När jag hör av mig till Snövit Snow Hedstierna om att göra en intervju har vi först svårt att enas om när och var vi ska träffas. Till slut bestämmer vi att ses hemma i mitt kök. Hedstierna har mycket att stå i. Hon föreläser till sent på kvällen, och ska dagen efter resa till Berlin för att installera en utställning. Därefter ska hon vidare till Kanada, och innan dess mellanlanda i Oslo där hon ska medverka i panelsamtalet #metoo i konstfeltet som Kunstkritikk anordnar i samarbete med Nasjonalmuseet.
Hedstierna har studerat vid Valand i Göteborg och på Kungliga konsthögskolan i Stockholm, och har examen från Concordia University i Montreal. Hon arbetar med performance, video och installationer, och har på senare tid medverkar i paneldebatter om #metoo i både Sverige och Danmark. 2017 var hon en av närmare 2000 personer som stod bakom uppropet #konstnärligfrihet, som krävde stopp för sexuella trakasserier och maktmissbruk i konstlivet. Dessutom har hon sedan 2014 arbetat med en omfattade undersökning om jämställdheten i Norden. Under tre års tid genomförde hon hundratals intervjuer i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island, och samlade in ett över 6000 timmar långt material, som bekräftar det utbredda könsförtryck som blivit synliggjort sedan #metoo briserade i oktober förra året.
Vi samtalar tills klockan närmar sig midnatt, och jag slås av hur omsorgsfullt Hedstierna formulerar sig om ämnen som berör sexuella övergrepp och förtryck. Det är tydligt att hon är van vid att tala offentligt om dessa ämnen, men det handlar också om att hon har levt med berättelser om detta under så lång tid. Hon ser #metoo som en revolution, och menar att det är en annan kultur 2018. Om någon i svenskt konstliv blir utsatt för sexuella kränkningar så finns det nu en grupp att vända sig till. Samtidigt understryker hon att vi befinner oss i en tung period där människor bearbetar traumatiska upplevelser. Detta är i själva verket en av hennes viktigaste poänger: att vittnesmålen ger oss kraft att förändra skeenden vi inte kan påverka. Övergrepp kan inte göras ogjorda, men berättelserna om dem kan förändra oss.
Jag ville intervjua dig eftersom du har fått en framträdande roll i debatten om #metoo i konstlivet, men också för att du under flera år har arbetat med frågor om jämställdhet, förtryck och sexuellt våld som en del av ditt konstnärskap. Du har själv beskrivit din konst som en motståndshandling. På vilket sätt kan konsten göra motstånd?
För mig handlar det främst om vilka ämnen jag väljer att arbeta med, och att jag försöker visa att världen kan vara på ett annat sätt än hur den vanligtvis framställs i media. Det kan handla om att lyfta fram något som är marginaliserat eller förtryckt, och blåsa upp det till något stort som får ta plats både rumsligt och gestaltningsmässigt. Ämnena kretsar kring mänskligt värde, minoritetsfrågor, makt, minne, trauma, genus eller intimitet. Jag arbetar ofta researchbaserat och med storskaliga projekt som tar lång tid att genomföra, och som utmanar publiken att fråga sig hur lång tid de är villiga att ägna åt ett verk. Jag vill också utmana mig själv, genom att exempelvis utföra ett performance under två dagar, utan paus. Mina verk har ofta en väldigt långsam rytm.
Så motstånd har med tid och kroppens erfarenhet att göra? Med rytm?
Egentligen inte. Det handlar främst om att jag vill rikta blicken mot något åsidosatt, där utformning och varaktighet blir ett sätt att låta ämnet få ta tid och plats i anspråk. Sedan kan upplevelsen i bästa fall bli en kroppslig erfarenhet hos åskådaren.
I höstas publicerade du en personlig krönika i tidskriften Konstnären, där du beskriver hur du arbetar med frågor om utsatthet och samtidigt själv blir föremål för kränkningar av personer som är nyckeln till att du ska få ställa ut dessa verk. Många skulle kanske känna uppgivenhet i det läget. Hur ser du idag på konstlivet som en möjlig plats för att arbeta med dessa frågor?
Jag försöker behålla en visionär syn på vad konsten kan vara, annars skulle jag tappa lusten att överhuvudtaget vara i det sammanhanget. Konstlivet har ofta varit en plats där det har varit möjligt att diskutera frågor som inte får plats någon annanstans samhället. Sedan kan man hela tiden stöta begränsningar, som när jag själv försöker föra fram verk som handlar om utsatthet och själv blir utsatt för kränkningar. Men min bild av konstlivet har nog inte förändrats, däremot har min upplevelse utvidgats. Jag förväntar mig inte längre att det ska vara mer tolerant, öppensinnat eller respektfullt. Däremot är jag övertygad om att det finns väldigt många i konstlivet som aktivt arbetar för att skapa en mer fritänkande värld.
Ett verk som jag är intresserad av att höra mer om är An Issue of Structure (2014–), där du har undersökt frågan om jämställdhet i de nordiska länderna. Resultatet kan föra tankarna till konstlivet på så vis att det finns en progressiv yta, en självbild, som döljer missförhållanden och förtryck på en annan nivå. Finns det en besläktad problematik att lyfta fram här?
Svår fråga. Det är alltid problematiskt att generalisera och skapa allmänna beskrivningar av hur saker ska vara. Vad gäller Norden finns en mängd officiella rapporter och statistik som säger att Norden är «bäst i världen» på jämställdhet, och det är väldigt enkelt för politiker att använda sig av det för att slippa genomföra åtgärder. Men eftersom det inte finns någon definition eller formulerad målsättning som resultaten kan mätas mot så kan ju «bäst» ändå vara horribelt. Det var det som gjorde mig intresserad av att undersöka vad statistiken innebär i realiteten. Vad betyder siffrorna i det dagliga livet i Norden? Hur kan vi se det livet på ett insiktsfullt sätt, inte bara som enkätsvar utan faktiskt lyssna till människors historier?
Vad gäller konstlivet så kan man kanske säga att problematiken är besläktad, i den meningen att vi hela tiden måste utvärdera och reflektera över var vi befinner oss. Historiskt sett har konsten haft en stark påverkan på idéer, vetenskap och själva synen på människans existens. Men om det verkligen är så idag, är något som vi måste vara öppna för att utvärdera. Ser vi på oss själva så är det ju möjligt att vi just nu befinner oss i en lågvattenperiod inom konsten
Ja, den tanken har slagit mig också. Men om vi håller oss till An Issue of Structure, så är jag nyfiken på varför var du ville undersöka tillståndet för jämställdhet just i Norden?
När jag började arbeta med projektet 2014, så råkade Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island räknas som de mest jämställda länderna i världen. Så är det inte idag, då Danmark har halkat ner till 14:e plats. Under en period var Filipinerna på femte plats, då funderade jag på om jag skulle åka dit. Men jag bestämde mig för att hålla fast vid de fem länder som räknades som de mest jämställda då jag påbörjade projektet.
För att undersökningen skulle ha ett vetenskapligt värde kom jag fram till att jag behövde intervjua femtio personer i varje land, och då tänkte jag att fem länder var ett hanterbart antal. Men jag insåg inte riktigt hur lång tid det skulle ta att genomföra 250 intervjuer. Jag hade en budget för ett år, men intervjuerna tog sammanlagt tre år att färdigställa och nu är projektet inne på sitt fjärde år. Jag sålde min lägenhet och investerade pengarna i projektet, så jag har gjort stora uppoffringar för det skulle kunna slutföras.
Hur det gick till att genomföra intervjuerna, och hur gjordes urvalet av de som medverkar?
För att få tag i folk så använde jag mig av sociala medier, och vände mig även till pressen. Vissa tidningar skrev om mitt arbete, vilket blev ett sätt nå ut och värva folk. Det gjordes även radioinslag, jag annonserade med affischer osv. Jag hade sammanlagt 37 frågor som kretsade kring intervjupersonernas könstillhörighet och hur detta har påverkat dem i deras liv. Intervjuerna ägde rum i kök, vardagsrum, inspelningsrum, ateljéer eller föreningslokaler. De medverkade satt i en cirkel med mikrofon i mitten, och intervjuerna genomfördes stegvis så att alla svarade på en fråga innan vi gick vidare till nästa. Varje session tog 4–5 timmar. Jag lärde mig snabbt att det behövdes filtar, kuddar, tända ljus och varmt te för att alla skulle känna sig avslappnade. Det var viktigt att alla kände att detta var en trygg plats.
Vad det något särskilt som berörde eller förvånade dig i de svar du fick?
Det som framförallt slog mig var hur smärtsamt det var för många att överhuvudtaget tala om de här sakerna. Undersökningen innehöll en fråga om sexuella övergrepp, men det var inte bara vid den frågan som folk bröt ihop och började gråta. Redan vid frågan om hur ens liv har påverkats av att tilldelas en viss könsroll så uppdagas en mängd sorgliga historier. Att människor skulle känna sig begränsade av könstillhörighet i så stor utsträckning var jag nog inte riktigt beredd på. Jag slogs också av människors behov av att prata. Många uttryckte att de aldrig tidigare hade haft tillfälle att reflektera eller berätta om de här sakerna.
Det blev också påtagligt hur oerhört utbrett det är med sexuellt våld. Det berörde mig starkt, även om jag inte direkt var förvånad. Det jag fick höra bekräftade vad jag hade läst i FRA-rapporten som beskriver våld i de europeiska länderna, och där de nordiska länderna ligger väldigt illa till. Men det var ändå oerhört krävande att sitta i timmar och höra berättelser om våld i hemmet, psykiskt våld, fysiskt våld, sexuellt våld. Att bara lyssna, och inte agera. Men det som berörde mig allra mest var människors kraft att orka leva trots det utbredda förtrycket.
Ett sätt som du har arbetat med detta är genom olika rumsliga lösningar där materialet ställs ut på ett sätt som förstärker det som beskrivs i intervjuerna. Hur har du gått tillväga?
När jag lyssnade till historierna, och fick en uppfattning om vad ämnet innebär i praktiken, så kom olika former till mig: det här är som att gå igenom en trång korridor, eller som att ta sig upp för en brant backe. Eller som att röra sig över ett kalhygge av penisar som är överallt, men som samtidigt är bräckliga och lätta att fälla. Så jag börja tolka och analysera intervjuerna genom skulpturala inslag i form av en korridor, eller en ramp som åskådarna endast med stor svårighet kunde röra sig uppför.
Eftersom det handlar om grundläggande strukturer i samhället, så bestämde jag mig för att arbeta med material som den enklaste träsorten och livsbeständig plast som används vid byggarbeten och som är transparent men ändå väldigt svår att bryta sönder. Jag ville arbeta med kalla färger och hårda miljöer, för att återspegla det som sägs i intervjuerna, om hur svårt det fortfarande är att ha en annan könstillhörighet än man i de nordiska länderna.
Projektet har hittills presenterats vid sex tillfällen, i sex olika episoder. I Sverige visades det på Norrtälje Konsthall, på Island på Mengi, i Norge på Podium i Oslo, i Danmark på Blå och i Finland på Galleri Rankka och Kallio Kunsthalle. Just nu arbetar jag med den sjunde episoden, som består av två långfilmer. Den ena är filmad i 2D och den andra är i 360, och båda är närmare 3 timmar långa. Filmerna utspelar sig i framtiden, och ser tillbaka på vår tid genom ett antal personer som besöker ett ljudarkiv. Möjligen är de själva arkivet, gestaltad i mänsklig form. Det är oklart. Handlingen kretsar kring en session, liknande de som jag har genomfört i projektet, som utforskar frågor om jämställdhet och könstillhörighet i vår tid.
Den ingången aktualiserar frågan om hur vår tid kommer att förstås i framtiden. Många beskriver det som händer idag, med #metoo, som en revolution. Håller du med om det?
Var befinner vi oss idag kan vi förstås bara spekulera över. Men för egen del tror jag att det som händer nu är ett steg mot något vi inte har sett förut. Det är en frigörelseprocess som inte bara gäller genus utan också makt, politik, ekonomi och vilkas röster som får komma fram och höras i media.
Vad gäller konkreta förändringar i nuet, så har #metoo resulterat i ett ökat självförtroende. Människor har talat ut. Och vi har lyssnat på varandra. Det är ofantligt många som för första gången i sina liv har vågat berätta om något som de har upplevt, något som de tidigare har hållit i skymundan eftersom det har varit fult och skamligt att tala om. Nu har många upplevt att de kan vara värdefulla fast de har blivit våldtagna, att de kan vara fria fast de har varit bundna. Genom att ta sig den friheten, men också genom att det har skapats rum där det finns andra som lyssnar. På så vis har de kunnat sin egen historia ett värde och ta sig ifrån en situation som har tryckt ner en, och göra sig hel som människa. Det har jag hört många som har vittnat om: att de för första gången känner sig hela, inte längre bunden av sin historia.
Det som också har hänt, och det är också något som jag försöker åstadkomma i mina verk, är att det som tidigare har varit osynligt nu har blivit synligt. Även om många av diskussionerna äger rum i separatistiska facebook-grupper, så har det också blivit del av offentligheten, som något som folk kan ta del av och tala om på kafferasten. Något av det viktigaste är att vi har fått ett ord som vi vågar säga, «metoo», som inkluderar en mängd olika saker som inte nödvändigtvis måste specificeras. Det är ett sätt att skapa ett språk för sådant som har varit svårt att diskutera tidigare, ett gemensamt förhållningssätt till det som är svårt att tala om. Det har också lyft människor ur ensamhet, och gjort det möjligt att mötas över generationer.
I beskrivningen av Kunstkritikks paneldiskussion i Oslo där du kommer att medverka, så handlar en frågeställning om varför det har tagit så lång tid för rörelsen att komma till konstlivet. Här har det sett olika ut i olika länder, men hur ser du på den frågan?
I Sverige tycker jag inte man kan säga att det tog lång tid. Ett upprop som #konstnärligfrihet startar ju inte när det syns offentligt, utan påbörjas långt tidigare. Och det tog inte lång tid för uppropet att få grogrund, däremot dröjde det innan det offentliggjordes. Det handlar om att organisera sig, dela med sig av sina erfarenheter och att det ska ske på ett demokratiskt sätt. Jag är ju själv med i #konstnärligfrihet och det har varit väldigt fina processer där vi diskuterar och röstar hur vi ska gå tillväga i en viss situation. Och det tar förstås lite tid.
I Danmark medverkade jag i ett panelsamtal på Overgaden i Köpenhamn häromveckan, och där har det tagit längre tid för #MeToo att få fäste. Det tror jag beror på att människor har varit rädda att uttrycka sig i vad som är ett rätt litet konstliv. Det har funnits en rädsla att råka på vedergällning. Möjligen kan det vara samma sak i Norge. På konsthögskolan i Oslo har de haft Betwen the Lines, men har inte riktigt fått samma uppslutning som i Sverige. På Island pågår det också flera metoo-rörelser, men den i konstvärlden är inte den starkaste. Men det tror jag egentligen inte att den är någonstans. Konstlivet är en känslig plats som struktureras genom olika informella hierarkier, och vi är inte lika expressiva som folk i teater- eller filmvärlden. Sedan finns det inte heller samma mediala intresse för konst, förstås.
Det är också viktigt att ge detta tid. Vi ska inte vara rädda för att det tar tid. Då menar jag inte att vi ska ge förgriparna mer tid att förändra sig, för deras tid är sedan länge ute, utan att vi befinner oss i ett trauma som kommer ta tid att läka och tid att tala om. Men #metoo finns nu i folks medvetande, och det kommer att hända saker även i andra länder. Men inte nödvändigtvis på samma sätt som i Sverige. Inte heller här vet vi egentligen så mycket om vilka konsekvenser rörelsen kommer att få. Vi har sett problemet. Vi har delat med oss av våra historier. Vi har vågat gå ut med våra historier. Och nu är det dags för nästa steg. Vad ska hända nu, vad ska vi kräva? Hur formulerar vi oss kring de förändringar vi vill uppnå?
Samtidigt har exempelvis #konstnärligfrihet gått ut med en del krav redan, och nu väntar vi på gensvar. Och det måste också få ta tid. Men det är en annan kultur i konstlivet nu, 2018. Om en person blir utsatt för sexuella kränkningar, sexism eller våld så finns det en grupp att vända sig till. Man kan dela med sig av sina erfarenheter och bli uppbackad av ett gigantiskt nätverk som direkt kommer se till att det sker något för att stödja den som blivit utsatt. Det går inte att komma undan som tidigare, det är slut på det nu. Det tror jag verkligen.
Det är onekligen en stor förändring vi genomlever. Du började arbeta på An Issue of Structure redan 2014. Hur ser du på verket idag, i ljuset av #metoo?
Jag ser det inte själv på ett annorlunda sätt. #metoo har snarare bekräftat det som jag kom fram till i min undersökning. Däremot tror att projektet upplevs som mer trovärdigt idag. Tidigare hade många svårt att tro att det bara var två av 250 personer som inte hade blivit utsatta för sexuella övergrepp. Vissa curatorer kunde tala om verket och säga: «Snövit har gjort ett projekt om sexuellt utsatta kvinnor i Norden». Då fick jag säga: «Nej, det handlar inte bara om kvinnor, utan även om människor med andra könsidentiteter. Och det har aldrig handlat om sexuella övergrepp, utan om jämställdhet. Jag har inte sökt upp personer som har blivit utsatta för sexuellt våld.» Detta har ofta missförståtts. Eftersom det bara var två personer som inte hade blivit utsatta för sexuellt våld, så har många utgått från att jag har sökt upp folk på jourmottagningar. Men så var det inte. Idag finns nog inte samma behov att ifrågasätta de missförhållanden som kommer fram i verket. Det är en viktig skillnad.
Vad jag har sett under de här åren är också att detta går långt utöver sexuellt våld. Den problematik vi har i Norden är enorm. Det är gränslöst hur många olika typer av förnedring som människor utsätts för, som inte nödvändigtvis handlar om sexuellt eller fysiskt våld. Det kan handla om en ständig rädsla att det värsta kan hända. Här är det viktigt att inte bara tala om kvinnor. Transpersoner och icke-binära är extremt utsatta i Norden idag. Det kan handla om att inte komma vidare i yrkeslivet. Att vara låst vid traditionella könsroller i hemmet. Att konstant känna en utsatthet i samhället, och ständigt tvingas vara medveten om sitt kön från en ung ålder. Många känner sig inte fria på grund av sitt kön. Det är något som jag har sett i intervjuerna. Människor känner sig så begränsade i dagens samhälle, att de börjar begränsa sig själva. Det är en annan form av skräck, en annan livssorg, som många upplever.
Samtidigt har du även gjort verk som mer uttryckligen knyter an till frågor om sexuellt våld. Jag tänker på ett performanceverk som Meltdown (2015), som var del av #Yesallwomen, en kampanj som föregick #metoo och hade ett liknande budskap. Kan du berätta om det?
#Yesallwomen är en kampanj där flera ur samma grupp i Hollywood som också har synts mycket i #metoo har varit drivande. En av dem är skådespelaren och aktivisten Rose McGowan, som ju senare var en av dem som syntes mest i debatten kring Harvey Weinstein. 2015 medverkade hon och jag i samma arrangemang på Galleri Dilettante i Los Angeles, där jag gjorde performancet Meltdown / You are not alone som jag tidigare samma år hade framfört på MoMA i New York, och senare även på ett galleri i Finland. Det är ett verk där jag framträder insvept i bara ett tygstycke, och iscensätter ett mentalt sammanbrott i utställningen. Förutom Source of Values (2016) som jag visade på förra Manifesta, så är detta det enda performancet som jag har upprepat, vilket jag annars har haft som regel att inte göra.
Tror du att #metoo har inneburit en förändrad perception även när det gäller ett performance som Meltdown, och andra liknande verk som du har gjort?
Möjligen från curatorerna. Jag har haft turen att sedan 2014 samarbeta med internationella curatorer som har varit engagerade i frågor om intimitet, sexualitet, våld och mänskligt värde. Jag har medverkat i mängd utställningar där den typen av verk har varit välkomna. Däremot har de stora institutionerna i Sverige varit mindre intresserade under de senaste 2–3 åren. När jag har närmat mig de så har de sagt att detta inte är deras scen, inte deras tema. Men nu har vi nya samtal, där de ser mina verk som högaktuella. Jag har inlett samtal med platser som jag inte hade trott skulle våga sig in på det här fältet. Så den politiska debatten har säkert påverkat synen på min konst. Historiskt har feministisk konst ofta setts som värdefull först i efterhand. Så jag känner mig lyckligt lottad, som får leva i en tid då min konst ses som intressant att ställa ut. Jag behövde inte bli 80 år gammal innan detta hände.
Ser vi till 1970-talet och den «sexuella revolution» så sägs den ha inneburit en frigörelse för både kvinnor och män, samtidigt som det står klart att den också gav upphov till nya sätt för män att bemäktiga sig kvinnors kroppar. Till exempel genom en pornografisk industri i en tidigare okänd skala. Om #metoo verkligen är en revolution för vår tid, så kan det vara värt att fundera på om den kan ge upphov till nya former av förtryck. Hur ser du på den saken?
Jag tänker på hur tungt det måste vara att fortfarande inte våga berätta. Den som bär på en upplevelse och inte har kraft att berätta om den nu, riskerar kanske att känna sig ännu mer ensam, ännu mer nedtystad. Precis som när vi säger att vi bor i världens mest jämställda länder, och nöjer oss med det, så kan vi förledas att tro att det som sker i sociala medier löser hela problematiken. Ett historiskt bakslag skulle kunna vara att vi nu är väldigt snabba att definiera vad som ingår i #metoo, vad som är en kränkning, och därmed bidrar till att marginalisera andra berättelser som inte får synas och höras i samma utsträckning
Detta har också att göra med sociala medier, och de algoritmer som styr vad som kommer fram i diskussionsgrupperna. På Facebook hamnar de historier som får mest ’likes’ högst upp på sidan. Det betyder ofta att den som berättar fler detaljer om ett övergrepp får fler ’likes’, medan du får scrolla ner för att ta del av en mindre uppseendeväckande berättelse. Det leder till ett poängsystem som skapar olika upplevelser av vad ens historia har för värde. Frågan är vad vi gör med personer som uttrycker sig via sociala medier utan att få en trygg plats tillbaka. Det som var viktigt med An Issue of Structure var att ge alla utrymme, ge dem en plats att gråta, kramas och uppleva att andra verkligen hör ens berättelse. I sociala medier tappar vi stor utsträckning den mänskliga aspekten, samtidigt som det ju också finns en mänsklig aspekt i att du får direkt bekräftelse, när du når ut med din berättelse.
Jag tänker att det vi ser nu hänger samman med konstruktionen av ett nytt, nätverksorienterat och bekräftelsesökande subjekt, som är sårbart för att exploateras i social mediernas delningsekonomi. Är detta ett kritiskt perspektiv som diskuteras inom tex. #konstnärligfrihet?
Inom #konstnärligfrihet har vi högt i tak och diskuterar alla möjliga aspekter av ämnet. Det är i förhållande till andra grupper, som har flera hundratusen medlemmar, en relativt liten grupp med stor respekt för varandra och stort engagemang i ämnet. Jag skulle säga att det generellt inom #metoo-revolutionen förs en mycket sofistikerad dialog kring samtlig tillhörande problematiker. Men högst upp på listan står alltid frågan hur vi får män att sluta förgripa sig på oss, hur vi får slut på våldtäkterna och hur vi överlever efter att det hänt. Det är den mest akuta och kritiska frågan, alltid.
Jag föreställer mig att detta är något som många vill ställa sig bakom. Vad skulle du säga till män som vill engagera sig och vara en del av #metoo?
Det är ett stort problem om metoo-rörelsen stannar vid ett kvinnoperspektiv. För det första är det viktigt att betona att detta också rör icke-binära, transpersoner och människor med queer-identitet. Men det är också viktigt att säga att detta också berör män. När jag föreläser på universitet och högskolor träffar jag många män, som kommer fram till mig och gärna också vill berätta sin historia, om hur de har blivit utsatta för sexuellt eller annat våld eller hur de lever med partners som varit utsatta. Jag brukar föreslå att starta en egen grupp, och bjuda in andra att diskutera frågan. De grupper som finns är ju ofta separatistiska på grund av rädsla att någon som har utsatt en annars skulle kunna gå med i samma grupp. Det handlar om en rädsla för att män ska göra en mer illa, om de tillåts vara med. Det ultimata vore om vi kunde bryta med separatismen och inkludera alla i revolutionen. Men just nu handlar det om säkerhet, och inga män är hindrade från att engagera sig på andra sätt.
Den kollektiva dimensionen har också på många sätt varit grunden för mina verk. Jag har i flera verk velat undersöka hur vi kan dras in i varandras trauman genom att dela med oss av berättelser. I The Greater Harm (2014) arbetade jag med våldspornografins konsekvenser. Jag valde en särskilt problematisk film, som om och om igen lades upp på några av de mest populära porrsajterna på nätet, och lät ett antal aktörer återberätta handlingen som om de själva var kvinnan i filmen. Jag ville problematisera vem som äger en historia, och hur smärtan av att veta att någon annan har blivit utsatt för ett övergrepp kan drabba oss via vår förmåga att känna empati.
Detta knyter an till en annan aspekt av #metoo som inte uppmärksammas tillräckligt ofta, och som handlar om vad vi egentligen går igenom när vi delar varandras smärta. Vi kan aldrig ändra på sådant som har hänt, men vi kan påverka framtiden genom att dela med oss av våra upplevelser. När vi gör det blir vi också del av varandras trauman, och det tror jag vi upplever väldigt starkt just nu. #MeToo är inte bara en kraftfull revolution där alla är fyllda av eufori, utan en väldigt tung period där man sugs ner och drabbas av berättelserna.
Avslutningsvis skulle jag vilja fråga hur du ser på var #metoo står just nu. Något vi har hört om bara de senaste dagarna är dödsfall som vissa har kopplat till mediedrev i kölvattnet av #metoo. Hur du ser på de tragiska konsekvenser som kan följa av att människor hängs ut för skamfulla handlingar?
Det är allvarliga saker vi talar om, och jag ställer mig alltid mycket kritisk till medias hantering och exploatering av känsliga ämnen. Skam är en känsla som kan orsaka mycket skada hos både förövare och offer. Jag har vänner som inte lever längre på grund av att de valt att ta sitt liv efter sexuellt våld. Antalet självmord orsakade av sexuella övergrepp, och antalet kvinnor, ickebinära och transpersoner som varje år mördas på grund av sitt kön är fakta som är en stor skam för hela vårt samhälle. Vi lever med skam för vi lever i strukturer som begår våld på oss. Vad som nu synliggörs är att detta är ett samhällsproblem som involverar alla.
I ett av mina senaste verk Achievement of Falling (2018) försöker jag bryta ner vad det innebär att vara man och vad manlighet är. Det är ett ämne jag tror vi behöver prata mer om och som behöver sin egen revolution. Två män som blivit uthängda i media har kontaktat mig för att bättre kunna förstå vad de gjort för fel. De har alltså bett mig förklara vad i deras handlingar som varit orätt, eftersom de själva har haft svårt att inse sina misstag. De har funderat på att ta sina liv eftersom de inte längre har någon att tala med. Någon som lyssnar och förstår. Det är en komplex problematik, eftersom den är del av en samhällsstruktur som går djupt ner i benmärgen på hur vi idag blir uppfostrade till att leva som människor i olika könsstrukturer.
Jag funderar på hur vi ska göra för att leva vidare tillsammans när samhället hela tiden sviker oss. Vad ska vi göra med dessa förövare som rättssystemet inte tar hand om? Just nu handlar diskussionen i #metoo om hur vi ska överleva våldet, och gå vidare med att stoppa övergreppen. Hur vi ska förhålla oss till de män som begår dessa handlingar uppfattar jag att vi inte har kommit till ännu. Samtidigt menar jag att den frågan går utöver #metoo, och att det är något som samhället måsta ta tag i.
