Vilka var årets mest intressanta utställningar, händelser och publikationer 2015? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2015. Nummer 20 är Anna van der Vliet som är grundare och konstnärlig ledare för ICIA – Institute for Contemporary Ideas and Art, som producerar konst och arbetar med utvecklingsfrågor inom konstfältet. Hon är även verksam som konstkritiker i Expressen, och som redaktionsmedlem och styrelseordförande i Paletten.
BOK
Karin Johannisson, Den sårade divan – om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S), Albert Bonnier Förlag, 2015.
Idéhistoriken Karin Johannisson har under många år ägnat sig åt medicinhistoriska forskningar, människans psyke och känsloregister. Hennes analyser av komplext historiskt och vetenskapligt material har nått långt utanför akademin tack vare hennes förmåga att skriva både tydligt och, inte minst, litterärt. Inte sällan utgår materialet från kvinnlig erfarenhet i en patriarkalt strukturell och diskursiv kontext. I Melankoliska rum (2009) gör hon en genealogisk undersökning om olika tiders acceptans och förskjutning av melankolin och alla de olika känslouttryck som begreppet innefattar och signalerar. Inte minst pekar hon på hur den «manliga melankolin» successivt förvandlas till «kvinnlig depression»; från någonting aktivt ofta associerat till det manliga konstnärliga geniet, transformerat till ett passivt objekt i 1800- och 1900-talets psykiatriska anstaltsmiljöer.
I Den sårade divan – om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) ger Johannisson tre kända kvinnliga författare och konstnärer – Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs agentskap genom att visa på deras egna samspel med sina av manliga psykiatriker ställda diagnoser. Här introducerar Johannisson «divan» som ett sätt att förstå subjektiviteten; divan som spelar galen för en publik som älskar henne. Det här kan förstås utifrån begreppet «simulacrum», och skillnaden mellan att simulera – imitera eller kopiera ett tillstånd, och simulacra – att avbilda genom en kroppslig erfarenhet och minne.
Den kanske mest utåtagerande och teatrala av de tre fallexemplen är Agnes von K som diagnosticeras med hysteri. Hon gör sjukhusmiljön till en scen för ett estetiserande av hysterikan, stundtals som en iscensatt performance i vilken hon spelar huvudrollen. Johannisson förringar aldrig de verkliga känslor som utspelar sig inom Agnes von K, men hon ger hennes historia en annan erfarenhet än enbart som ett omedvetet objekt hemfallen åt den psykiatriska anstaltens övergrepp. Hon pekar på en växelverkan mellan (o)medvetna roller, där Agnes von K också är ett subjekt i egen rätt. Ett perspektiv som är efterlängtat i en i övrigt mansdominerad historieskrivning av hysterikan, där Anna O är det tidigaste och kanske mest välkända exemplet i Josef Breuers och Sigmund Freuds fallbeskrivningar Studier av hysteri från 1895.
I psykets estetik ryms också en allmän kvinnlig erfarenhet. Att spela mer eller mindre medvetna roller har varit, och är fortfarande, en ren överlevnadsstrategi för att dölja känslor av vrede, styrka och lust. Som Johannisson så träffsäkert uttrycker det «Uppdelningen i ’fina’ och ’fula’ egenskaper har blivit en del i konsten att vara kvinna. För i samma ögonblick som hon överskriver den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!»
UTSTÄLLNING
Anna Odell, Okänd, kvinna 2009–349701, Kulturhuset.
På Kulturhuset i Stockholm visades under hösten utställningen Okänd, kvinna 2009-349701. Här ingick utöver Anna Odells examensverk blandat material från media och den efterföljande rättegången samt en 40 minuter lång epilog. Om Agnes von K använde sjukhusmiljön som scen för att estetisera hysterikan, så användes utställningsrummen på Kulturhuset till att estetisera sjukhusmiljön. Jag är inte säker på att den sceniska gestaltningen nödvändigtvis gav Anna Odells konst i rätt sorts inramning, även om jag kan uppskatta försöket. Risken med den teatrala estetiken är att publiken stannar vid patienten Anna O, när hennes konst problematiserar och öppnar upp så många andra aspekter. Att behandlas som galen är just att vara den andra, att vara utesluten ur normen och utanför det samhälle som definierar en. Hur diagnoser har förändrats över tid och visat sig vara förhandlingsbara, är någonting vi ständigt bör påminna om i en tid där diagnosinflationen riskerar att göra normerna – det som anses normalt och mänskligt – mer inskränkande än tillåtande
Det har ofta hävdats i debatten kring Okänd, kvinna 2009-349701 att verket handlar om konstnärsrollen och dess juridiska och moraliska överträdelser. Inte sällan har Odell och Lars Vilks utgjort två namn i samma andetag om medvetna «provokatörer». Jag kan inte annat än tänka att Odell provocerar av betydligt andra anledningar än Vilks, och att deras konstnärskap har mycket litet med varandra att göra. Som tidigare «psykpatient», har vår tids Anna O tagit kontrollen och satt sig i förarsätet. När hon iscensatte sin egen erfarenhet som psykotisk på Västerbron, och på ett våldsamt sätt exponerade psykiatrins övergrepp mot henne, så överskred hon inte bara juridiska och moraliska gränser. Hon fullständigt tillintetgjorde alla koder kring att vara en passiv psykiatripatient, att vara kvinna, och hon gjorde det till råga på allt som student på en konsthögskola.
Den retorik som följde i den mediala anstormningen, inte minst av dåvarande psykiatrichefen David Eberhardt, var ett språkligt krig som handlade om att förgöra Odell, omyndigförklara henne och därmed förringa all hennes erfarenhet för att tillslut åtala henne i lagens namn. Det lyckades så väl att man inte sällan än idag hör om ett konstnärligt misslyckande, just för att debatten stannade vid konstnärsrollen och dess etiska ansvar, snarare än att belysa och kritisera psykiatrins våld, som om konst bara kan ha ett enda uttalat syfte. Förutom att vi bör vara varsamma med att diskutera enskilda konstverks syfte och målsättning, så förmådde verket inte minst exponera levande patriarkalt förtryck och en despotisk myndighetsutövningsretorik inte alls olik den tidigare psykiatriska anstaltens.
HÄNDELSE
Johan Forsman och Anders Paulin, Three White Soldiers II, Skogen, Göteborg.
Den konstnärsdrivna (scen)konstplattformen Skogen har på bara tre år kommit att bli Göteborgs i särklass mest överskridande organisation. Att försöka beskriva vad denna verksamhet gör med en samtidskonst- eller scenkonstterminologi skulle kännas orättvist och begränsande. Men helt klart är att Göteborg äntligen har en plats där konstnärer och konstpublik kan möta varandra och olika konstnärliga uttryck som sällan ryms i den traditionella konsthallen. Konstnärerna Johan Forsman (konstnärlig ledare för Skogen) och Anders Paulin har under en längre tid genomfört «pilgrimsfärder» som följt i den samtida ekonomins virtuella och faktiska fotspår. De har skapat ett arkiv med både bildmaterial, film och objekt från sina resor till Wall Street, den amerikanska öknen, Japan, Egypten och Lappland. Framför allt har de skapat ett arkiv av erfarenheter och berättelser. I deras försök att fånga den datoriserade börsmarknadens hastighet så utmanas både tid och rum, vilket även gestaltades i den performance som jag själv deltog i , som en del av verket Three White Soldiers, en sen fredagskväll i oktober.
Som publik på Skogen utmanas du ofta i din roll; är du deltagare, åskådare, betraktare eller konstnär? Det kan skapa osäkra situationer och jag har flera gånger, kanske som mer van konsthallsbesökare, känt mig direkt olustig i min kropp. Ibland har den olusten i efterhand förvandlats till helt andra känslor, skräckblandad förtjusning eller rent av njutningsfulla, ibland har känslan av olust kvarstått. Men den här kvällen känns det bara varmt redan från början. Vi bjuds på ett glas vin i entrén som vi får ta med oss in till Three White Soldiers II, vi sätter oss ner i rader om 10-15 stolar mittemot varandra. Mellan oss på golvet står någonting som jag vid första anblick tänker är ett gasolkök på ena sidan och på andra en bricka och små glas. Stolsraderna inramas av projektionsdukar på var sin kortsida av rummet. Konstnärerna inleder med att berätta att vi kommer serveras en schaman schnaps, «är det någon som föredrar alkoholfritt?»
Därefter påbörjas denna märkliga performativa historieskrivning i flera akter där konstnärerna byter plats, ibland ståendes som talare på en scen, ibland sittandes på golvet. Videoprojektioner blandar dokumentärt filmmaterial med acidestetik; musik, ljud och berättelser fyller hela rummet och publiken dras in med alla sinnen. Hjärnan arbetar för fullt med att hänga med i denna stundom faktabaserade, stundom fiktiva resa genom den kapitalistiska ekonomins historia. Den starka drycken ackompanjeras av berättelsen om mötet med en schaman i Lappland, och hur flummigt det än låter, så är det svårt att värja sig. Flera veckor senare har jag fortfarande svårt att förstå vad jag var med om under den dryga timmen på Skogen, men det var något av det häftigaste i ordets alla bemärkelser jag upplevde under konståret 2015.
Leserinnlegg