I min recension av Cia Rinnes utställning sounds for soloists på Signal i Malmö skriver jag bl.a. att ett av verken «träder fram i en oerhörd precision och tycks operera i en osynlig språkmatris». Och lite längre fram: «Böckerna och ljudverken är dock utförda med en större exakthet än själva utställningen. Kanske beror det på att dessa medier har en större kunskap om språkarbetet än vad utställningsrummet har. I så fall bidrar Cia Rinne till att utbilda det senare.» Exakt hur denna utbildning ser ut, samt när, var och hur den kommer att ge effekt, det återstår att se. Men Rinnes långsamma, noggranna och känsliga arbete på fonemets, syntagmets och satsens nivå skärper språket inom ramen för en utställning på ett sätt som förhoppningsvis kan få efterföljare. Elena Tzotzi svarar att «Precis som de andra medierna, bokverk och ljudverk, är utställningsrummet ett verktyg som kräver stor precision av sin användare» och att «poetens språkarbete behöver utbildas i konstens rum för att lyckas tala med samma exakthet utifrån denna position.» Det är en relevant kommentar. Och jag ser den som en välgörande förlängning av något jag själv jag kunde ha betonat, dvs. att alla kan lära sig något då en språkkonstnär av Cia Rinnes kaliber bjuds in i konstens rum: såväl poeter som konstnärer, publik, kritiker och så vidare. Signal öppnar upp för dessa möjligheter.
Att utställningsrummet i allmänhet skulle ställa mindre krav på precision än boken eller ljudverket har jag alltså inte hävdat. Jag skrev explicit om Cia Rinnes språkarbete utifrån förhållandet till skrivmaskinen, vilken blir till en maskin för ett tänkande och för språk. En teknologi som här står i nära anslutning till boken och ljudverket.
Men en recension är ju som bekant begränsad i sitt format och jag vill passa på att abstrahera diskussionen en aning. Kanske den franske poeten Emmanuel Hocquard kan hjälpa oss att undvika en alltför instrumentell syn på utbytet mellan verksamhetsfält. I presentationen av antologin 49 + 1 amerikanska poeter, som alltså består av amerikansk poesi översatt till franska, påpekar han, tillsammans med Claude Royet-Journoud, att de vill att antologin ska vara ett bidrag till den franska samtidslitteraturen men också ett bidrag till samtidens amerikanska litteratur. Hocquard preciserar detta i essän «Vita fläckar»: «När jag talar om översättning till franska av samtida amerikansk poesi som ett bidrag till dagens franska litteratur, vilken är då i mina ögon karaktären hos detta bidrag? Jag är frestad att svara: en reva. Eller ett hål. Eller en ’vit fläck’.» Hocquard menar alltså inte att fransk poesi i första hand utökas eller berikas genom den amerikanska, utan snarare att «dess markyta får fler outforskade zoner.» Han konkluderar: «Att idag översätta amerikansk poesi till franska, det är att vinna terräng.» Det är alltså fråga om att «återinföra ’vita fläckar’ i en kontext som generellt präglas av färgläggning.»
Jag tänker att det här sättet att uppfatta poesiarbeten som korsar Atlanten, byter språk och sammanhang även kan vara giltig för poesi som på andra sätt byter rum eller medier. Poesin som denna reva, detta hål eller «vita fläck» i konstens rum vars «markyta får fler outforskade zoner.» Den utbildning jag skriver om i min recension kan, vid sidan om en poesins särskilda erfarenheter av språkligt arbete i olika materiella, diskursiva och tekniska avseenden samt med varierande grad av produktiva begränsningar, även utgöras av en sådan oklar utvidgning. På vilket sätt de poeter som öppnar upp revor i konsten lär sig att arbeta i utställningsrummet får vi se. Men om institutionernas utbyte skulle innebära att poeten förväntas anpassa sig till något som liknar en disciplin vars kvalitetskriterier på förhand givits av utställningsrummets ramar, då blir nog överlappningarna mindre meningsfulla.
Referenser:
49 + 1 nouveaux poètes américains, red. Emmanuel Hocquard & Claude Royet-Journoud, Un bureau sur l’Atlantique/Royaumont, 1991.
Emmanuel Hocquard, «Vita fläckar», i En privatdetektiv och grammatiker i Tanger, övers. Jonas (J) Magnusson, OEI editör 2012.
