För Gertrud Sandqvist, professor på Konsthögskolan i Malmö finns det en klar en poäng med ett nordiskt samarbete inom konsten. Vi ses på hennes kontor på Konsthögskolan en iskall vinterdag i Malmö där vi också diskuterar den konstnärliga forskningens ökade betydelse.
– Är det relevant att tala om en nordisk profil och ett nordiskt samarbete inom konsten idag?
– Ja, det är relevant. Malmö Konsthögskola är en internationell skola och har varit så sedan starten. Idag är mer än 50 procent av eleverna internationella studenter. Därför blir det uppenbart att det är både omöjligt och oväsentligt att försöka peka ut något nordiskt drag i själva det konstnärliga uttrycket. Influenserna utifrån är en del av det hela. Däremot, tycker jag att den absolut viktigaste aspekten när man talar om en nordisk konstscen är samarbetet länderna emellan. Det finns en praktisk gemensam värdegrund som förenar Norden och som gör ett nordiskt samarbete möjligt och givande.
– Håller den nordiska konstkontexten i en internationell aspekt?
– Den nordiska konsten är en del av den internationella och den står sig väldigt bra trots Nordens ynka 25 miljoner invånare. Men det är just dessa 25 miljoner invånare och det faktum att vi blir större tillsammans som gör det så viktigt med ett samarbete. Jag lägger inga ideologiska värderingar i det och det finns inte något intresse i att tala om rent nordiska uttryck. Däremot har vi en väldig samsyn i utbildningar, stipendiesystem och hur man väljer att arbeta vidare efter utbildningen just inom Norden. Det finns en liknande tradition här av att eleverna går förberedande konstskolor. Det i sin tur ger överlag mognare, mer utvecklade konststuderande, vilket också är ett typiskt gemensamt nordiskt drag. Och de förberedande skolorna är viktiga. För till skillnad från inom musikens värld hittar man sällan underbarn inom konsten. Det krävs en kunskap och en mognad för att kunna uttrycka sig konstnärligt. Därtill finns det ett konstnärligt samarbete mellan de olika länderna, främst mellan Sverige, Norge och Danmark med studenter som utbildas i varandras städer och således knyter kontakter som sedan består i samarbeten.
– Kan man tala om ett typiskt nordiskt uttryck?
– Vad man kan säga är att det trots allt finns vissa traditioner som utvecklats i Norden, delvis på grund av det relativt isolerade geografiska läget som vi har. Vi har haft en måleritradition i Norden som är ganska speciell. Men man ska vara försiktig med att säga att det finns något utöver det praktiska som egentlig beröringspunkt. Däremot kan man konstatera att det på 80-talet utanför Norden ansågs vila något exotiskt över Norden och det nordiska måleriet, med ljuset och naturen. Detta förändrades sedan under 90-talet. Utanför Norden började man uppmärksamma intressant nordisk konst som man dock inte kunde genrebestämma som typiskt sådan vilket jag tycker är viktigare.
– Vad tycker du att ett framtida nordiskt samarbete bör bygga vidare på?
– Det är ju en av mina käpphästar att vi behöver en bra nordisk konsttidskrift och där är jag bestämd. Som en av dem som var med och startade tidskriften Siksi (som sedermera blev Nu) anser jag att vad som verkligen saknas och vad som behövs är ett nordiskt konsttidskriftsamarbete med internationell satsning. Konstskolorna har ett fungerande nätverk men däremot fungerar inte utställningssamarbetena på samma sätt som tidigare. Och när konsthallar och museer tar över finns det ett behov av att dessa ska känna till konstnärerna och det är i det tomrummet som ett konsttidskriftssamarbete behövs. Innan Nordiskt konstcentrum kände folk mest till den amerikanska konstscenen men inte sina grannar. Med det nordiska samarbetet öppnades ögonen och gränserna till grannländerna och i och med det öppnades det upp för en utökad konstscen men en i grunden relativt lik syn på konsten. Efter nedläggningen av Nu gjordes inga mer satsningar och det behövs. Jag träffar fortfarande personer utomlands som saknar dessa.
– Var det postmodernismen som gjorde att det nordiska undret slog igenom?
– Ja. Postmodernismen uppfattar jag som en flytt från en centralstyrd och allt trängre förståelse för konsten. Om man på fullt allvar anser att monokromen var slutet på måleriet så innebär det att det har det varit på sparlåga sedan 1914, vilket är helt vansinnigt. Postmodernismen innebar en flytt från en centralstyrd och allt trängre förståelse för konsten till ett splittrande och ifrågasättande av den rådande hegemonin. Hyllningen av hybriden och möjligheten att göra konst överallt i världen och viktigast av allt, att man kunde göra konst på flera sätt, utvecklade konstformen. Innan postmodernismen hade vi förvånande lite konceptkonst här i Norden. Jag trodde själv inte att det var så mycket av postmodernismen som levde kvar tills vi hade en kurs på skolan och jag blev förbluffad när vi läste Lyotard och Det postmoderna tillståndet. Det är en nästan profetisk text för det är så mycket som stämmer än idag. Den förutspådde hela samhället och gjorde det skrämmande exakt. Postmodernismen är en stor tankeform som vi fortfarande lever i. Där finns bland annat postkolonialismen och queer-teorin som väldigt tydliga fortsättningar på postmodernismen.
– Vad är nästa steg?
– Ingen aning, men den möjlighet som finns nu för konstnärer att doktorera, och att göra det på det sätt som innebär att det konstnärliga arbetet dikterar metoden, tror jag kommer att få gehör. Jag upplever att det finns ett oerhört stort intresse för hur man arbetar på konsthögskolan, både internationellt och hos konstnärerna. Den konstnärliga forskningen finns i både Norge och Finland och nu kommer det i Sverige. Den här utvecklingen är något som syns bland de yngre konstnärerna i och med att det öppnar sig fler kanaler för dem att uttrycka sig genom. Innan gjorde konstnären sitt verk och lämnade det sedan åt andra att ta hand om det. Nu arbetar konstnären i flera olika led, kuraterar, skriver och förflyttar sin position som konstnär till en annan plats. De är inte längre enbart producenter av verk. Detta innebär att det inte längre går att säga att konsten representerar «det andra» vilket är det man gjort sedan konstbegreppets födelse på mitten av 1700-talet då konsten separerades från vetenskapen. Synen att de två aspekterna konst och vetenskap inte har med varandra att göra håller på att lösas upp och det är en stor förändring. Jag tror absolut inte att alla konstnärer kommer att forska men de ungefärliga tio procent som gör det kommer att få effekt för det övriga fältet också. Konst är, menar jag, en form för tänkande mer än något annat. Jag kallar det en spekulativ form för tänkande som har med seendet att göra. Men konsten har inte erkänts som det utan har fått ta emot en miljon olika projiceringar. Konst har kategoriskt hållats utanför för att upprätthålla systemet. Den har ställts mot en slags manlig patriarkal ordning och det är detta som nu håller på att lösas upp med expressfart. Jag tror att samarbete med andra kunskapsområden, oavsett om det är antropologi, medicin eller ekonomi, är nästa steg i konstens utveckling. Det finns en stark integritet hos många av dessa yngre konstnärer som jobbar och det är möjligt just för att de har flera vägar att gå än enbart via de stora gallerierna. Självbilden, synen på hur man som konstnärer agerar i sitt fält, skiljer sig stort mot tidigare och det ger i sin tur konstnären själv en helt annan position och möjlighet till att påverka. Detta gör att också kritiken hamnar i en lite besvärlig position.
– Är det ett glapp mellan konsten och kritiken?
– Ja, det håller på att bli det. När skolan startade befann vi oss i en position där konstnärerna inte alltid begrep vad som skrevs om dem i en recension. Det fanns inte någon riktigt teoriutbildning på skolan och jag tycker det är oerhört viktigt att konstnärerna själva förstår och kan arbeta med dessa teoribegrepp. Från att ha varit i en position där kritikerna har kunnat säga till konstnärerna vad de egentligen höll på med så har det svängt och gjort att vissa kritiker hamnar i underläge. De förut så tydliga positionerna är inte alls lika klara längre vilket är både intressant och väldigt krävande för alla parter. Vad man måste förstå är att konsten sker på konstnärskapets premisser. När man skriver tvingas man in i ett verk och därför tränas också eleverna på skolan i skrivande. Ofta är det så att ett verk inte öppnar sig förrän man börjar skriva om det. När man går in i transporten, översättningen från ett medium till ett annat, händer det saker. Vissa aspekter av ett verk blir tydligare medan andra förblir i det visuella. Man måste också inse att man inte kan skriva om allt. En viktig sak för kritiken att inse är att det finns stora fält av visualitet som man inte kan sätta ord på men som kan influera och inspirera. Det kan ibland, tycker jag, vara intressant att jämföra konsten med andra forskningsfält. Av bildkonst krävs att den ska vara lättillgänglig och omedelbart begripbar för folk som inte ens bryr sig om bildkonst. Det är en så bisarr situation och just därför är kritiker så oerhört viktiga. Det är inte konsten som ska göra sig lättillgängligare, det är kritikerna som ska bli bättre. Ta till exempel den konst som visas bland annat på Modernautställningen. Det är konst som är väldigt krävande och i allra högsta grad visuell. Den är inte krävande i termer av att man måste stå och läsa en massa utan den är visuellt krävande och innehåller måleri och skulptur som är fantastiskt rika. Där kan man se en tydlig geografisk skillnad, det finns en stark och ganska sträng visualitet ifrån Malmö och det är därför den konsten klarar sig så bra internationellt. Men det gör också att det blir krävande. Man kan förledas att tro att konst är svår när den innehåller mycket text men det behöver den absolut inte vara. Konst, menar jag, är svår när den går in i en visuell situation som kräver något av betraktaren, när man inte längre bara kan se vad den handlar om.
