Kunstner velger kunstner
I denne serien gir Kunstkritikk ordet til kunstnere og ber dem trekke frem verk eller kunstnerskap de setter pris på.
Det tornedalska kulturarvet träder fram ur trasorna
Matilda Kenttä synliggör det vardagliga arbetet och de vävda minnena.
En glad uspecificeret fantasi
Arthur Köpcke ankom til København i 1953. Kort efter blev København et centrum for tidens europæiske avantgarde. Hvornår sker det igen?
Inuti (för Klara Lidén)
På Kunsthalle Zürich vecklade gesterna in sig i tystnad, språket sviktade och rummet höll andan.
Skog, betong och utanförskap
Lars Fredriksons målningar är aldrig platta.
Bestemors hud
Hilde Skancke Pedersens ránut kjennes i fingrene og på tunga mi, selv om jeg ser dem på avstand.
Noen bølger for evig
Bølgene i Kinga Bartis’ maleri Egg timer bølger ikke forgjeves.
Tiden er inde!
Om nogle af de netværk, der findes i Charlotte Johannessons praksis, og hvorfor det er så vigtigt at spinde og væve fortiden ind i fremtiden.
Mer, mer, mer fjell
For å si det med vidd: Romantikeren i meg har aldri sett en mer realistisk visjon av Rondane enn Harald Sohlbergs.
Besök från en avlägsen galax
Eddie Figges målningar från São Paulobiennalen 1989 borde ingå i skolundervisningen som bevis på att vi har haft besök från en fjärran civilisation.
Flere gloryholes, tak
Hvad det betød, da Cecilia Bjartmar Hylta overførte onani som en handling til en stor vibrerende dildovæg. Og om hvorfor vi føler os skidt tilpas, når vi laver kunst.
Mens barna ser på Tiktok
Elise Macmillans Good Speaker rekonstruerer en radioreklame slik hun opplevde den under en biltur i sin tidlige ungdom.
Sorg och kärlek
Hertha Hansons målning påminner mig om något. Kanske är det bara en känsla, vars betydelse skiftar, uppstår och försvinner.
