Det är åtta år sedan terrordådet i centrala Stockholm, då fem dödades och många skadades. Nu har konstnären Ann-Sofi Sidén och arkiktekten Mats Fahlander skapat minnesmärket Fredad Plats som består av ett fluffigt duntäcke i brons slängt över räcket på den ramp som löper mellan Drottninggatan och Sergels torg. Sömmarna ser ut som evighetssymboler eller sammanfogade hjärtan. Vid närmare påseende består de av diktrader av olika poeter.
I strikt mening är det inte ett minnesmärke över attentatet, utan över den folkliga manifestation som ägde rum några dagar efteråt och efterlämnade ett hav av blommor i trappan ner mot «plattan». Syftet är nu att gestalta «den värme och kärlek som stockholmarna spontant visade» efter dådet.
Jag minns själv hur fina och hjälpsamma människor var den dagen, ändå är det något som skaver när jag besöker platsen. Många går fram och lägger handen mot täcket, kanske för att känna om det är uppvärmt så som det sägs att det ska vara. Eller beror det på att verket talar samma språk som de kommersiella verksamheterna i centrum, och att människor därför förväntar sig något mer – en upplevelse, ett överflöd, något de kan ta med sig? Bäst att ta en selfie framför verket så man vet att man varit där!
Det är i alla fall ett annat språk än Kirsten Ortweds Wallenbergmonument från 2001 – i praktiken ett monument över Förintelsen – med dess svarta former i brons som känns främmande på torget vid Nybroplan. Där skulle en selfie kännas opassande. På en skylt skriver författaren Pär Wästerberg att de är «gjutformar för vår egen känsla: förtvivlan, skräck, dådkraftig ilska och skapande handling». Just så. Ortweds verk förutsätter att betraktaren är en myndig individ som själv kan ta ansvar för sina känslor.
Det gör inte Sidén och Fahlander. De har redan bestämt hur vi ska känna. Det blir lite nedlåtande. Finns det bara en tillåten reaktion? Detta har fått litteraturvetaren och högerdebattören Johan Lundberg att gå i taket. I Expressen menar han att konstnärerna istället borde utgått från hans åsikt att Sverige har misslyckats med att ta hotet från islamism på allvar. Detta borde de uppfostra medborgarna om då vi saknar förmåga att tänka själva.
Konstkritikerna i de stora dagstidningarna har varit mer positiva, men den brittiske marxisten och Spiked-redaktören Brendan O’Neill, som yttrat sig i en artikel i tidskriften Kvartal, är lika förgrymmad som Lundberg. O’Neill ser det som en skymf mot offren att Stockholm Konst har beställt ett kärleksmonument istället för ett «minnesmärke över den västerländska civilisationens värden [som den islamistiska terrorismen attackerar]».
Hade debattörerna velat stärka sina argument att terror med högerextrema och rasistiska förtecken möts av offentliga fördömmanden, medan islamistiska attacker möts av tandlösa budskap om solidaritet, så hade de kunnat nämna konstnärerna Santiago Mostyn och Susanna Marcus Jablonskis «anti-rasistiska monument» som invigs i Malmö hösten 2025. Verket ska hedra offrena för Peter Mangs skjutningar 2003–2010 genom att gestalta solidaritet och ta avstånd från den hatiska ideologin bakom dådet. Det låter som just ett sådant monument som debattörerna hade velat se i Stockholm om än med andra politiska förtecken. Med den skillnaden att projektet i Malmö bygger på ett verkligt intresse för att skapa ett minnesmärke, inte bara använda konsten för att göra en politisk poäng.
Likafullt undrar jag om vi står inför en tidigare oanad privatisering av offentligheten där ett monument ska uttrycka min – just min! – ideologiska övertygelse. Rasism är dåligt, men solidaritet och kärlek är bra! Islamism är dåligt, men upplysning är bra! Den historiskt etablerade tanken att ett verk ska uttrycka en viss konstnärlig position (nämligen konstnärens) känns fjärran. Med Fredad plats får denna privatisering ett flagrant uttryck genom att ett föremål från hemmet, ett duntäcke, har draperats i en offentlig miljö.
Lika slående är hur de nya monumenten blundar för döden, och istället tar fasta på positiva fenomen som kärlek, gemenskap och tröst. Detta är något annat än Miroslaw Balkas Estonia-monument på Djurgården från 1997. Med hård granit och ingraverade namn representerar det en offentlig minneskultur som tidigare skulle bära vår sorg och vår smärta. Är den traditionella idén om monumentet på väg att ersättas av en intimiserad form med individens positiva upplevelse i centrum? Som istället för att konfrontera oss med det vi aldrig kommer begripa ger oss lättsmälta budskap som alla kan förstå? Risken är att vi slutar tänka på offentlig konst som ett allmänintresse och börjar se den som ett individuellt särintresse, som något som är för mig.
Det brukade finnas en överenskommelse om att vissa delar av tillvaron skulle fredas från kortsiktiga vinster. Konsten kunde vara en sådan plats, föreslog vissa. Döden kunde vara en annan, menade andra. Att betrakta evigheten som ett särintresse tror jag inte gynnar någon.
Men här står vi. Det skrivs ofta om hur en allt mer narcissistisk och infantil kultur har bidragit till dagens auktoritära samhällsutveckling. Filosofen Buyn-Chul Han talar om «den andres erosion» under senkapitalismen. Detta motsvaras av en konst som härmar propagandan eller reklamens språk genom att säga till oss vad vi ska tänka och hur vi ska känna. Vore Balkas eller Ortweds verk ens möjliga på 2020-talet, när offentlig konst tilltalar oss som om vi vore barn medan både höger- och vänsterdebattörer tjuter i högan sky när de inte får tutte? När blev all kultur barnkultur?
Ett duntäcke kan tyckas lika harmlöst som kärleksbudskapet det gestaltar. Ger det inte bara en mänsklig skala åt ett verk ämnat att trösta? Men även islamister och rasister känner kärlek till sitt och de sina. Däremot ogillar de konst som inte stryker just deras åsikter medhårs. Låt oss inte bli likadana.
