Underhållningen dödar poesin

I likhet med mycket som har visats på Moderna Museet under senare år handlar Efter Babel om att se tillbaka på museets egen historia. Framförallt har det funnits ett intresse för att återknyta till Pontus Hulténs tid som chef under 60- och tidigt 70-tal, som här aktualiseras genom utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen! (1969) som kopplas till olika praktiker inom den samtida konsten och poesin. Om Moderna under nuvarande regim har haft en inriktning på separatutställningar, inte minst med kvinnliga konstnärer, så är Efter Babel dessutom något så ovanligt som en tematisk grupputställning sammanställd av chefsduon Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring. Förväntningarna inför projektet har varit höga, och tidigare tongivande utställningar som Implosion (1986) och After the Wall (2000)  har mobiliserats som jämförelseobjekt. Vad är det då som erbjuds?

Vid mitt första besök fastnar jag för ett verk av Kader Attia som har placerats i en avgränsad vrå av utställningen. Bilder av krigsveteraner med sönderskjutna ansikten ställs mot slitna föremål som har lappats och lagats med enkla medel: en knapp har använts som öga på en afrikansk mask, skålar, kärl och textilier hålls samman med stygn eller enkla applikationer. Efter Babel sägs handla om språk «i vid mening», men Attias verk bygger på den chockartade effekten då bilden av en människas trasiga ansikte ställs mot ett nödtorftigt lagat föremål, och man tvingas konstatera att de är rätt lika varandra. Kanske är montaget en språklig operation? Likheterna bygger hur som helst på en mer grundläggande skillnad, som trasar sönder mening och öppnar nya betydelser genom den oväntade kombinationen av bilder.

En helt annan upplevelse ges av Simon Dennys och Alessandro Bavas Contemporary Tower of Babel/PMBMBA Exhibition Design, en storskalig och överbelamrad konstruktion av byggnadsställningar som har placerats mitt i rummet och som fungerar som den «samlande länken» för resten av utställningen. På byggnadsställningarna har fästs vepor med tryckta mönster av tegelväggar, på vilka klotter och inskriptioner från datorspel och Poesin måste göras av alla! ger illusionen av den rastlösa energin i en tid av oro eller revolt. Framträdande är olika slagord från Paris under maj 1968, som var det omedelbara sammanhanget för utställning på Moderna året efter: «under the pavement, the beach», «the most beautiful sculpture is a pavingstone thrown at a cops head» står det blanda annat, översatt till engelska. Konstruktionen har formen av en spiraltrappa eller ett system av ramper, där verk ur Modernas samling ställs mot mer sentida, kulturhistoriska objekt: Tatlins flygmaskin mot den flygande skateboarden från 80-talsfilmen Tillbaka till framtiden, konstruktivismens revolutionära formspråk mot Deutsche Banks logotyp, Malevitjs teater-rekvisita mot Kanye Wests jacka, och så vidare.

Varför? «Denna version av Babels torn betonar den roll som det globala kommersiella utbytet har i det sociala nätverkandet», betonar Hans Ulrich Obrist och Simon Castets i utställningskatalogen. «Tornet» är, konstaterar de vidare, ett «arkitektoniskt mischmasch», och just detta är väl också problemet. Där Kader Attias verk producerar nya bilder och ny kunskap genom montaget, så bygger Dennys och Bavas kombinationer på upprepningar av etablerade likhetsrelationer mellan avantgardets formspråk och samtida produktdesign. De olika utsiktspunkterna och sammanställningarna kan först te sig komplexa, men man inser snabbt att det i själva verket rör sig om en spegelsal för olika varianter av samma berättelse, där samtida konst och poesi ingår i nätverk, och där dessa nätverk kontrolleras av kommersiella intressen. Där Attia visar att det surrealistiska montagets principer inte är uttömda, så tycks Denny och Bava snarast argumentera för motsatsen. Detta får som konsekvens att själva idén om att återaktualisera avantgardets principer för att skaka liv i konsten och väcka den ur en post-situationistisk dvala till stor del går förlorad.

Att kombinera erfarenheter från det senaste decenniets globaliserade konstliv med det experimentella museet, förkroppsligat av Modernas egen historia, borde kunna öppna en mängd möjligheter. Dessvärre vilar det något av den repressiva toleransens logik över hur Efter Babel tar sig an historien, vilket också kommer till uttryck i hur den närmar sig poesin, men samtidigt undviker att ta ställning till den som en realitet i nuet.

Vid sidan av att återvända till ett historiskt material, så sker närmandet till poesin genom Hans Ulrich Obrists och Simon Castets projekt Poetry will be made by all!/89plus med dess uppläsningar och publicering av 1000 böcker av 1000 poeter födda efter 1989. Om Poesin måste göras av alla! handlade om 68-revolten som ett försök att realisera avantgardets «poetiska» möjligheter på gatorna i Paris, så handlar Obrists och Castets projekt om att undersöka «internets inverkan på det kreativa skapandet hos den generation som fick nätet med modersmjölken.» Efter Babel som helhet tar därmed fasta på två årtal: 1968 och 1989. Det första sägs ha manifesterat poesins möjlighet att öppna nya, revolutionära sätt att tänka, medan det andra placerar oss efter internet med dess nya möjligheter för global kommunikation, men också efter Berlinmurens fall, som sägs ha dragit en gräns för de politiska idéer om radikal jämlikhet som animerade det historiska avantgardet.

Detta är naturligtvis mer än «ett sätt att se på saken», och utställningen knyts här till en av samtidens mest utbredda polisiära tankeformer, som mobiliserar historiens hela kraft för stänga ner de möjligheter som poesin en gång bidrog till att öppna upp. Vilket antagligen är skälet till att sammankopplingen av den samtida poesin och det historiska avantgardet mynnar ut i den museala underhållningslogiken i Dennys och Bavas «torn», med dess snabba klipp och omedelbara, estetiska behovstillfredsställelser. Något av samma anda låg också över öppningshelgens poesimaraton som genomfördes inom ramen för Poetry will be made by all!/89plus, med dess kombination av unga författare och stjärnor på poesins firmament. Detta projekt tycks mig helt enkelt ogenomtänkt. Att se internet som en möjlighet att massproducera poesi genom print-on-demand är i sig tämligen visionslös, och att ta fasta på 1989 som både en historisk-politisk skiljelinje och en konceptuell avgränsning är dessutom ologiskt, eftersom året knappast har samma betydelse för dagens ungdomar som för den äldre generationen av curatorer. Hur uppfattar yngre, radikala poeter den liberala historiografin kring kapitalismen som frigörande kraft i samtiden? En kritisk uppfattning är säkert vanlig, men ryms inte på något självklart sätt på Moderna.

Vad kan sägas om utställningen i övrigt? Gemensamt för flera av verken är att de på olika sätt inkorporerar språkliga element som del av sin form. Tydligast är detta hos Paul Chan vars textbaserade måleri och diagram väl egentligen är de enda som påminner om den samtida poesins former och utseenden (vilket inte nödvändigtvis betyder att de står närmare poesin; även konst kan som bekant vara textbaserad). Även Rivane Neuenschwander och George Adéagbo arbetar med textbaserade material, medan Haegue Yang och Michelangelo Pistoletto däremot inte involverar några urskiljbara språkelement i sina verk. Etel Adnan skiljer sig från de övriga genom att upprätta en tydlig skiljelinje mellan sitt arbete som skrivande poet och sitt abstrakta måleri. Adnans uttalanden om att «likriktning är dödsdrift inte livslängtan» och att vi borde «prisa mångfalden av språk» lyfts dessutom fram som slogans för Efter Babel, ungefär som den politiska graffittin och avantgardets utsagor i Poesin måste göras av alla!. Problemet är att sådana formuleringar måste konkretiseras för att betyda något. I ljuset av Adnans egen praktik skulle ju kritiken av dagens «homogenisering» annars lika gärna kunna vara riktad mot de övriga, postmediala konstnärerna i utställningen, vilka alla tycks hämtade från curatorernas och museets befintliga nätverk. Eller är konstlivets nätverk mindre «homogeniserande» än andra?

Det ska framhållas att Efter Babel är ett mångförgrenat projekt, och att många möjligheter fortfarande ligger öppna. I slutet av sommaren håller tidskriften OEI i ett arrangemang med unga poeter, som utlovar «strategier för att snitta, skikta och krossa våra gemensamma överenskommelser», vilket naturligtvis låter mer i linje med det radikala arvet från Poesin måste göras av alla!. Till stor del handlar Efter Babel om att tänka igenom det samtida konstmuseets möjligheter, och konferensen After the West och idén om ett tredje önskemuseum kan naturligtvis bli viktiga projekt för att utveckla och utvidga museets samling mot «en större värld». Men detta förutsätter i så fall en mer kritisk, mindre begränsande och mer öppen, blick på historien än vad Moderna hittills har lyckats åstadkomma.