I 2015 feirer Museet for samtidskunst 25 år. Jubileet markeres fra 13. mars med utstillingen Fattig kunst – rik arv. Arte povera og parallelle praksiser 1968-2015. Kunstkritikk markerer begivenheten med åtte kritiske blikk på museet
Gertrud Sandqvist er professor i teori på Konsthögskolan i Malmö.
1. Hvordan vil du beskrive den faglige profilen til Museet for samtidskunst i de tretten årene museet eksisterte som selvstendig institusjon, fra 1990 til 2003?
Jag tror alla uppfattade det som mycket glädjande när Museet for samtidskunst öppnade 1990. Där fanns en tydlig ambition att låta norsk och internationell konst mötas, och så skedde framförallt genom utställningsverksamheten. Vad gäller inköpen till museets samlingar var man lite försiktigare – kanske lite för försiktiga. Man fick känslan av att museet inte riktigt litade på sina egna bedömningar, utan först vill ha en slags kvalitetsstämpel på att den samtida konsten förtjänade att komma till museet, vilket har medfört att man sällan har fångat upp de viktiga konstnärsskapen tidigt I karriären. Därmed har man missat möjligheten att bygga upp långa relationer med konstnärskap man verkligen har velat följa, och följa upp.
2. Hvordan synes du museet har utviklet seg innenfor rammen av Nasjonalmuseet de siste tolv årene?
Tyvärr har museet nästan förlorat sin synlighet inom Nationalmuseet.
3. Hva har vært museets viktigste bidrag til det norske, nordiske og internasjonale kunstfeltet?
I och med att Museet for samtidskunst har valt att vara representativt snarare än profilerat är det en ganska svår fråga att svara på.
4. Hvordan mener du museet fungerer på Bankplassen i dag?
Lokalerna fungerar tyvärr ganska dåligt, och enligt min mening har de alltid gjort det. Den övertunga sekelskiftesarkitekturen är påträngande, för att uttrycka det milt.
5. Hva er museets største utfordringer i årene frem til Nasjonalmuseet åpner i nye lokaler på Vestbanen i 2020?
Att inom Nationalmuseet förmå hävda samtidskonstens egenart.
