I Water hollows stone på Signal i Malmö visas två konstnärer från olika generationer, i en utställning som understryker tålamod och tid som förflyter, liksom avsaknaden av forcerande kraft. Premissen är till synes enkel: två skilda praktiker som definieras av lyssnandet och seendet. Av ett aktivt, tillspetsat användande av sinnena.
Den amerikanska kompositören och dragspelaren Pauline Oliveros (f. 1932) har ett mantra: «Lyssna på allt, alltid, och påminn dig själv när du inte lyssnar». Hon har haft en lång karriär inom experimentell konstmusik och ljudteori, och här är det det senare som lyfts fram. The World of Possibilities Is Sound, 2015, består av en uppläsning av 40 lyssningsfrågor ur Oliveros bok Deep Listening: A Composer’s Sound Practice, som kom 2005. Hon har utvecklat konceptet «deep listening» som innebär ett medvetet lyssnande, och intag av hela ljudbilden: av musik, vardag, natur, tankar. Lyssnande som meditation.
Sakta läses frågorna upp, en efter en: «Vilket ljud påminner dig om hemma? Vad är det första ljudet du minns? Hur är ljudlandskapet i din stad?» Verket fyller hela utställningsrummet. Det är både dominerande och undflyende. Ljudverk är efemära, spröda, friare för tolkning. Ibland glider tankarna iväg och mitt lyssnade avbryts, sedan kommer det tillbaks. Vad var det hon sa? Hörde jag fel?
Om jag spontant skulle försöka tänka mig en bildkonstens motsvarighet, alltså ett verk som i sig bjuder in till ett koncentrerat tittande, skulle det kanske vara något av en postminimalist som Richard Tuttle, eller verk med förgängliga, intrikata uttryck som Sarah Szes. Bildkonst som utspelar sig över tid, trots att verken är statiska.
Men här paras Oliveros uppmaning till meditation med verk av den grekiske målaren Ilias Papailiakis (f. 1970). Serien The Book of Silence från 2014–2015 innefattar två blyertsteckningar, fyra små kvadratiska oljemålningar, ett blyertsverk på väggen samt en skissbok.
Måleriet är verkligen tyst, stilla. Oljemålningarna föreställer en hästhov, en död hunds huvud, ett avhugget huvud och ytterligare ett dött huvud. Det är inzoomade detaljer, som utsnitt ur någon målning av en gammal mästare. Hela tiden med känslan att det vi ser inte är huvudnumret, utan bara spår efter en dramatik.
Papailiakis praktik är säregen och intressant. Hans inriktning på detaljer ger målningarna en vemodig klang, som om detta är bortglömda figurer i historiens narrativ om de stora händelserna. Frågan som ställs i textbladet är «Vad innebär förlust i en tid av djup tystnad?» Med de tydliga referenserna till heroiskt historiemåleri är den påtagliga förlusten här förlusten av tiden, alltså tiden som förloras till det förflutna, i takt med att historia skapas.
Det är en oväntad kombination av konstnärer, som jag först har svårt att förstå. Verkens disparata uttryck och idébakgrund bildar en skarp avgränsning, och jag uppfattar aldrig den dialog som beskrivs i gallerimaterialet, förutom kanske att Papailiakis allvarstyngda konsthistoriska referenser bryter mot den nyandlighet som kan läsas in i Oliveros betoning av medveten närvaro. Men kanske är det just därför utställningen fungerar. Verken blöder inte in i varandra, utan kan tas in separat.
Förutsättningarna för att koncentrera sig på specifika verk finns inte alltid i dagens konstutställningar. Det finns ofta för mycket att titta på, för lite tid, för mycket människor. Grundstämningen på Signal är istället fridfull och tålmodig. Den här söndagseftermiddagen är det väldigt tyst, förutom det snöblandade regnet som hörs mot plåttaket. Utställningen är som en övning i att se och lyssna, i en tid där distraktionerna aldrig tycks ta slut, och våra koncentrationsspann stadigt tycks krympa.
Det finns en paradox i att den avsmalnade uppmärksamhet som krävs för att verkligen lyssna och bevittna, att ta ett steg tillbaka in i det privata, också kan vara en förutsättning för ökad förståelse och samling kring det gemensamma. Istället för att formulera en utpräglad systemkritik eller aktivism, vill utställningen underbygga ett politiskt tänkande genom sinnesupplevelsen som en aktiv handling.
