Venus födelse ur en färgfläck

Gunnar Larsson och Tilpos utställning på S.P.G. Gallery gör revolt mot livsfientligheten med ett oväntat måleri.

Gunnar Larsson, Eva och Adam, 2019.

På S.P.G. Gallery i Stockholm står jag plötsligt inför ett måleri som jag aldrig hade förväntat mig att se på ett galleri för samtida konst: en solnedgång över en älv. Detta utan någon som helst ironi. Seriöst måleri. Det är Gunnar Larsson. Han ställer ut med Tilpo (pseudonym för Hans Eriksson och Hanna Aihonen Eriksson). Både Larsson och Tilpo har målat åtminstone sedan 80-talet, bägge skulle kunna kallas «målares målare». De är väldigt olika. Det här strosar man inte igenom.

Larsson är skeptisk mot att låta motivet styra figurationen, det får nöja sig med att vara i titeln. I den stora målningen Adam och Eva (2019) är det inte människorna som avses, utan de två röda aporna. Genom titlarna kan ett tema skönjas. I första rummet behandlas människan utan syndafallet (genom tex. aporna). Denna paradisiska varelse kontrasteras i en annan målning mot Ibsens troll, som ju inte är sig själv utan «sig själv nog». Varken troll eller den skuldmedvetna människan är önskvärda, inte för det här måleriet. I Venus födelse (2019) finns nere till vänster en bläckfisk som motivet inte alls tycks kräva, utan just förefaller vara ett utbrott av figuration ur en lila fläck: ett ögonblick av liv och lust som föds genom att ta form. Jag kommer att tänka på Gunnar Björlings «hund skenar glad». Den livskänslan. Är det inte egentligen bläckfisken, som målerisk händelse, som är Venus födelse?

I nästa rum finns idel motiv av sprudlande vitalitet: Strömkarlen, Dionysos, våren och solnedgången över Dalälven. Larssons måleri kretsar kring de övermäktigt lyckliga ögonblick då man slås av det fantastiska i just detta, just här och nu – ett kort återvändande till Edens lustgård, i färg och ljus.

Gunnar Larsson, Dalälven, 2018.

Detta är på sätt och vis Larssons utställning, eftersom det är han som har begärt att få ställa ut med Tilpo. Han skriver att han vill få till en kollision, eftersom Tilpo i motsats till honom utgår från motivet. Som i Fake House (2018) som avbildar en äldre dam med strap on som knullar ett dockhus. Det ger ett perspektiv på de övriga målningar, med motiv från Sydafrika, vilka man nästan uppfattar som dockskåpets insida. Makten tycks ha behov av att se världen som ett inte fullt verkligt spel, vilket författaren Édouard Louis har påpekat: «den styrande klassen berörs inte själva av sin politiks konsekvenser. För dem är politik mest bara ett uttryck för en estetik». Men här finns även den mödosamma realiteten för de utsatta, exempelvis de trötta benen som får hela bildrummet i Roses for the Poets of Simons Town (2018) att gunga. På flera av bilderna avbildar svarta människor i 1700-talskläder, vilket ser ut som en mot-fiktion som ska upplösa den rådande situationen.

Ändå fungerar kanske Larssons strategi. För det är inte genom symbolism som Fake House blir till ett perspektiv, utan genom att den fördragna gardinen släpper in något av dagsljusets lyster i den dunkla barnkammare där scenen utspelar sig. Det är denna lyster som ger evighet åt motivet, som blåser upp kvinnan till en gigant, som gör henne monumental och betydelsefull som perspektiv. Den som vill kan följa ljuset i Tilpos målningar, se vad det gör med motivet när det kommer genom ett kyrkfönster eller trycker på uppifrån så att övergångsstället lyfter från marken under en upprorisk svart karneval genom vita områden. Politik handlar om liv, direkt, och dess relation till evigheten. I varje ögonblick. Det är lätt att glömma det.

Tilpo, Roses for the Poets of Simons Town, 2018.

Leserinnlegg