Språkvåldskulpturer

Ympa orden, piska min tunga är den mest omfattande utställningen som jag har sett av Johanna Gustafsson Fürst. Två stora rum tar den i anspråk på Accelerator ute vid Stockholms universitet, och den sträcker också ut sig i tiden, eftersom verk kontinuerligt kommer att bytas ut, och en andra del öppnas i mars. Kanske är poängen att publiken aldrig kan få helhetsbilden av ämnet, som i utställningstexten anges vara «det språkvåld som ingick i försvenskningsprocessen av Tornedalen». Det där är en process som 1865 beskrevs som ett «förtryck», vilket i ljuset av en språkvetenskaplig artikel av Nils-Erik Hansegård från 1990 ter sig som en eufemism. Där beskrivs den som ett «kulturellt folkmord».

Tornedalen är ett finsk- och samiskspråkigt område som har tillhört Sverige sedan 1400-talet. På grund av den politiska modernitetens idé om nationen som intimt förknippad med språklig enhetlighet, så skulle befolkningen där försvenskas, bland annat genom att göras svensktalande. Finska förbjöds i skolorna, barn placerades i svenskspråkiga hem, namn försvenskades. Det paradoxala är egentligen att denna svenska folkgrupp först behövdes avsvenskas, identifieras som «tornedalsfinnar», för att sedan kunna försvenskas. Mina föräldrar, ja hela min släkt, utsattes för det där; jag själv är uppvuxen med förbudet att lära mig det som borde ha varit mitt modersmål, finska. Jag var duktig som inte gjorde det. Varje gång jag hör en svensk konsthögskoleklass som tvingas diskutera sin konst på engelska tänker jag på vilken livaktig politik det ändå är. Samma monolingvistiska primat gäller i konsten som i nationalstatspolitiken, fast med andra förtecken. Kanske undviker Gustafsson Fürst att ge oss en helhet just för att den där politiken är långt ifrån avslutad och överblickbar.

Utställningen inleds med att betraktaren får en stark lampa riktad i ansiktet. Jag upplever det som att jag ska bli synliggjord för en maktinstans som jag själv inte kan se. Mot lampan leds jag av ett avspärrningsband, längs en avgränsning, tills jag når en burliknande struktur som tycks ha sänkts ned från ovan. Till höger om buren sticker en pinne ut från väggen med ett trasigt tygstycke hängande från sig som en mycket sliten flagga. Det måste vara den piskade tungan som utställningstiteln nämner, tänker jag. Verket heter Vox (2020), röst alltså, fast på ett främmande och dött lärdomsspråk som talades i ett imperium som blivit en symbol för politisk maktfullkomlighet. Röst är väl både det som bär språket och det som gör sig politiskt hört genom exempelvis röstning?

Gustafsson Fürst beskriver de aluminiumpinnar som avspärrningsbanden sitter på som «formanter», vilket är namnet på röstens resonans i skallens håligheter (mun, svalg, näsa) som vid spektralanalys framträder som bandformer. Det är de som har gett pinnarna form. Precis som ordet «röst» hade en fysisk och en politisk innebörd, ser vi här att verket är gjort av band med ursprung i kroppen och i det polisiära, som tillsammans upprättar en gräns som styr besökarens rörelse. Det handlar om språkets kroppslighet, och jag inser att det faktiskt var just det som Rasbiologiska institutet en gång i tiden fick i uppdrag att utreda! Språkpolitiken grundades vetenskapligt på att «tornedalsfinnarna» först konstaterades vara av «svensk stam», vilket innebar att deras finska var ett kroppsfrämmande språk, ett slags parasit. Det som både Gustafsson Fürst och raspolitiken tycks vara ute efter är språket som den politiska intimitetens säte: målet man har i mun, ens modersmål eller på engelska: mother tongue. Längre in hänger en ojämn och knölig träskulptur som heter just Modertungan (2019), som framhäver språkets intimitet och kopplingen mellan «mål» och «tunga». Den fysiska närvaron av träskulpturen blir direkt påträngande när jag tänker på den som en tunga.

Den här övergången mellan kroppen och politiken sker på ett avgörande sätt i Vox. Om formanterna kan ses som materialiseringar av rösten, så har buren täckts av reflextyg som reflekterar ljuset från strålkastaren. En förvandling har skett där rösten har gått från att vara ett uttryck för kroppen till att bli en reflektion av makten. Jag ställer mig i buren, vilket väcker oro hos utställningsvakten. Hen vet uppenbarligen inte vilka regler som gäller, men finner ändå det perfekta uttrycket för situationen: «Det är bäst att hålla sig utanför om man kan». Det är maktens effekt, att skapa en oro som deformerar språket eftersom de mellanmänskliga relationerna måste deformeras för att passa med de hierarkier som makten upprätthåller. Vakten kunde lika gärna ha varit klädd i reflextyg.

Oron som jag erfar genom Vox, och upplevelsen av hur det är mitt eget mål, min egen tunga, jag tittar på i Modertungan får mig att tänka att det inte bara är finskan som drabbades av försvenskningspolitiken, utan även svenskan. Verket är ett assemblage av trä som är fabriksformat för stolstillverkning och oformliga knölar som slöjdare i Tornedalen brukar göra skålar och kåsor av. Effekten påminner om min svenska som jag upplever som både stel och konform, som dött material, oformligt och otjänligt för allt utom hobbyverksamhet. Svenskan som minoritetsspråk för min generation tornedalingar, som inte skulle lära sig finska. En bisarr form av minoritetsspråk, där konfrontationen mellan det och myndighetsspråket inte är extern utan internaliserad i svenskan –  samtidigt som inget annat språk finns. Vilket riskerar att göra en lika osäker på språkanvändningen som utställningsvakten var kring beteendet som det inte fanns någon regel för.

Ofta kommer jag på mig själv med att fråga mig «är det svenska?» när jag är på väg att använda något vanligt ord – jag är rädd att det bara är påhittat. Exakt det var min reaktion inför Modertungan: jag såg hur mitt eget språk ter sig för mig, hur det ligger i munnen. Jag antar att Gustafsson Fürst främst har tänkt på tornedalsfinska, eller meänkieli, men när jag ser hennes utställning kan jag alltså inte låta bli att tänka på min egen svenska, som en skuggbild av meänkieli eller en oriktad reflex av myndigheternas språk. Dessutom: när hon under arbetet med utställningen har pratat med folk i Tornedalen, så måste det språk som hon faktiskt har mött ha varit deras svenska, och inte finskan.

Mot Modertungans ojämna former står en monumental skulptur gjord av delar av stängsel. Verket heter ABC-boken (2020) och kombinerar funktionen av en avspärrning med föreställningen om pedagogisk och ideologisk språkförmedling. Deras relation förmedlas av ljuset, som faller punktvis och ostensivt uppifrån. Skuggan under Modertungan rör sig lite lätt, betydligt mer graciös än själva skulpturen. I nästa sal återkommer skuggspelet på golvet. Skuggorna av de formglada träskulpturerna, gjorda av material från stolstillverkning, är dansanta, som drömbilder av telefonklotter. Frihet. Är det modertungans eller abc-bokens språk vi ser? Varken eller. De här skulpturerna är mer oslipade än Modertungan. De runda formerna tycks ha bestämts av materialets brytpunkt: de har brustit, spetsiga träflisor sticker ut. Formerna är ympade på varandra, inte med snickeriers vanliga fyrkantiga former, utan med andra sorts hål. Lim har runnit, träplugg sticker ut. Träet ser heller inte ut som i konsthantverket från den trakten, utan är helt dött, nedstucket i sten som ibland är behandlad så att det påminner om vanliga konstsocklar, ibland råare, mer som gatsten. Det är material som har brutit sig loss från processen och försökt få fram liv ur brytningspunkterna.

Jag pratar med Hans Isaksson, en konstnär från Tornedalen; vi har samma association: tungomål, liikutuksia. Jag nämner det finska ordet, eftersom det används även på svenska för att benämna de extatiska inslagen av religiöst tungomålstalande som finns i den laestedianska väckelserörlesen som var stark i Tornedalen. Innan jag såg den här utställningen hade jag aldrig tänkt att tungomålstalande kanske var ett sätt att komma undan politikens intimitet i språket. Men det är vad jag tror att utställningen föreslår: att vi ska söka befrielse genom beteenden som inte överensstämmer med sociala normer för kommunikation och ansvar. Stopp på lydnaden, slut på duktigheten! Detta är inte bara den största och mest ögonöppnande utställning som Gustafsson Fürst gjort, utan också den snyggaste.

Not: Artikeln uppdaterades den 24 januari, kl. 15.57.