Cartesiansk vaudeville

Emily Wardills nya film på Index är en psykologisk fallstudie om människors psykiska sammanflätningar, som lämnar betraktaren med fler oklarheter än den lyckas besvara.

Emily Wardill, When you fall into a trance, 2013. Courtesy Emily Wardill och carlier | gebauer.
Emily Wardill, When you fall into a trance, 2013. Courtesy Emily Wardill och carlier | gebauer.

I sin senaste film i längre format When you fall into a trance, den sträcker sig över 72 minuter och visas i ett mörklagt rum på Index i Stockholm, fortsätter Emily Wardill ett arbete som närmast bildat något av ett återkommande signum i hennes konstnärskap: den teatrala iscensättningen, en medvetet välkalibrerad oskärpa mellan fakta och fiktion samt en rörelse mot den punkt där det rationella resonerandet stöter på motstånd från (eller gradvis glider över i) känslans irrande och impulsiva irrationalitet. Detta är ofta förmedlat genom ett raffinerat användande av filmens formverktyg: genom olika optiska effekter och förskjutningar av det filmiska rummets spatiotemporala koordinater, men också genom den rörliga bildens nära samröre med det Walter Benjamin i en berömd formulering benämnde som dess förmåga att införliva «det optiskt omedvetna». I When you fall into a trance använder sig Wardill av psykoanalytisk teoribildning, språkliga gester och sociala relationer som ett slags vektoriella underströmmar för att bearbeta, processa och skärskåda olika representativa regimer kopplade till språkspel och ett objekts relation till den som förnimmer det.

When you fall into a trance växte till stor del fram genom att Wardill tillsammans med skådespelare i en workshop under sex veckor utarbetade ett manus. Narrativets kärna utgörs av Dominique, en forskare inom neurovetenskap, och hennes relation till tre personer: hennes tonårsdotter Tony, en professionell synkronsimmare, hennes älskare Hugo, en korrupt hjälparbetare, och hennes patient Simon. Relationen till den sistnämnda blir den kanske viktigaste – Simons neuroser fungerar närmast som analogier till flera av de övergripande problemkomplex som de övriga dras in i – och bildar en slags projektionsyta för filmens tematiska och strukturella överbyggnad. Simon lider av en så kallad proprioperception, en både mental och fysiskt inkongruent relation till sig själv och sin kroppsliga perception. Vi ser det i filmens inledande scen där han efter vad vi kan förmoda är ett längre uthållighetstest faller ihop – han kan inte röra sin kropp utan att samtidigt iaktta den. Hans möjlighet att fungerar kroppsligt ligger i att försöka förstå hur minnet är kopplat till och beroende av kroppens minne. Redan här etableras en upptagenhet vid vad som skulle kunna benämnas som en cartesiansk dualitetsproblematik.

Emily Wardill, When you fall into a trance, 2013 (installationsvy). Foto: Johan Dahlgren.
Emily Wardill, When you fall into a trance, 2013 (installationsvy). Foto: Johan Wahlgren.

På samma sätt som Simons kroppsliga koordinater befinner sig i en slags irreversibel obalans, i ett oartikulerat tillstånd av bristande transparens, kan filmens själva grundmodus sägas utgöras av en serie scener (ofta i form av konversationer) formerade efter en princip om splittring, fragmentering, uppskjutande, amnesi/minnesförlust, etc. Wardill är intresserad av filmen som «psykiskt maskineri» och hur detta ofta leder till svårigheter att artikulera utsagor med övertygande konkretion. Den rent formella rörligheten mellan olika register av uttryck konkretiserar ytterligare denna den verbala utsagans performativa och instabila karaktär.

Wardill arbetar i When you fall into a trance med dynamiken mellan det visuellt «figurativa» och dess gradvisa övergång till ett dekomponerat tillstånd – detta både på en konkret materiell nivå (bildutsnitt, bildval, val av optik, etc.) men också som metaforiska tillstånd hos filmens karaktärer. Hon använder sig vid återkommande tillfällen av bilder där speglingseffekterna är dominerande, närgånget detaljerade bilder på munnar, ögon, gester, dissociativa montage mellan det vi hör på ljudspåret och det vi ser i bild. Den speakerröst som inledningsvis ledsagar oss och etablerar vår förståelse av karaktärerna i filmen, lider också av viss brist på auktoritet, vilket ytterligare förstärker känslan av språkets osäkra relation till dess representativa funktioner och sanningsanspråk.

When you fall into a trance består också i ganska stor utsträckning av bilder där de optiska effekterna resulterar i alternativa fluktueringar av ljusets rörelser, perspektiviska «uttänjningar» och refraktioner; jag kommer här att tänka på de förvrängda perspektiven i fotografiska nakenstudier hos en André Kertész eller en Man Ray. Vi ser också inklipp på havssand, och två synkronsimmare varav den ena är Dominiques dotter; det är svårt att inte läsa deras koreografiskt avancerade synkronicitet och samstämmighet (filmat i slowmotion) som en smått komisk kommentar till den brist som råder på detta i andra delar av filmen.

Emily Wardill, When you fall into a trance, 2013 (installationsvy). Foto: Johan Dahlgren.
Emily Wardill, When you fall into a trance, 2013 (installationsvy). Foto: Johan Wahlgren.

I takt med att skeenden intensifieras eller förskingras, roller och maktordningar omfördelas, någons språk eller mentala habitus fångas upp, kontaminerar eller övergår i någon annans mentala värld (vilket är fallet med Simon som alltmer blir en del av Dominiques hallucinatoriska aktiviteter och forskning) blir det påtagligt att Wardill inte är intresserad av att visa på en individs specifika relation till den fenomenella världen och dess objekt. When you fall into a trance formerar sig mer till en psykologisk case study om människors beroendeställningar och interrelationer, och i förlängningen den möjliga sammanflätningen av individernas psyken. Men dessa relationer blir stundtals svåra att följa eller få ett tydligt grepp om – detta mycket beroende på en formmässig övertro på det egna uttryckets expressivitet och den ofta rätt vaga teckningen av karaktärerna – vilket gör det lätt att som betraktare gå bort sig en aning i materialet.

Wardill har betonat vikten av fiktionens kraft i hennes konstutövande. Hon har uttryckt ett intresse för möjligheten – och i förlängningen ansvaret – förknippat med att införa en specifik ideologisk agenda, och hur detta kan ske på ett sätt som är fiktivt. Eller annorlunda uttryckt: om du samlar ihop och summerar den materiella verklighet du finner i ditt språk, varför sker det alltid i en form som har en fiktiv dimension? Men det finns något enerverande över hur Wardill lämnar betraktaren med frågor av detta slag; hur hennes metod konsekvent ger upphov till fler oklarheter än verken faktiskt lyckas besvara. Samtidigt är detta i någon mån i linje med den prövande, fragmentariska och omprövande karaktär som kännetecknar en film som When you fall into a trance som helhet. Och i slutändan lyckas dess «spatiala modell», och de «idéer» som Wardill låter transportera mellan de olika karaktärerna, plantera en vilja återvända. Om inte annat så för att ytterligare förstärka de oklarheter som gör det svårt att följa vad som faktiskt sker i filmen.

Leserinnlegg