Poesi före och efter internet

De närmaste dagarna intas Moderna Museet av tidskriften OEI, som håller i två arrangemang inom ramen för utställningen Efter Babel. På fredag framträder tolv svenska poeter födda 1984 eller senare i OEI Poetry area: extension # 25 i 12 x 84+ = ?, och på lördag är det dags för OEI poetry area: extension # 26 «Icke-bekräftande skrivande! / Scrittura non assertiva!» med poesiläsningar och ett samtal om strategier för skrivande i dagens Italien. Arrangemangen är dessutom releaser av poesiantologin Det fanns flera vi och någon bad om tydlighet. (13 × 84+ = ?), samt av det senaste numret av OEI, #67–68 som tematiserar just «icke-bekräftande skrivande».

OEI grundades innan millennieskiftet som en tidskrift för mestadels experimentell poesi, men tenderar sedan flera år att vara fullmatad med en hel del material vid sidan av poesin: konst, film, filosofi, teori, både i form av nyskrivna bidrag och genom ett ofta stort antal översättningar, och med ett särskilt intresse för dokument, arkiv, montage och alternativa historiografier. Vid sidan av tidskriften drivs bokförlaget OEI Editör, och utställningsverksamheten OEI Colour Project i Stockholmsförorten Gröndal. En ökad orientering mot konstvärlden har kunnat skönjas på senare år: 2012 medverkade OEI i São Paulo-biennalen vilket resulterade i OEI #60–61 Extra-disciplinary spaces and de-disciplinizing moments (in and out of the 30th Bienal de São Paulo). Två år senare publicerades ett nummer om Land art i Sverige – OEI #63–64 Strata, geologisk tid, jordkonst/Land art i Sverige – som senare i höst kommer att fungera som utgångspunkt för grupputställningen STRATA på Skövde konstmuseum.

Efter Babel är en utställning «om de många språken i dagens konst», men med ett särskilt intresse för historiska och samtida former av poesi. Som en del av utställningen visas dokumentation från Poesin måste göras av alla! Förändra världen! på Moderna Museet 1969, och dessutom anordnas ett antal uppläsningar, dansföreställningar, symposier och konferenser. Tidigare arrangemang inkluderar museikonferensen After the West, samt det av Hans Ulrich Obrist och Simon Castet curaterade poesiprojektet Poetry will be made by all! – 89plus, med inriktning på «kreativiteten hos en generation född i en värld formad av internets globaliserande kraft.» OEIs båda arrangemang är de sista i raden, och avslutar Efter Babel som nu går in på sin sista öppningshelg.

Kunstkritikk hörde av sig till människorna bakom helgens arrangemang – Jonas (J) Magnusson, Cecilia Grönberg, Jörgen Gassilewski och Gustav Sjöberg – för att ställa några frågor kring upplägget.

*

OEIs aktiviteter på Moderna Museet på fredag och lördag ingår i programverksamheten kring Efter Babel, tillsammans med en rad andra arrangemang: poesiuppläsningar, konferenser och dansföreställningar. Hur ser förutsättningarna för OEIs medverkan ut, hur löd inbjudan från museet?

Det var en öppen inbjudan till oss från Moderna Museet, ett generöst carte blanche att göra två OEI-arrangemang i samband med Efter Babel. Dessa arrangemang samsas med bland annat Poetry will be made by all! och 89plus i museets program under sommaren, men är inte mer relaterade till dem än att också de förhåller sig till begreppet poesi – ett begrepp som vi ägnat de senaste femton åren åt att försöka problematisera och vidga, och detta både i poesi- och konstkontexter.

Våra två arrangemang är utarbetade i relation till varandra, som en på samma gång nyfiket undersökande och kritisk diptyk: på fredagen tolv yngre svenska poeter och poesikollektiv; på lördagen sex italienska poeter som intresserat oss under en längre tid på grund också av deras radikala arbete med att skapa egna nätverk och plattformar för skrivande, läsande, publicering och reflektion kring vad en av dem, Marco Giovenale, har kallat «icke-bekräftande skrivande». Vår förhoppning är att åstadkomma en lika produktiv som kritisk resonans mellan dessa arrangemang, och eftersom vi generellt strävar efter att överlagra skilda temporaliteter och former har vi också valt att dubblera det mer sceniskt performativa (uppläsningar, projektioner, samtal) med två (analoga) publikationer. Under fredagen delar vi ut en 144-sidig antologi med works in progress av de svenska poeter som framträder på museet (gratisdistributionen som ett exempel på en alternativ distributionsform), och på lördagen releasar vi det senaste numret av OEI, #67–68, som i ett montage på 512 sidor just tar sig an begreppet «icke-bekräftande skrivande» utifrån de inbjudna italienska poeterna (samt filosofi med koppling till den autonoma italienska vänstern).

Efter Babel som projekt är till stor del upptaget av globaliseringen som en effekt av internet, och dess konsekvenser för samtida estetisk produktion. Är digitala teknologier och nätverk något som tematiseras i den unga, svenska poesi vi kommer att få höra på fredag? Eller är det andra faktorer, andra intressen, som varit avgörande för urvalet?

Det är ingen tillfällighet att de två nämnda publikationerna är analoga, tryckta pappersartefakter. OEI har alltid varit intresserad av skilda teknologier och tekniska dispositiv (såsom de för skrivande, läsande och publicering), men ofta ur ett mediehistoriskt/arkeologiskt och «postdigitalt» perspektiv, där vi så att säga både har fokuserat det digitalas förhistoria och dess efterhistoria, det «digitala» i det analoga och det «analoga» i det digitala. Papperet har varit, och är fortfarande, vårt främsta medium, även om tidskriften givetvis vore fullkomligt omöjlig att producera utan digitala teknologier. De senaste decenniernas massiva digitalisering är en realitet som det är mindre produktivt att moralisera över generellt än att kritisera de ekonomiskt hegemoniserande och monotemporaliserande effekterna av. OEI har försökt att göra detta genom att på samma gång intressera sig för nya möjligheter och för mindre uppmärksammade historiska sidospår, alternativa historier och genealogier. Det pappersbaserade trycket befinner sig ovedersägligen i en period av radikal transformation, och främst på grund av de sätt på vilka elektroniska skärmar redan har tagit över många av papperets funktioner (samtidigt som papperet i sig i en viss bemärkelse redan fungerar som ett «multimedium»). Maktbalansen mellan papper och pixel väger sedan länge över för det senare, ja, men till papperets ännu oöverträffade kvaliteter hör inte desto mindre dess specifika rumslighet, fysikalitet och upprepbarhet. En annan inneboende egenskap hos trycket är att dess fysiska närvaro dröjer sig kvar:

«Akten att lämna dokument på ett skrivbord ’sparar’, både fysiskt och visuellt, ett pågående arbete. Att leverera pappersdokument för hand kan också bli ett tillfälle till social interaktion. Sådana fysiska egenskaper utgör det unika extravärdet hos papper – […] dess ’påtaglighetsfaktor’. Och på så vis kan papper betraktas som en konceptuell ’ledare’, med förmågan att överföra den metaforiska ’energi’ det innehåller genom den gestiska akten att förmedla den tryckta produkten från en person till en annan» (Alessandro Ludovico).

Digitala teknologier och nätverk och en rörelse mellan dem och det analoga är en naturlig del av arbetet hos många yngre svenska poesier, och vi tematiserar också detta faktum i vår korta introduktion till antologin (i vilken ett flertal av de medverkande fortsatt arbetar med pappersmediet, samtidigt som de ofta också utforskar andra medier). Det kan bland annat röra sig om omförhandlingar av det traditionella så kallade diktjaget, som hos Elis Burrau; ett direkt utforskande av den digitala teknologins gester, som hos Giovanna Olmos; eller en nätburen kollektivitet, som hos litteraturkollektivet Ce(n)sur. Som vi skriver: «Under alla omständigheter registrerar den [antologin] ett antal av de förskjutningar i och omförhandlingar av litteraturens infrastrukturella system som ägt rum under det senaste decenniet. Papper är idag endast en av flera publiceringsmöjligheter (för oss dock fortfarande en mycket viktig sådan, med oersättliga estetiska, demokratiska och kritiska kvaliteter). En digital miljö med sociala medier har också erbjudit nya plattformar för litterär och poetisk produktion, delande och tillgängliggörande av information etc. Litteraturen har, kort sagt, fått en mer distribuerad karaktär; den är mer utspridd, och därför också ofta svårare att få syn på i egenskap av just det vi fortfarande kallar litteratur. […] Om det digitala idag är en given aspekt av många arbeten, är det för den skull inte alltings oundvikliga horisont. Internet är inte en enda stor dikt eller bok; www är ett distribuerat system som utformats för att framstå som transparent, i den meningen att det döljer sin distribuerade karaktär och presenterar sig som ett centraliserat system.»

Vad gäller 12 x 84+ = ? så har ni istället för 1989 valt att ta fasta på 1984 som åldersgräns för de medverkande poeterna; istället för året då en «ny världsordning» kom till stånd genom uppfinnandet av World Wide Web och Berlinmurens fall – vilket betonas både i Efter Babel och 89plus – så har ni valt ett årtal som efter George Orwell förknippas med övervakning, förtryck och kontroll av språket. Finns det en kritisk komponent i poesin som ni presenterar, och hur förhåller den sig till den utopiska synen i Poesin måste göras av alla! Förändra världen! från 1969, eller till Efter Babel med dess mer idealiserande idé om ett «vi» som till synes friktionsfritt kan röra sig mellan språk och bygga broar mellan kontinenter?

De medverkande poeterna under vårt fredagsarrangemang är alla födda 1984 eller senare. Eftersom arrangemanget inte har någon koppling till 89plus-projektet (med dess i och för sig potentiellt intressanta ambitioner att utforska digitala produktions- och distributionsformer på mer affirmativa vägar) fann vi ingen anledning att anamma detta årtal som en åldersgräns. Några av de poeter som framträder på fredag är «born digital», andra inte. Som sagt: dubbla historier och överlagrade temporaliteter är någonting vi aktivt strävar efter; hur språk överlever i andra medier, hur former fortlever i andra teknologiska system, dessa frågor upptar oss fortsatt. Årtalet 1984 kan förstås leda tankarna till Orwells famösa roman om lögner, övervakning och manipulering av historien för att bedriva en totalitär propaganda. Eftersom OEI har en bakgrund i kritisk teori och marxska spöken medierade genom Derridas «hemsökologi», är det givet att den paranoia som i så fall transpirerar mindre gäller ett «Big Brother is watching you» än ett «Big Data is watching you»: NSA och Facebook, Google och FRA – den oroande horisonten av en ständig digital övervakning och kapitalisering på information… Men 1984 publiceras också Thomas Pynchons Slow Learner, J.G. Ballards Empire of the Sun, William Gibsons Neuromancer och Marguerite Duras L’Amant. Och det är även det år då den första Macintosh-datorn («Holken») lanseras och snart kommer att revolutionera desktoppublicering och självpublicering; en teknologi med oöverskådliga, och ofta positiva, effekter, också för poesin.

Vi uppfattar varken Poesin måste göras av alla! Förändra världen! eller Efter Babel som «friktionsfria» projekt. I likhet med en Guy Debord har också vi någon gång citerat Lautréamonts krav att «Poesin måste göras av alla!», och den marxska uppmaningen att «Förändra världen!» tycks oss inte ha förlorat sin giltighet. Den utopiska poesisyn som var operativ i det sena 60-talets specifika historiska kontext får dock idag lätt en populistisk slagsida som är determinerad «ovanifrån». Fri åtkomst till distributionskanaler är idag inte samma sak som en demokratisering av litteraturen. Enskilda författarskap är i sig inte detsamma som ett litterärt ekosystem (med läsare, kritiker, historiker, rum för diskussioner och andra utbyten). Tvärtom kräver demokrati en möjlighet att bygga gemensamma strukturer som inte är underställda kravet på en omedelbar synlighet eller ekonomisk eller annan avkastning. Vad beträffar de utopisk-internationella projekten är det också, som vi ser det, en fråga om skala. Tidslig och språklig homogenisering riskerar på en större skala alltid att få förödande konsekvenser. Medan däremot ett småskaligt ultrautopiskt projekt som den svenske poeten Jarl Hammarbergs arbete med att skriva konkret poesi på esperanto, paradoxalt nog, kan framstå som någonting av ett paradexempel på en friktionsskapande aktivitet…

Kan ni berätta något om de redaktionella principerna för de tryckta publikationerna?

Arbetet med antologin skedde parallellt med en undersökande «kartläggning» inför arrangemanget. Utgångspunkten var en nyfikenhet på hur en generation av svenska poeter som är yngre än de vi oftast tidigare har publicerat arbetar och tänker, skapar nya gemenskaper och reflektionsytor. Boken är, som vi skriver, lika mycket en partiell provkarta över unga poetiska praktiker 2015 som den är «ett laboratorium och samtalsrum för utforskande av nya konstellationer, gravitationsfält, affiniteter, spänningar, motsättningar eller differenser». Detta eftersom var och en av de medverkande poeterna eller kollektiven fritt fått disponera över upp till tio sidor för ett pågående och tidigare opublicerat arbete.

Vår andra publikation, OEI #67-68: «Icke-bekräftande skrivande! / Scrittura non assertiva!», är i sin tur att betrakta som en undersökning av ett svårbestämbart fält där politiska och estetiska kategorier träder in i varandra och omvandlas. I mer konkreta termer tar numret sin utgångspunkt i en konfrontation mellan det intensivt experimenterande italienska sjuttiotalet (Patrizia Vicinelli, Gianfranco Baruchello, Nanni Balestrini…) och det samtida «icke-bekräftande» skrivandet. Genom att sidoställa texter och bilder vars inbördes förhållanden inte faller tillbaka på ett redan givet sammanhang iscensätter numret en konfrontation mellan olika tidsliga, konstnärliga och politiska erfarenheter, som konfigureras dialektiskt i montagets form.

På svenska kultursidor har under sommaren rasat en debatt om den svenska poesiscenens påstådda brister jämfört med den danska, där de stora förlagens begränsade utgivning av ung poesi har lyfts fram som en förklaring. Samtidigt bjuds unga poeter att medverka i konstutställningar, som nu på Moderna, där de placeras i centrum en diskussion om språkliga och kulturella utbyten i samtiden. Den poesi som inte skulle vara tillräckligt angelägen för förlagen och den litterära offentligheten, tycks med andra ord uppfattas som högintressant av konstmuseer och curatorer. Hur ser ni på denna situation ur ert perspektiv?

Under de senaste tio åren har det i Sverige skett en närmast systematisk avveckling av kompetenser på kulturredaktioner i de klassiska medierna (dagstidningar, radio osv.) vad gäller litteratur – och särskilt poesi. Detta gör att det som skrivs, de debatter som uppstår och premisserna för dem, ofrånkomligen får en starkt «allmänjournalistisk» karaktär. Historisk kunskap och särskild orientering saknas ofta delvis och inte sällan helt; man cirkulerar det som redan cirkulerar, skriver om vad som redan skrivs om, helt enkelt därför att man saknar medel, kunskap och vilja att ta reda på någonting själv. Detta gör att det som skrivs i svenska tidningar idag har mycket lite att göra med det arbete som faktiskt pågår på det litterära och poetiska fältet, i den reella topografi där skrivande, läsande och reflektion äger rum. Det gäller även i hög grad debatten om dansk respektive svensk poesi. Det skrivs och ges ut intressant poesi i Danmark (och inte bara en poesi som säljer i stora upplagor, utifrån – som vi vet när det gäller t.ex. Yahya Hassan – delvis starkt problematiska premisser). Och det skrivs intressant poesi i Sverige – men det kräver en ansträngning att leta reda på och förmedla den som få tycks beredda att göra. Sedan kan det mycket väl vara så att vissa större svenska förlag har minskat sin utgivning av poesidebutanter (och poesi generellt) mer än sina motsvarigheter i Danmark. Och att outgivna yngre poeter intresserade av utgivning i pappers- och bokform på större förlag uttrycker sin indignation över detta offentligt kan ur ett visst perspektiv te sig berättigat. Men ur ett annat perspektiv kan det också framstå som beklämmande och improduktivt att unga poeter tar för givet att de stora kommersiella förlagen ska garantera och bära upp deras författarskap. Nya «poesiscener» uppstår inte med nödvändighet ur ett stort förlag; tvärtom är det historiskt så att det experimentella och risktagande arbetet tenderat att göras av mindre aktörer (och att större aktörer sedan kapitaliserat på detta arbete…). Istället för att söka bekräftelse ovanifrån kan man se det som att det är (den «experimentella», «innovativa», «undersökande», «forskande» eller «icke-bekräftande») poesins utmaning att arbeta för att skapa andra rum och möjligheter. Ett veritabelt markarbete för att bygga nya strukturer, således, och detta inte som en brist utan som själva förutsättningen för att förändra någonting, rubba den litterära världens business as usual och peka på någonting radikalt annat: andra sätt att värdera, läsa, skriva och publicera. Ur ett sådant perspektiv: om poesin i allt större utsträckning saknar intresse för dem som «sitter vid makten», är detta måhända inte någonting att beklaga. Kanske är det dags att sluta kasta nostalgiska blickar mot en tid när poeter kunde räkna med recensioner i dagspressen. Alternativet är inte en position utanför all institutionell synlighet, utan att mer aktivt och kritiskt konfrontera samtida produktionsförhållanden – att, med Paolo Virnos ord, undfly de båda positioner som präglar samtiden: nostalgi inför en föregående situation och hysterisk apologi för nuet.

Det utrymme som konstvärlden har givit poesin under senare år har också inneburit nya möjligheter. Intressanta blandformer och experimentella situationer har uppstått kring praktiker som konceptuell poesi och bokkonst, vilka i bästa fall har utmanat reaktionära former av genrepurism. Samtidigt har detta konstvärldsintresse för poesin ibland haft starka drag av kolonisering, eftersom utbytet i hög grad skett på bildkonstkontextens och konstvärldens premisser; poesin (som institutionellt inte är mer obefläckad och fri än någon annan praktik, utan bara präglas av andra maktförhållanden och produktions- och distributionsbetingelser) har (som idealiserad Poesi) blivit ännu en projektionsyta för konsten, som bestämt dess betydelsebildning och situering. En förmodligen inte särskilt vågad prognos är att detta intresse inte är ett åtagande för «resten av livet», utan kommer att skifta föremål inom en inte alltför avlägsen framtid. Om det då ännu finns någonting som benämns som poesi, kommer kanske denna att finna att den har berikats med nya potentialer, nya tolkningshorisonter – och eventuellt också en del problematiska restprodukter.