På en naturskyddad skärgårdsö visas konst utan påverkan på miljön – och utan onödig domedagsretorik.
Karin Hellmans textilcollage är både gammalmodiga och hypermoderna, storslagna och fulla av integritet. På EMMA i Esbo får de sin stund i solen.
Den finska modellens postuma karriär som konstnär visar på vikten av en riktigt bra story.
Tori Wrånes, Klara Kristalova och Benjamin Orlow ställer ut tillsammans i Venedig 2026.
Elina Merenmies utställning i Åbo tar med ett vågat grepp fasta på hennes ortodoxa kristna tro.
Kohtas utställning Social Form handlar om möten mellan människor – men dialogen mellan verken uteblir.
Ulla Wiggens retrospektiv på EMMA i Esbo visar på en unik förmåga att tränga in under ytan på det ordinära.
Joel Slottes vemodiga skildringar av lågkonjunkturens barn har blivit närmast ett fenomen i Finland.
Finska Serlachius tar ut svängarna.
Tschabalala Selfs hyllning till hemkvarteren i Harlem visas på EMMA i Esbo.
Nina Beiers utställning på Kiasma grumlar betraktarens samvete med obekväma tankar.
Edith Hammar tar oss till 1950-talets queera Helsingfors.
– For oprindelige folk kan det være lidt skræmmende at tale om at fjerne og udviske monumenter, siger kollektivet New Red Order.
Kulturrådets ordning for tidsskrift og kritikk øremerker midler for 2025.
Space Making på Astrup Fearnley Museet er en litt gammeldags maleriutstilling på den bra måten.
Kiki Smith drar in Moderna Museet Malmö i ett lågmält skimrande naturkaos.
Kunstkritikk støttes av
