På Konsthall C hittar vi ännu en utställning som, åtminstone om man tänker att svarta människor blev intressanta först i somras, kan kopplas till Black Lives Matter-rörelsens inverkan på den globala konstscenen. Här bör nämnas att intresset från svenska institutioner har varit relativt svalt, inga större protester eller förändringar tycks ha tvingats fram. Därför är det välkommet att den lilla konsthallen i Hökarängen, under Ulrika Flinks konstnärliga ledning, presenterar en utställning som kretsar så mycket kring tid. Egentligen handlar Under en annan sol om svarthet, även om det aldrig skrivs ut, samtidigt som den officiellt tar fasta på spänningen mellan kollektivet och individens röst. Men det är svårt att gå mellan verken och inte tänka på det gamla Gramsci-citatet: «det gamla är på väg att dö och det nya kan inte födas».
Det börjar redan i entrén med den senegalesiska fotografen Omar Victor Diops självporträtt i rollen som Badin, som den västindiske förslavade mannen Couchi kallades vid det svenska hovet dit han skänktes (!) 1761 då han var 10 år gammal. Diop utgår från Gustaf Lundbergs målning av Badin från 1775, och verket ingår i en serie porträtt som delvis har som effekt att skriva in svarta människor i historien genom att lyfta fram de (ofta bortglömda) bevis som redan finns. Men vad det också visar – vilket jag hittar genom utställningen i stort – är hur dåtid, nutid och framtid inte är åtskilda, utan genom en ständig växelverkan påverkar varandra.
Det mest optimistiska bidraget till detta narrativ är Richmond-baserade Lukaza Branfman-Verissimos AS BRIGHT AS YELLOW (2017), en blandning av manifest, altare och fotografier som pekar på en framåtrörelse eller alternativ verklighet där queera kroppar hyllas och tillåts vila. Som enskilt verk är det inte lika starkt som sitt hoppfulla budskap, eller är jag bara är för cynisk för att kunna ta in utopiskt tänkande? Möjligen är det placeringen som blir för brysk, utan den stämning och sakrala inramning som altaret förmodligen skulle tjäna på. Då bjuder Carl Pope Jr.s The Bad Air Smelled of Roses (2014) på ett bättre tuggmotstånd. I affischerna som imiterar plakat blandas citat från filosofer, musik och reklam i ett både humoristiskt, sorgligt och suggestivt undersökande av svarthet, som tillstånd, som enhet, som riktning.
Tidsaspekten återkommer även som huvudroll i de två filmverken. Morgan Quaintances South (2018) är ett collage av arkivbilder om rasism och motstånd, våld och kamp, men det är först i The Otolith Groups en timme långa INFINITY minus Infinity (2019) av som frågan om hur dåtiden påverkar nuet verkligen får blomma ut. Med lika delar poetik och historia rör sig filmen över jordklotet, över tidsåldrarna. Den kombinerar dans med animationer, science fiction och sylvass samhällsanalys, allting inbäddat i en vacker melankoli. Den ifrågasätter allt från antropocen som begrepp, till Windrush-generationens behandling i England och slavhandels verkliga upphävande. Det blir en berättelse som rör Storbritannien lika mycket som det globala koloniala projektet, lika delar historia och nutid, det länkar samman olika tidsrymder i ett verk som i all sin outgrundlighet tycks så självklart, och som besvarar frågan: hur kan man göra politisk konst som är både pedagogisk, i ordets bästa bemärkelse, och kompromisslöst? Hur kan man prata om svarthet utan klichéer, utan att bara vända sig till en vit publik, hur kan man göra ett verk som rymmer all den bredd (sorg, gåva, norm) som svarthet innebär? Såhär, förstås, tänker jag efter att ha sett filmen, som jag kommer att bära med mig, stångas mot och drömma om.
