Något av det första som slår mig när jag vandrar runt i Akram Zaataris utställning Unfolding på Moderna Museet är det närmast oroande lugn som vilar över inramningen och den curatoriska presentationen. Vilket är förvånande beaktat den infekterade uppsättning tematiker som Zaatari förhåller sig till, kopplade till geografisk gränsproblematik och till det oroliga politiska läget i Mellanöstern och i hans libanesiska födelsestad Saïda.
I utställningen visas i huvudsak två projekt. De första två utställningsrummen behandlar primärt Zaataris «arkeologiska» arbete med att ackumulera, återpresentera, rekontextualisera fotografiska – men även rörliga – bilder från hans omfattande samarbete med fotografen Hashem el Madani som drev fotoateljén Studio Shehrazade i Saïda från 1950-talet och framåt. Det andra, som presenteras i utställningens avslutande rum, är videoinstallationen Letter To A Refusing Pilot (2013), som utgår från ett mångårigt rykte om en israelisk pilot som vägrade bomba en skola och i stället släppte bomben i havet, och som visades på senaste Venedigbiennalen. Filmen projiceras mitt emot en mindre skärm med en 16 mm film, Saida 6 juni 1982, som består av bilder tagna av den då 16-årige Akram Zaatari under första dagen av Israels invasion av Libanon (vilket också är den konflikt som behandlas i den längre filmen).
Till vänster i utställningens första rum hänger två storskaliga porträttfotografier, det ena med kraftigt markerade «inristningar» i yttexturen, det andra med vad som verkar vara mögelskador som en konsekvens av fukt eller ogynnsam förvaring. Båda bilderna kommer från Hashem el Madani vars mångförgrenade produktion (studioarbeten, 8 mm film, etc.) Zaatari återanvänder, och där intresset inte primärt uppehåller sig vid upphovsmannaskap och verkets signatur, utan snarare förskjuts mot frågor om «subjektiv historieskrivning», men som också visar på fotografiets och i förlängningen den rörliga bildens performativa funktion i formandet av identitet. Det rör sig inte enbart om bilderna som historiska dokument, utan även deras passager som tid.
Bilderna ingår i Twenty-Eight Nights and a Poem, en samling objekt som fungerar som en kartläggning av Zaataris arbete med Studio Shehrazade. Här ingår bland annat fotografier, videos och filmer på 8- och 16 mm, samt tre kabinetter med bilder som återger material från el Madanis fotoateljé. Jag fastnar för en 8 mm film filmad på förbrukad film (här uppblåst till 16 mm), där el Madani i en studio instruerar sina klienter att utföra olika gester och rörelser men även överlåter kameran så att rollerna blir ombytta. I dialog med detta verk har Zaatari producerat en video som återupprepar eller ger eko av de skeenden som utspelar sig i den första. Flera av verken i utställningen fungerar på ett liknande sätt, som överskrivningar som förskjuter och komplicerar relationen mellan el Madanis produktion, dess presentation och Zaataris egen «dokumentära representation». Zaatari är här upptagen av att tänka det arkiviska arbetet i relation till de fotografiska institutionernas olika ekonomier.
Återkommande i utställningen är Zaataris redovisning av bildproduktionens förutsättningar, och kameror, råfilm och annan utrustning figurerar frekvent i bild i flera av verken. Detta kan läsas som en vilja att bromsa ner eller skapa klarhet i det mediala bruset, att låta cirkulationen av mediala klichéer detroniseras och därmed bidra till att producera en differentierad temporal horisont för konsumtionen av det material som återanvänds. Samtidigt bidrar, så som jag läser det, Zaataris undersökningar av hur el Madanis arkiv (och hans eget återanvändande) både sammansmälter och skapar brytpunkter mellan historia och minne, till en hybridartad och en aning förvirrande förståelse av den «arkiviska impulsens» vidare implikationer.
I det mittersta långsmala rummet visas Itinerary, som är det andra verket kring Studio Shehrazade i utställningen. Verket består av två fotografiska serier utförda i svartvitt av el Madani där män poserar framför sina butiker och affärsverksamheter, och en i färg uppdaterad version av Zaatari där han rekonstruerat det tidigare arbetet. Det som visas i rummet är både en kartläggning av butikernas rumsliga koordinater – här i form av en i vitrin placerad karta över butikernas placering i Saïdas äldre kvarter – och Zaataris uppvisande av de avstånd och lokala förskjutningar som tiden producerar.
Zaatari har talat om jorden som arkivet par excellens, och detta bör förstås både metaforiskt och bokstavligt. Det kanske mest belysande exemplet på det senare sker i filmen In This House (2005), som kan ses i det omfattande videoprogrammet som visas parallellt med utställningen, där en utgrävning på jakt efter ett brev längs den israeliska gränsen äger rum i en trädgård.
Det finns hos Zaatari en intressant dialektik mellan rörelse och stillhet, fotografi och video, den fysiska geografin (en topografi kontaminerad av trauma och konflikter) och dess mentala motsvarighet. Just det sistnämnda blir något av en underström i utställningens mest ambitiösa rumsliga installation, den 34 minuter långa Letter to a Refusing Pilot. Min upplevelse är att verket har förlorat i kraft sedan jag såg det i Venedig, något som inte nödvändigtvis beror på hur det har installerats i utställningen. Mycket av det har att göra med verkets både expressiva men också återhållsamma form; en lätt irriterande formmässigt stiliserad följsamhet och en avsaknad av inre materiell konflikt mellan de olika delarna. Samtidigt är det svårt att inte drabbas av Zaataris kartläggningar av olika skillnader och nyanser mellan officiella berättelser, och återberättade versioner av historiska händelser, interfolierade av den egna familjens historia. Kanske är det så, med en formulering lånad från Jacques Rancière, att i tider av graverande osäkerhet och politisk oro så måste «det verkliga […] fiktionaliseras för att kunna tänkas».
