20 december – Frans Josef Petersson

Kunstkritikks julkalender sammanfattar våra egna skribenter och inbjudna gäster det intressantaste från konståret 2017. Idag: Frans Josef Petersson som är svensk redaktör för Kunstkritikk.

UTSTÄLLNINGAR

Documenta 14, Athen & Kassel

För oss som insisterar på en speciell form av optimism var Documenta 14 en viktig händelse. Genom att dela utställningen mellan Kassel och Athen gjorde Adam Szymzsyk och hans co-curatorer årets upplaga till ett vittnesmål om EU:s historiska svek mot det grekiska folket. När de tog EMST-samlingen till Fridericianum lyckades de symboliskt gestalta det politiska idealet om jämlikhet genom att kasta om hierarkierna mellan nord och syd, fattig eller rik. Även urvalet kändes radikalt och inriktat mot det grundläggande och enkla: skissen, collaget, partituret. Trots den anspråksfulla inramningen var intrycket att konsten presenterades på konstnärernas villkor. Överhetens krav om utsmyckning och grannlåt fick inte styra. «Vi är inte längre i vitrinerna», sa filosofien och medarbetaren Paul B Preciado, med anledning av konstnärernas möjlighet att «definiera ramverket för en ny form av visualitet». Britta Marakatt-Labbas broderi om samernas historia var en höjdpunkt, liksom Neue Galeries subtila hängning med bilder från olika tider och platser i världen.  

Annika Eriksson, The Social, Moderna Museet Malmö

Detta kändes om en av de viktigaste utställningarna på länge. Genom att gruppera ett antal videoverk kring en abstrakt lekskulptur och ett gigantiskt fotografi av en grupp barn som ägnar sig åt fritt skapande, lyckades Annika Eriksson formulera ett starkt argument för leken som den grundläggande nivån i konsten. I videoverken sågs punkare som hängde under en bro, och katter som vilade tillsammans på en filt. Utställningen gick emot både det kommersiella konstlivets idé om exklusivitet, och den politiskt progressiva konstens distinktion mellan ’oss’, vi som vet, och de andra, de som ska ’upplysas’. Hur möjliggörs ojämlikhet ideologiskt? Genom kulturella uttryck som gör oss blinda för sociala hierarkier. Det verkar många glömma idag. Då är det viktigt att det finns konstnärer som Eriksson, som visar att anarkismens idé om ett gemensamt liv är något helt annat än det kryptofascistiska hyllandet av den starkes rätt.

Linnéa Sjöberg, Jag har spytt tusen år av ord, Galleri Belenius, Stockholm

Linnéa Sjöbergs utställning på Belenius fångar en ambivalens som jag upplever som starkt förankrad i nuet. Konkret består den av olika assemblage: skickligt utförda vävar bestående av magnetbanden från gamla VHS-kassetter, objekt med högklackade skor fästade vid stenar samt upphängda kroppar med pinnar och kottar inneslutna i höljen bestående av hinnor från kohudar. Jag ryggar tillbaka för stilettklackar och upphängningsanordningar av hård metall. Vad har det med kottarna och pinnarna att göra? Grunden är en djupt civilisationskritisk impuls, tror jag. Att Sjöberg för ihop saker som inte hör samman underminerar idealen om enighet och harmoni som per definition korrumperar oss som människor. Utställningen är okristen, utan förlösning, och pågår till fredag den 22/12.

HÄNDELSER

#konstnärligfrihet/#MeToo

Alla kvinnor jag har talat med beskriver #MeToo som en revolution. Det kändes därför viktigt att Kunstkritikk fick vara med och publicera uppropet #konstnärligfrihet som satte ljus mot allvarliga missförhållanden konstlivet. Att läsa vittnesmålen är upprörande, men att 2000 människor går samman och kräver förändring inger hopp. Samtidigt blir jag fundersam över att det hittills har handlat mer om civiliserade samtal än politisk konfrontation. Att höja folks medvetande om sexistiskt förtryck har ju varit en viktig del av #MeToo, men rörelsen har också velat ställa gärningsmän till svars och ge upprättelse åt de som blivit utsatta för övergrepp. Jag funderar också över idén att inrymma kamperna mot rasism och funkofobi under samma upprop. Inte för att de skulle vara mindre viktiga, utan, tvärtom, för att jag misstänker att svårigheten att identifiera en förövare gör det svårare att åstadkomma verklig förändring. Jag hoppas att jag har fel, och att det verkligen blir som det står i uppropet, att «ingenting längre kommer att vara detsamma».

Göran Sonnevi på Forum

Jo, jag var där. På det troligen sista arrangemanget någonsin i den källarlokal som under hösten blev ökänd som «Klubben». Jag uppskattar Göran Sonnevis poesi, och gick dit för att höra honom läsa ur sin senaste bok Sekvenser mot Omega (2017). På väg därifrån hamnade jag i dispyt med min vän, som menade att Sonnevi hade talat om ’rätten till sång’. Jag hörde ’rätten till sorg’. Strax därefter kastades hela förloppet i en mörk skugga, då «Kulturprofilen» som står bakom verksamheten hängdes ut för mångåriga sexuella övergrepp, maktmissbruk och korruption.

Walden presenterar Straub/Huillet

Under december och januari arrangerar tidskriften Walden en serie visningar med den franska duon Danièle Huillet och Jean-Marie Straubs filmer på Cinemateket i Stockholm. Efter nyår får vi möjlighet att bättra oss och gå dit. Parallellt ger tidskriften ut ett nummer om Straub/Huillet, som ofta arbetade med ’icke-adaptioner’ av litterära texter och var lika estetiskt kompromisslösa som de var politiskt radikala (Straub ska ha sagt att de gjorde sina filmer så att publiken kunde gå från salongen). 2016 sammanföll en retrospektiv på MoMA i New York med publikationen av duons samlade texter på engelska (Writings, Sequence press, 2016). Varför har förresten Moderna Museet inte längre någon filmklubb? De borde bjuda in Walden för att hålla i arrangemangen.

BÖCKER

John Berger, The Shape of a Pocket, Verso 2001.

När författaren John Berger gick bort strax efter nyår överrumplades jag av alla hyllningar i nya och gamla medier. Om folk verkligen hade läst honom så skulle den samtida konsten se helt annorlunda ut, tänkte jag bittert. Berger var en otidsenlig och kompromisslös marxist som gav ut ett femtiotal böcker, inklusive ett tjugotal skönlitterära verk, romaner och diktsamlingar. Skulle jag välja en av hans böcker så vore det The Shape of a Pocket (2001), som samlar texter om Subcommandante Marcos och Giorgio Morandi, de egyptiska Fauymporträtten och teorier om det synliga. Detta är det närmaste jag har kommit en modell för hur konstkritik, i min mening, bör skrivas (någon verklig modell finns förstås inte).

John Berger, Landscapes, Verso 2016.

Mot slutet av Bergers liv sammanställde Tom Overton de båda samlingarna Portraits (2015) och Landscapes (2016). Den första samlar Bergers porträtt av olika konstnärer i kronologisk ordning, som en konsthistoria. Värdelöst. Om Berger är konsthistoriker så är han den mest konventionella och tråkigaste konsthistorikern av alla. Landscapes låter oss istället se hans författarskap som ett landskap av relationer: personliga och intellektuella, kärleksfulla och politiska. Texter om lite förbisedda konsthistoriker som Max Raphaël och Frederick Antal ställs mot originella essäer om kubismen och renässansen. Berger gick ibland in i rollen som en sagofarbror, men här framträder han som en radikal intellektuell vilket gör boken till en bra introduktion till hans skrivande.

John Berger, The Success and Failure of Picasso, 1965 (1989).

Enligt Berger var Picasso den moderna konstens mest begåvade revolutionär, men också dess allra största besvikelse. Picasso var ett monster som ställde sig utanför de sociala och historiska sammanhang som gällde för andra. Han var på många sätt en kvarleva från 1800-talet. Det var bara 1907–1914, då han tillsammans med Braque, Juan Gris och de andra uppfann kubismen, som han var en del av den moderna tiden. Tillsammans bidrog de till att placera människan i en helt ny position, jämförbart med renässansen. Sedan kom kriget. Picasso ägnade sig därefter åt att göra konsthistoriska karikatyrer, och tjäna väldigt mycket pengar. Dagens fråga att fundera på över helgerna: om kubismen verkligen var den moderna konstens revolution, vilken var då kontrarevolutionen?