Hur många nordiska kulturinstitutioner har ett namn som blivit närmast synonymt med en konstnärligt banbrytande verksamhet? Jag kommer på en: Moderna Museet. Under sin mest experimentella fas på 1960-talet lyckades Moderna omdefiniera både vad ett museum och vad konsten kunde vara. Hur många institutioner kan skryta med det? Museet på Skeppsholmen torde ha gjort minst lika mycket som Ingmar Bergman och Astrid Lindgren för bilden av Sverige utomlands. Moderna kan med fog beskrivas som det gyllene ägget i det socialdemokratiska välfärdsbyggets kulturpolitiska framgångssaga.
Vad handlade sagan om? Handlade den om att en verklighetsfrämmande kulturelit skulle få ägna sig åt sina smala nöjen på skattsedelns bekostnad, som dagens högerpopulister vill få det till? Eller om att konsten skulle fungera som en ekonomisk motor så som nyliberalerna drömmer om?
Nej, de narrativen vore en total pervertering av den omfördelningspolitik som är orsaken till att Moderna skapades. I grunden handlade det om tid: när vanligt folk fick tid över till annat än arbete så kunde de fördjupa sig i kulturella intressen som tidigare varit förbehållna de härskande klasserna. På 1930-talet fick svenska löntagare ledigt på lördagar, en reform som var genomförd till fullo först 40 år senare, 1973. Under samma period skapades Statens konstråd, 1937, och Statens kulturråd, 1973. Konsten skulle inte längre vara till för ett privilegierat fåtal utan vara en del av samhällsbygget. När Moderna invigdes 1958 så klev avantgardekonstnärerna från Paris och New York rakt in i folkhemmet. Den moderna konsten skulle tillhöra alla.
Det är därför bilden av Moderna som barnens paradis på 1960- och 70-talen är så kraftfull. Vad Carlo Derkerts pedagogiska arbete eller Palle Nielsens En modell för ett kvalitativt samhälle (1968) visade var att ingen, inte ens de små, skulle exkluderas från den avancerade kulturen. Alla skulle vara med i bygget av ett jämlikt samhälle vars institutioner var både smala (innehållsmässigt) och breda (publikmässigt). Starka offentliga institutioner som slog vakt om konstens autonomi var inte en borgerlig eller elitistisk idé, utan en idé som växte fram ur de sociala framsteg som gjorde att vanligt folk hade tid över för annat än arbete och konsumtion.
Dagens högerregering prioriterar däremot annat än att bygga bärkraftiga institutioner. Om de får sin vilja igenom kommer Moderna inte ens att vara ett museum längre, utan en myndighetsmonstrositet som rymmer allt från offentligt konst till arkitektur och design. Det är kärnan i det förslag som basunerades ut dagen innan midsommarafton förra året, utan att någon av de berörda myndigheterna hade förvarnats. Överraskningstaktiken återkom när utredningen smögs ut i januari, en vecka innan utsatt datum. Utredaren menar att Statens konstråd och ArkDes (Statens centrum för arkitektur och design) bör infogas i kolossen Moderna – en myndighet för modern konst, arkitektur och design och att det bör ske med omedelbar verkan. Denna veckan går remisstiden ut. Därefter ser det ut som att förslaget ska skyndas igenom för att vara på plats innan valet 2026.
Regeringens förslag har inte mötts av någon särskilt livlig offentlig debatt, men under en paneldiskussion som Svenska Konstkritikersamfundet och Konstakademien ordnade häromveckan sågades det vid fotknölarna: maktkoncentration, toppstyrning, personalnerdragningar, kompetensförlust, en farligt påskyndad process och en slarvig genomförd utredning var några av farhågorna. Det enda deltagarna var oeniga om var vem som kommer att förlora mest på en sammanslagning som lär få svåröverskådliga konsekvenser för tre väldigt olika verksamhetsområden.
Blir det, som ArkDes chef Karin Nilsson menade, arkitektur- och design, som riskerar att försvagas på samma sätt som fotografiet när Fotografiska Museet blev en del av Moderna Museet på 1990-talet? Eller blir det, som Magdalena Malm från intresseföreningen Bildkonst i Sverige menade, den offentliga konsten? När nedskärningarna väl kommer – vilket man får räkna med eftersom syftet med regeringens förslag är att effektivisera, det vill säga spara pengar – så blir det inte de publikdragande utställningarna man kommer att dra ner på utan den offentliga konsten runt om i landet, menade Malm. Det blir kännbart för den resurssvaga konstnärskåren.
Både Moderna Museets chef Gitte Ørskou och Statens konstråds tillförordnade chef Henrik Orrje har däremot varit försiktigt positiva till regeringens förslag. Dock menade Ørskou att det saknas en vision om vad en sammanslagning överhuvudtaget ska vara bra för. Ur den synvinkel kan förslaget framstå som en bristfällig komponent i det övergripande målet att lägga ner eller slå samman mindre myndigheter för att få bukt med deras ökade administrativa arbetsbörda. Dilemmat med chefernas hållning är att den bekräftar samma interna myndighetsperspektiv som utmärker själva utredningen, och som resulterar i en blindhet för de stora dragen och de genomgripande konsekvenserna eftersom dessa inte ingår i uppdraget.
Konstnären Håkan Rehnberg försökte däremot placera regeringens sammanslagningsiver i dess politiska sammanhang. Han påpekade att den bygger på samma idé som förslaget att inrätta en nationell kulturkanon, nämligen viljan att kontrollera och begränsa konsten. Det är den bakomliggande politiska idén som inte uttalas. I den nya stormyndigheten kommer varje nytt förslag att behöva jämkas, och personal kommer att rekryteras baserat på organisatorisk kompetens snarare än konstnärliga meriter, menade Rehnerg. Resultatet blir en byråkratisk koloss som vårdar det förflutna, inte ett museum för den fritänkande och levande konsten.
Överord? Det är bara att läsa utredningen som föreslår just en modell där tre konstnärliga ledare underordnas en myndighetschef med ekonomiskt ansvar. Det är med andra ord upplagt för att avdelningscheferna ska sitta i knät på en chef som inte är tillsatt på konstnärliga meriter utan för sin förmåga att leda organisationen. Risken är att vi får det som i Norge där chefen för Nasjonalmuseet, pianisten Ingrid Røynesdal, saknar bakgrund inom konstfältet. Dilemmat är att även om en sammanslagning kan innebära administrativa fördelar så kommer den i realiteten att innebära en förskjutning från konstnärliga beslut till byråkratisk styrning. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Alla förstår ju att en gigantisk myndighetskoloss kommer att leda till mer, inte mindre, byråkrati, vilket ytterst riskerar att underminera verksamhetens konstnärliga legitimitet.
Här kan det vara på sin plats att påminna om att de berörda myndigheterna fungerar bra. Ingen har klagat, utan regeringens förslag är helt och hållet politiskt motiverat och bygger på det uttalade målet att slimma statsapparaten. Det kan nästan verka som att man hittat på ett problem för att kunna tvinga igenom en lösning som passar med den politik som man redan har beslutat sig för att driva. Statskonst värdig en bananrepublik?
I grunden handlar det förstås om samma ideologi som motiverar DOGE i USA: istället för att utgå från myndigheternas samhällsuppdrag och hur dessa ska utföras på bästa sätt – det vill säga hur de ska kunna bli en så stor tillgång för samhället som möjligt – så uppfattas de av ideologiska orsaker som en börda för staten. Dilemmat för Tidöregeringen att svenska folket har ett jämförelsevis starkt förtroende för sina myndigheter, vilket gör att nedmonteringen av statsapparaten kräver en lite mer omständlig procedur där man först skapar byråkratiska myndighetskolosser för att i nästa steg kunna utmåla dem som just så ineffektiva som man vill att de ska vara. Först därefter kommer den högerpopulistska attacken: varför detta resursslöseri på kulturelitens smala nöjen!? Vilka som ligger i startgroparna för att orkestrera den attacken behöver knappast sägas.
Därför är det viktigt att minnas att en institution som Moderna Museet skapades just för att konsten inte skulle vara ett privilegium för en välbärgad elit så som den hade varit under den epok som föregick den moderna välfärdsstaten. På samma sätt finns ArkDes för att design inte bara ska vara dyra prylar utan spela en viktig roll i samhällsdebatten, medan Statens konstråd inrättades för att konstnärerna skulle kunna bidra till samhällsbygget genom att smycka våra gemensamma miljöer.
Att dessa distinkta verksamheter inte kommer att gynnas av att tvingas ner i en och samma påse är en slutsats som delas av alla med kunskap om hur svensk arkitektur-, design- och konstliv fungerar. Ändå ser det ut som att regeringen kommer att genomföra sin plan för att göra en kortsiktig vinst innan valet. Det vore sällsynt vårdslöst eftersom det sker i ett osäkert läge där samhällsgemenskapen redan hänger på en skör tråd, och där behovet av institutioner som både kan rymma gemensamma värderingar och hålla dem vid liv genom att sätta dem under debatt, knappast kunde vara större.
