Längs ena långväggen i Gideonsson/Londrés utställning De vet inte vad de gör löper en serie små tygskulpturer som ser ut som en blandning av miniatyrsoffor och notställ. I varje «soffa» tronar uppslagna anteckningsböcker fyllda med schematiska streck som står för kroppspositioner som de noterat dagligen under ett års tid: liggande, sittande, stående, böjande.
Jag tänker på Tehching Hsiehs hisnande One Year Performance från 1980–81, där han stämplade in på en stämpelklocka i sin ateljé varje hel timme, dag som natt, under ett år. En handfast undersökning av hur samhället delar upp dygnet i mätbara enheter som formar kroppar och upplevelse av tid. Ett liknande intresse för mätbarhet och kroppens gränser och kunskaper går som en röd tråd genom Gideonsson och Londré arbeten. Men med ett vidare fokus där själva ömsesidigheten mellan kroppar, objekt, rum, landskap står i centrum.
Mitt i utställningen här tronar tre skulpturer, Ark (2022), som ser ut som valvbågar gjorda i vackert blånat trä. De är del av duons arsenal av performanceobjekt – på vernissagekortet formar en av dem sin kropp efter en båge – men de framträder också som objekt i egen rätt.
Utställningen invigdes med en uppläsning av skådespelaren Gabriella Boris, som aktiverade ett av verken, Böjelser (2022), med hästskoformade skumgummibågar i en korg. Genom att klämma fast dem runt halsen försökte Boris hantera röstförändringar på ett mödosamt men rätt roligt sätt. Samtidigt rörde sig texten runt ett återkommande ämne hos Gideonsson/Londré: den inneboende spänningen mellan den uppräta och den böjda kroppen.
Gideonsson/Londrés arbete har ofta formen av längre pågående processer, som nedtecknas eller tar gestalt i performancer. I de här fallet har de fått ett av Konstakademiens stipendier, och blivit inbjudna att göra en utställning under en och en halv månad. Vad är «verket» i deras fall, och hur går det att visa inom ramen för den starka konvention som en utställning är?
Det är som att objekten hamnar i ett slags limbo: de kan inte användas och de kan inte inte användas. Det är lång tid nu som konstnärer har gjort objekt som är gjorda för att interageras med, man kan tänka Lygia Clark eller Enno Hallek, men det blir fortfarande ofta en något amputerad känsla i det utställningsformat de ändå är gjorda för.
Men jag tycker om Gideonsson/Londrés «valvbågar». De bär, genom sin konstruktion, både på minnen av en relation till andra kroppar och på egna spänningar. Böjda, vilandes eller stående, som frilagda arkitektoniska element, eller ryggrader beredda att ta upp tryckkrafterna utifrån.
