund kan leda till: filmer som bär spår av startpunkten, men leder vidare i en evighet. Arnfield gestaltar en sådan artificiell tankeprocess, där klickandet kanske påminner om associativt tänkande, men där en oändlig loop tvärtom blockerar den fria tanken.
Ett liknande samband mellan form och innehåll finns i Lawrence Abu Hamdans film Rubber Coated Steel, som behandlar morden på två palestinska tonåringar vid en demonstration i maj 2014. Abu Hamdan är del av forskargruppen Forensic Architecture, som under ledning av Eyal Weizman vid Goldsmiths i London undersökte fallet med hjälp av ljudanalyser och lyckades visa att de israeliska soldaterna hade använt skarp ammunition, och inte bara gummikulor som de själva hävdade.
De ingående beskrivningarna av skillnaderna i frekvens när den skarpa kulan bryter ljudbarriären pågår i 20 minuter, men utan att vi får höra skotten eller se bilder från den aktuella dagen. Filmens bildkärna är visualiseringen av ljudvågorna, som otvetydigt etablerar sanningen. Det oväntade i att filmens inledning och eftertexter är talade, är en passande betoning av ljudet som inramning, och en påminnelse om vår vana vid synen som privilegierat sinne.
Begreppet kuslig ger associationer till fiktion, och troper som för samman det okända och det otäcka: ett övergivet hus, en mörk gränd, en figur vänd inåt mot ett hörn. Men på Signal stannar presentationen av det kusliga inte vid tvetydiga gester och obehag. Istället extraheras långsamt en världstillvänd hoppfullhet. Detta sker dels genom Abu Hamdans direkta instrumentalism, men även mer subtilt i Arnfields bearbetning av bilder som annars skulle drunkna i en meningslös internetsoppa, eller då och då komma upp till ytan för att nära apokalypsivrare. Hos Arnfield föds optimismen genom en så enkel sak som att konsten istället för att skapa nya bilder tar steget tillbaka till reflektion.
Som oväntat förtröstansfull framstår även Ieva Epneres film Four Edges of Pyramiden, i vilken ljudbilden domineras av vinden som blåser över Spetsbergen. Fyra personer berättar om sin relation till byn Pyramiden, som en gång var en sovjetisk gruvort, men som idag är en övergiven bosättning, frusen i tiden. Rösterna talar om byn som en nästan magisk plats. En av dem säger att det är som med alla världens pyramider, om så i Egypten eller på Svalbard: de har en konstig kraft. Man laddas med något säreget som sitter kvar i en hela livet. Filmen präglas av eskapism och civilisationsskepsis, samtidigt som den fysiska platsen framställs som något verkligt och materiellt, som en motvikt till uppluckrade sanningar och konstruerade system.
Utställningens pressmeddelande består av en text av konstnären David Kasprzak, som beskriver ett rum som är oroväckande och grått. I utställningen finns också detaljer som nämns i texten: en digital klocka, grå kläder. Sammantaget ger den subtila inramningen ett eko av Melnikovas gestaltning av en kuslig kontorsmiljö, men med större tonvikt på mystik. Vändningen inåt mot institutionen fungerar som en betoning av det som artikuleras i verken. Den adderade dimensionen av fiktion försvinner i en utställning med tydlig förankring i det världsliga.
