Biennalen summerar, snarare än blickar framåt

Maria Lind är curator och chef för Tensta konsthall i Stockholm. Vi mötte henne för en kopp kaffe på Paradiso utanför Giardini.

Maria Lind ville inte vara med på bild.
Maria Lind ville inte vara med på bild.

Vilka är dina intryck av Biennalen hittills? 

Den är överväldigande stor, har mycket patina och tillbakablickande, till och med historiefixering. Det finns en stark närvaro av arbetets ikonografi, framförallt det fysiska manligt konnoterade arbetet. Installationen i Arsenale är extremt tät och det är egentligen inte någon koreografi att tala om, utan det ena följer på det andra på ett närmast fordistiskt vis.

Om man jämför med Documenta 2002, som Okwui Enwezor curerade, så kan man iaktta att det då var en sak i sig att visa konstnärer från regioner i världen som inte varit så synliga. Det har skett en slags normalisering nu, vilket innebär att alla existerar på mer eller mindre samma nivå i den här utställningen. Det finns också en likställdhet i format och skala, mycket är stort och jag saknar en intimitet som jag också minns från Enwezors Documenta. Däremot är det en större representation av kvinnor nu, då var det ju mindre än 20%.

Jag uppfattar biennalen som en summering av 20–25 års arbete. Okwuis kärlek för de dokumentära praktikerna är mycket påtaglig och jag uppskattar verkligen hur han flikar in fotografi och video av det slaget. Det är ovanligt att det görs med en sådan självklarhet och samtidigt en så lätt hand, i positiv bemärkelse. Biennalen känns som en uppsummering av något som skett, kanske en slutpunkt, snarare än något som blickar framåt – trots titeln All the World’s Futures.

Är det någon del av Biennalen, eller något eller några verk, som du speciellt fastnat för? 

Hito Steyerls film känns som en absolut barometer på vår tid som dessutom pekar framåt i all sin fånighet och obehag. Hon tar sig an den digitala tillvaron på ett konkret sätt och hon har ju liksom Okwui en bakgrund i dokumentära praktiker. Vi tre samarbetade kring antologin The Greenroom 2008 som behandlar just detta. Jag tycker att den tyska paviljongen är stark, och den belgiska paviljongen hade jag stort utbyte av. Den är fint curerad i hur verken spelar mot varandra. Jag vill också lyfta fram Elena Damiani och Naeem Mohaimen i italienska paviljongen. Jag är alltid nyfiken på vad E-Flux hittar på, här med Supercommunity och här är det framåtblickande, vilket är det som upptar mig just nu.

Vad arbetar du med nu, förutom det löpande arbetet på Tensta Konsthall? 

I juni öppnar den första Wienbiennalen som jag curerat en del av, den innefattar även arkitektur och design. Jag har gjort en del av bildkonsten och titeln för mina tre delar är Future Light. Den första delen är en grupputställning med redan existerande verk av bland andra Tom Holert, Rana Begum, Amalia Pica och Mounir Farmanfarmaian som alla berör ljus i en nyfikenhet av vad det innebär att återbesöka upplysningen. Men det ljus som konstnärerna intresserar för idag är inte ett klargörande, penetrerande ljus, som skapar transparens utan snarare något som skapar reflektioner, opacitet, skuggor och som tycks handla om att delvis lära oss att se på nytt även i en överförd bemärkelse.

Den andra delen är en soloutställning med Pauline Boudry och Renate Lorenz och tar upp en annan aspekt av upplysningen, nämligen individen i kraftigt muterad form. Det är något långt bortom den vite heterosexuelle mannen som vi ärvde från den här perioden. De intressanta samtalen kring subjektivitet sker idag i queera kretsar, vilket också är kopplat till hur begär formas och omformas på många olika nivåer. Ytterligare en del tar sig an en offentlighet eller gemensamhet som transformerats på djupet på grund av den kapitalistiska logiken, men där det nu förs intressanta diskussioner om commons, bland annat av Stealth Unlimited och Marysia Lewandowska. 

Comments (3)