23 december – Frans Josef Petersson

Staffan Nihléns skulpturer och tidiga måleri var en oväntad uppenbarelse bland årets utställningar. För många är kanske Cy Twombly, som Nihlén lärde känna i Rom i slutet av 50-talet, ett mer välbekant namn. Men Nihléns måleri från dessa år hävdar sig väl bredvid den världsberömde kollegans. Senare utvecklade han sin speciella teknik för att skulptera i sten, ofta små marmorstycken eller bitar av alabaster eller travertin som han upptäcker under sina vandringar på den italienska landsbygden; ibland plockar han genast fram verktygen för att bearbeta stenen på plats. Ibland kan arbetet med att locka fram de rätta formerna ur materialet pågå under flera år.

Visst finns hos Nihlén ett ibland besvärande avstånd till det sociala livets realiteter, men hans skulpturer framstår aldrig som slutna eller bortvända, utan snarare som öppna, genomskinliga, komplexa. «Av skulpturen lär jag mig om ljuset i måleriet, av måleriet om koloriten i skulpturen», skriver han i utställningskatalogen, där han också berättar om ett möte med Giacometti i Paris efter kriget. De båda konstnärerna enades om att den skulptur som görs av målare är den mest levande. På 60-talet blev Anthony Caro en influens, och järnet blev ett omvälvande äventyr för målaren som tidigare «inte ens hade en häftpistol». Material och inspiration fann han på skrotupplagen i Malmö och Lund.

Skrotmaterial syntes inte så mycket på Waldemarsudde, och som ofta med utställningar där hade jag invändningar både mot verkens urval och presentation. Rummen är vackra, men miljön är belastad av söndagsutflyktens atmosfär. På ett sätt var det passande, för det finns ett vagabonderi och en ansvarsfrihet hos Nihlén, som nästan har försvunnit hos konstnärer från yngre generationer. Hans skulpturer tycks ha mer gemensamt med molnen än med tyngden hos sitt eget material, men ger ändå uttryck för en egenartad disciplin och konkretion. En sträng fest. Och, nej, oavsett vad en nyvaknad, amerikansk kulturimperialism vill få oss att tro, så har skulpturen aldrig varit «död».

Den sociala verkligheten har en viktig plats hos Sharon Lockhart, men resultatet är inte några journalistiska reportage. Barnen som leker på polska bakgårdar eller kvinnan som plockar musslor på en strand i Maine framträder som sig själva, men med en koncentration som ger känslan av att stå både i och utanför tiden. Bredvid Lockharts videos och fotografier visades en blindskriftsutgåva av Janusz Korczaks Hur man älskar ett barn från 1919, kanske som en påminnelse att inte blanda ihop seendet i fysisk mening med förmågan att verkligen se. Ett par fotografier där kameran hade riktats mot den gräsbevuxna marken knöt utställningen till barnets ständiga beredskap att göra nya upptäckter och erövra ny kunskap.

Releasekvällens performance väckte föga entusiasm, men morgonen efter dröjde jag kvar i det sonora lanskapet från Mattins och Hong-Kai Wangs överlagrade samtal, som spelades upp i lokalen samtidigt som Mattin gick runt och mumlade, ställde frågor och pratade med publiken (och med sig själv). Föreställningen var mindre aggressiv än den jag såg på Index för ett par år sedan, då en videokamera långsamt roterade mitt i rummet, samtidigt som en strålkastare riktades rakt i ögonen på publiken. På Mount Analogue var situationen obestämd, dunkel, men för den skull inte mindre uppfordrande. Till slut var det svårt att avgöra varifrån rösterna kom, allt löstes upp en smula och det fanns en oklar, kattlik, närvaro i rummet. En märklig upplevelse, very strange.

Knappt hade förra veckans tumult kring tidskriftsstödet lag sig, förrän Kristdemokraterna gick sitt systerparti med nationellt prefix till mötes med ett utspel om att «minska kostnaderna» för invandringen genom lägre bidrag, tillfälliga uppehållstillstånd och snabbare beslutsprocesser. Att strypa tidskriftsstödet var för övrigt ett SD-förslag, oavsett hur det först röstades igenom i utskottet. Det framgår tydligt av de motioner som lämnades under förra mandatperioden. Alliansen testar just nu vad som är möjligt.

Art and the F-Word föregrep den diskussion som tog fart då Socialdemokraterna för ett par veckor sedan valde att uttala det så kallade f-ordet. Vad Jelena Vesic skriver om den europeiska «tysta fascismen» ligger kusligt nära den svenska situationen, där stor energi har lagts på att hindra fascismen som begrepp från att få fäste i debatten. Det handlar om vilka gränser som måste respekteras i borgerlig media, men det är de framtida konsekvenserna av det som sägs idag som ger skäl till vaksamhet. Vad Vesic skriver är värt att ha i åtanke: «Everything that escapes capitalist utilization appears as a waste to be silently exterminated […] in this gray new world of the liberal and right-wing alliance in which very few will be entitled to live a meaningful life, and for which, surely, there is an f word.»

Art and the F-Word är kanske ingen lysande publikation, urvalet är knappast glasklart och typografin närmar sig det oläsbara, men projektet bygger på internationella kunskapsutbyten och till förtjänsterna hör att nyfascismen som rörelse placeras i en samtida-historisk kontext. Men boken förstås kanske bäst som en delrapport från ett arbete som förgrenar sig i olika riktningar, där Tensta Museum är Tensta konsthalls hittills viktigaste försök att problematisera och gripa initiativet i fråga om kulturarvet som idé och politiskt slagfält. Även här var konsthallen tidigt ute i frågor som tycks oundvikliga när en ultrareaktionär «kulturpolitik» gör sig gällande i offentligheten, fascism eller inte.

«Peter Cornells texter är korta, skrivna i marginalen snarare än mitt på sidan. De handlar ofta om detaljer», skriver Daniel Birnbaum om Öppningar, och frågar om litteratur kan gömma sig och anta en annan form (svaret är ja). I Öppningar har Cornell samlat «ett urval artiklar som renodlar det korta formatet», där en text leder in i en annan och där boken kan läsas i en mängd riktningar. I en av artiklarna berättas om en kvällskurs i arabiska. Sittande i skolbänken låter författaren tankarna vandra… den före detta professorn som skolpojke, en oemotståndlig bild. Förvånansvärt många texter handlar om annat än konst, Cornell är i ständig rörelse genom samtiden och bildningshistorien. Bland hans tidigare böcker kan nämnas Paradisets vägar, en roman som består enbart av fotnoter. Han har även skrivit en bok som heter Saker, som handlar om, ja, saker. Läs gärna.