Jag har ofta känt att jag är immun mot rädslan att missa saker, men på Roman Signers utställning på Malmö konsthall har jag en känsla av att vara sent ute. Den schweiziske konstnären har sedan 1970-talet arbetat med «action sculptures» skapade av rörelseenergi och slump, experiment och happenings. Mitt i konsthallen är en röd kajak sjösatt i en stjärnformad, grund bassäng. Jag missade när konstnären paddlade runt här på vernissagen men har sett bilder Hauser & Wirths instagram, och som alla vet gör sociala medier fomon värre. Men även i dess statiska tillstånd utstrålar Vatteninstallation (1999) Fluxusmentalitetens förkärlek för absurditet och spex; den flytande kajaken bibehåller något av känslan genom sitt målmedvetna navigerande in i återvändsgränder.
Verket är dock ett undantag, i de flesta fall bevaras alltför lite av ursprungsverkets espri. Ett litet hus i plywood, Haus mit Raketen (2013), har brännmärken på sidorna efter att Signer sköt i väg det med raketer. Det hade varit festligt att se när det hände. Ett stort foto tapetserat på väggen fångar en aspekt av händelsen, men huset självt, med sin sotiga fasad, framstår mer som ett överflödigt bevis.
Kanske hade ett annat urval eller en annorlunda presentation kunnat avhjälpa känslan av att ha missat det roliga. I konsthallens tipspromenad för barn ingår frågor som «Hur många cyklar kan du räkna till?» och «Hittar du något som rör sig?», vilket inte är alltför långt ifrån hur en vuxen besökare skulle kunna närma sig verken. I utställningen märks få curatoriella ingrepp, inga skiljeväggar är uppsatta, inte en vitrin i sikte. Som besökare får jag en känsla av att vara en kula som studsar fram mellan olika bekanta objekt – bord, däck, cyklar – utan en tanke på kronologi eller progression.
Verken presenteras med korta texter av konstnären. Exempelvis om Cykel med träbalkar (1997): «Jag staplade en hög av träbalkar och cyklade in i den med en cykel. Träbalkarna som trycktes ut på andra sidan speglade hjulets form». I en text om en kajak med ett rep fäst vid en cykel beskriver Signer hur han cyklade och fick kajaken, som stod på två metallbockar, att rotera. Efter att repet rullats av helt snurrade kajaken ytterligare några varv, vilket han beskriver som «det vackraste ögonblicket». Är det inte ett problem om en utställning innehåller referenser till vackra ögonblick, men inte själv producerar några? Särskilt i en presentation med detta fokus på saker – jag räknar till elva cyklar, alla i snygg hipsterstil.
Flera recensenter har påpekat hur Signers repetition av kajaker kan spåras till en olycka då en nära vän omkom. Den biografiska läsningen, som att likna fyra stående kajaker vid en gravsten, adderar ett affektivt register som hade kunnat ge en annan känsla av närvaro, men i själva utställningen får det emotionella och mänskliga snarare representeras av konstnärens experimentlusta: impulsen att testa saker.
Signer har sagt att han inte vill att hans konst ska vara didaktiskt: «Det finns inget att lära av mig». Men en känsla av en direktlänk in i konstnärens medvetande – den konstnärliga processen framstår som helt transparent – är den stora behållningen här. I ett hörn visas en och en halv timme av filmade verk från hela Signers karriär. Det är också här besökarna tycks bli mest förtjusta, som när han fäster ett bord i ballonger som svävar iväg och sedan skjuter hål på ballongerna. «Fantastiskt», skrockar någon. De riktiga konstögonblicken har redan hänt, men i filmmediet blir det lättare att acceptera.
