Det finns en visande gest inbakad i den finska målaren Mari Rantanens utställningar. Steget som fört en inom synhåll för hennes konst tycks också ha varit en signal för att ridån skulle gå upp. Det är otäckt på samma sätt som att komma in på en scen. Man ser allt på en gång och får likafullt ingen överblick, kanske för att man inte urskiljer samordningen mellan alla detaljer trots att de är tydligt återvgivna: ytorna täcks av mönster baserade på grundformer som delas och kombineras till nya former.
Dessutom bildar relationerna mellan dem negativa former som ibland omvandlas till positiva och då kan dyka upp som mönster i egen rätt, applicerade inuti en grundform. På det, större bildelement: kors, utropstecken, kryss, arkitektoniska element – som även de dubbleras eller delas.
Och genom myllret, som fortgår ibland över flera pannåer, slår färgen emot en såsom någonting som överbryggar avståndet i utställningslokalen. Höga toner, klara och bjärta och uppseendeväckande kulörer – det är framme vid fejset på en innan man ens har börjat närma sig konstobjektet. Blicken paralyseras av dem, samma känsla som när det står still i huvudet. Under den pausen upptäcker man att deras interna relationer skapar nya avstånd, som om där fanns ett bildrum bestående av ingenting annat än färg. Och i samverkan med formelementen bildas ett konstigt flätverk av nivåer och lager som än är ovanför, än under, än hänger ihop, än bryter sig loss från varandra. Man blir dum i huvudet av det. Och alert. Man förstår inte, men kan följa allt som händer, som i en dröm.
Det är vackert, och glädjande. Man känner sig fri och integrerad i en främmande värld, som i de tidig verken i utställningen på Konstakademien i Stockholm, som väsentligen är underbar. Den är inte en retrospektiv som går tillbaka till 1980-talet, utan de «tidiga» verken är gjorda för ungefär 5 år sedan. Det är så vackert, Rantanen har låtit världen destilleras till visuella föremål för panegyrisk tacksamhet och hänförelse. Hon arbetar i serier som kan heta saker som Truth and Beauty eller Good Vibrations. Jag har inte sett Antoine Watteau nämnas som en av hennes influenser, men något av den upprymda vitalitetens obehindrade lätthet förbinder dem i mitt inre.
Den långa målningen Perfect Sunset, som påbörjades redan 2007, är sammansatt av en stor mängd panåer av samma höjd men olika bredd. Efter att ha gått fram och tillbaka längs den ett tag slår det mig hur omänskligt lång den är. «Ingen människa kan ha hoppat så långt», tänker jag, konstigt nog, «det skulle vara i tresteg då…» Rantanen beskriver den själv som en sommardag på landet. «Ljus är tid», säger hon och jag förstår vad hon menar: klara färger på morgonen ute till vänster, skir grön, silver, gult och orange i höga toner, och ute till höger, «efter kvällsbastun», något mer dämpade toner men fortfarande extremt intensiva kulörer.
Här finns också frontala motiv, omväxlade av natur och pelare inspirerade av ett besök i Pompeji där byggnadernas atrier gjorde intryck på Rantanen – det innersta rummet är en utomhusplats. Därav utställningstiteln Exit to Entrance, tror jag. Man måste gå in i huset för att komma ut till insidans egen utsida. Jag tänker mig att hennes målningar visar hur världen ser ut när man tagit sig genom måleriet som är den världens omgivande utsida.
Jag tittar närmare på ett parti av Perfect Sunset, och upptäcker att det som jag hade uppfattat som tre olika kulörer var målade med en och samma silverfärg. Bara omgivningen fick den att framträda som helt olika saker. «Färg förställer sig oupphörligen», skrev Josef Albers, och tänkte sig den därför, inte som ett kunskapsobjekt, utan som ett föremål för åskådning, som inte är distinkt från världsåskådning. Man tittar alltid ut från någon insida. Och varje detalj man ser är omgiven av externa relationer som får färgen att maskera sig.
Av någon anledning börjar jag tänka på kläder. Oklart om det kommer sig av associationen mellan måleriet och fysiska övningar (som längdhopp), eller av att ett återkommande bildelement plötsligt får en annan färg på ena hälften. Det kontrasterar mot mönsterpassningen mellan tablåerna, och får mig att tänka på veck och vikta näsdukar som sticker upp ur bröstfickor. Det slår mig att Adam kanske tog det där äpplet för att få göra kläder av löv eftersom han ville bli en del av den underbara världen, gå upp i den, få bort avstånden och utsidorna. Och därför vill göra som färgen, förställa sig, kamoflera sig för att passa in. Rantanens målningar är den där paradisiska världens kamoflage.
I de senare verken gör sig en annan ton gällande, mer dämpad, och det röda blir något djupare, mörkare. Formerna blir plötslig tomma, utan ornament, vilket får dem att se ut att vara negativa; monkroma färgfält börjar breda ut sig. Och titlarna får även de en mer grav ton. En serie heter As Above so Below. Det är strofen «så som i himmelen, så ock på jorden» ur Fader vår – den bön som Martin Luther föreskrev som den enda andliga övningen att göra dagligen – fast på engelska. En annan heter Leap of Faith, Sören Kierkegaards ord för vad som krävs för att bli kristen. I världen finns inget att se som kan skänka en gudstro, och i tanken blir trons objekt bara orimligt – därför måste man göra ett språng för att nå det osynliga och otänkbara, ingen väg leder härifrån dit.
Jag föreställer mig att Rantanen i dagens värld, styrd av galningar och fascister och klimatmarodörer, har svårt att tro på fortlevnaden av den värld hon skådat. I en intervju för några år sedan sa hon att hon börjat använda färgfält utan former för att lämna rum åt någonting. Kanske är det våra «atrier», vår inre natur, som ansätts när civilisationen angrips. För att behålla sitt perspektiv måste hon växla perspektiv. I hennes nya stora målning, Twinkle Twinkle Little Star, How I Wonder Where You Are (2026) är perspektivet inte längre frontalt och på samma nivå, utan man får ett tydligt intryck av att titta ned på målningen – från «above». Jag tänker på den ömhet som rymdfarare har känt när de sett jorden från månen, hur ett perspektiv vidgat till att inrymma människans plats i universum ger en känsla av mänsklighetens enhet och krigens löjliga futtighet.
Rantanens värld är avlägsen nu, så pass att hon undrar var den är och om det som på avstånd liknar fyrverkerier är ett förebud om jordens undergång, eller gnistor från något som ännu lever där nere, och glatt skiftar färg. Svaret tror jag ligger i färgerna: hur känns det här röda? Finns det liv i det?
