Jag läser Susanne Nyströms ledare Elever slösar bort viktig skoltid på bild, slöjd och musik i Dagens Nyheter den 24 oktober och blir trött. Min hjärna är hi-jackad av nyhetsrapportering och helt slut av sorg över krig och hat, så säkert missförstår jag, men jag tänker på progg-bangern «är du lönsam lille vän», som nu kanske är mer «är du anställbar…?»
Ungas framtidshopp verkar (enligt källa: feeling) vara obefintligt och människosynen som skymtar i Nyströms artikel vittnar inte direkt om en strävan efter att att varje individ ska få leva ett rikt liv. Samtidigt som hennes fattiga idé om en skola som endast ska lära ut precis det som jobbet kräver presenteras politiska förslag om att fängsla barn, framtiden grusas i miljökatastrofer och populärkulturella ideal med innehåll «stenrik» fyller skärmarna.
Nyström står inte ensam med sin fattiga syn på kultur, men för mig och många andra så blev den droppen efter en radda av kultur- och kulturutövarfientliga utspel som skett den senaste tiden i Sverige. Det handlar inte bara om mer eller mindre slöjd, bild och musik, utan om synen på kultur i stort och vad det innebär att vara människa och vad som gör oss till det. Jag anar ett stort svindleri där kultur ompaketeras till ett särintresse, eller till en produkt att konsumera på fritiden, i stället för det mullrande myller av handlingar, diskussioner, långsamma rörelser och hastiga utfall som ständigt pågår över och under radarn. Ja, bara för att man är paranoid betyder det ju inte att man inte är förföljd.
Vem avgör förresten när «tid slösas bort»? När jag tillträdde som professor på Konstfack 2012 mötte jag den briljante konstnären och professorn Ronald Jones som påpekade att «90% av alla som börjar skolan i västvärlden i år kommer att ha jobb som vi ännu inte känner till». För att förbereda unga för en oviss framtid behövs oväntade verktyg, kunskaper och korspollineringar. Vad gäller grundskolan så är den inte någon yrkesutbildning överhuvudtaget, utan bör vara en plats där eleverna vidgar sina horisonter, övar sig i empati och respekt och tränas i nyfikenhet, den viktigaste muskeln.
Vad om bild, musik och slöjd då? Frågar man sig. Varför ska man kunna sy, snickra och göra pynt? (Nyström skriver måla och hyvla). Människan har jämfört med andra varelser en kort historia på jorden. Vår «framgång» verkar enligt nutida forskningen bero på vår förmåga att kunna samarbeta och kommunicera i större grupper, samt att kunna bygga vidare på kunskap utvecklad av andra. Genom skärvor (ibland bokstavligen) från andra tider, tillsammans med vår egen tids kultur, kan vi pussla ihop vad mänskligt liv är.
Som många kloka påpekat efter Nyströms ledare så är husen vi bor i, kläderna vi bär och datorerna vi knappar på alla gjorda av någon som lärt sig detta genom att utbilda sig. Kunskaper formar världen, och vilka som är med och formar är en demokratifråga. «It matters what matters we use to think other matters with; it matters what stories we tell to tell other stories with; it matters what knots knot knots, what thoughts think thoughts, what descriptions describe descriptions, what ties tie ties. It matters what stories make worlds, what worlds make stories», skriver filosofen Donna J. Haraway i Staying With the Trouble: Making Kin in the Chthulucene (2016).
I Nyhetsmorgon på TV4 tyckte en panel unisont att Nyström har fel, men den var också överens om att slöjden kanske är onödig i sin nuvarande form och behöver uppdateras för att passa dagens samhälle. Man borde lära sig laga sina egna kläder med tanke på miljön, sa DN-mannen, man borde vara mer up-to-date och lära sig programmera, sa kulturentrepenören, men de var helt eniga om att det ska vara något nyttigt, något som behövs. Programledaren frågade om inte en del kunskap i matematiken också skulle kunna sägas vara onödig, varvid nyhetspanelen föll varandra i munnen i sin iver att framhålla att «det är ju skillnad» – «matematik är ett språk som utvecklar det logiska tänkandet».
«Att tänka är ett sätt att tänka, att göra är ett annat sätt att tänka», formgivaren Andreas Nobel citerar mig i sin avhandling Dimmer på upplysningen (2014) , i vilken han lyfter hur en hierarkisk kunskapssyn sätter käppar i hjulen för formgivare och arkitekter. Låsningen vid uppdelningen mellan praktiska och teoretiska ämnen – eller kanske snarare mellan kunskap som samverkar med annan kunskap för att utveckla något större, respektive kunskap som är isolerad och mer av ett Life-hack – får större och större felmarginal när den reproduceras i samhället, vilket bidrar till att cementera synen på kultur som ett marginellt särintresse. Detta var pinsamt tydligt i Norrköpings-debaclet, där den borgerliga majoriteten placerar kulturfrågor under ett nytt Tillväxtkontor.
Att ta del av och göra kultur kräver att vi är nyfikna, men också aktiva och öppna för att möta det som är okänt eller obekvämt. För att utveckla ett språk måste vi först umgås med språkets grundstenar och regelverk. För att delta i kulturen måste vi få ta del av de byggstenar som öppnar världar. Genom att skaka av sig de binära uppdelningarna i praktisk/teoretisk eller handen/hjärnan (som är väldigt konstig när man tänker på den) och i stället öppna upp för en mängd olika sätt att tänka som kan korsas och mötas kan de unga hitta vägar att omformulera hur de förstår, rör sig i och är med och formar världen.
I stället för att som TV4-panelen stirra sig blind på trä och textil och behovet av att utveckla «praktiska» färdigheter, så kan vi tänka oss slöjdämnet som metoder för att spekulativt undersöka den rika materiella kultur som människan skapar och lämnar efter sig, från tvinnade av trådar till titthålskirurgi. Ämnen som matematik, historia eller samhällsvetenskap saknar varken estetiska kvalitéer eller prövande experimentella förhållningssätt – precis som de estetiska ämnena har teoretisk och filosofiska kvalitéer. Det finns forskning som visar att att simning utvecklar matematik och handarbete språk. Detta är såklart bara ett ytligt skrapande i hur komplex människan är, men myllan som behövs för att nya tankar ska kunna tänkas bör ju vara minst lika komplex och oväntad.
Vad vi behöver är inte mindre, utan MER slöjd, MER dans, MER onödigt kreativt skrivande, görande och tänkande. Väck lusten till vältrandet i onödig kunskap till liv. Det är livsviktigt. En väg framåt kunde vara att omforma allt till slöjd, matteslöjd, filosofislöjd, digitalslöjd (redan där) och kanske den viktigaste paraplyslöjden för nyfikenhetsmuskeln, frågeslöjd. Avsaknad av poesi och kärlek i politiken är chockerande. Byt ut avhumanisering mot nyfiken empati NU! Och vilken bättre plats att börja, Susanne Nyström, än i skolan?
Bella Rune är konstnär och ledamot i Konstakademien. Mellan 2012 och 2021 var hon professor i Konst med textil inriktning på Konstfack i Stockholm.
