Optimism och godhet är centrala begrepp i Valeria Montti Colques mytindränkta konstnärskap. Varför då? För att hennes huvudsakliga budskap tycks vara gemenskap. Den är överordnat allt annat. På Bonniers konsthall undersöker hon hur konsten kan tillämpas på det verkliga livet i mötet med betraktaren: Du ska känna dig som hemma. Finna ett frö till frigörelse. Själslig eller kollektiv gör detsamma, bara något släpper. Här finns nämligen allt du behöver för att drömma.
I den monumentala Mamita Montaña (2024) omsätter Montti Colque viljan till gemenskap i en totalinstallation föreställande en modersgestalt som också är ett berg. En slags summering av hela konstnärskapet, om man så vill. Den kolossala skulpturkroppen bär ett klänningsliv som draperats med hundratals meter tyg. Högst upp tronar huvudet bakom ett draperi av ägg. Hon stirrar rakt fram utan tillstymmelse till värme. Intimiteten överförs i stället via de vardagsobjekt och egna konstverk som Montti Colque infogat. Handgjorda tekoppar, kastruller och mattor exponeras jämte helgonbilder och akvareller som alla vill aktivera fantasiarbetet. Låt tankarna sväva! Bli en hjälte! Spegla dig i svenska folkdräktsdetaljer eller storblommigt chilenskt – det personliga ska smälta samman med det universella. En dröm lika naiv som den är nödvändig.
Utställningen Cosmonación – Modersberget är en omarbetad version av Chiles paviljong från 2024 års Venedigbiennal som hyllades för sin försonande maximalism. Det var ett kontroversiellt val av curatorn Andrea Pacheco González. Som den första konstnären ur den chilenska diasporan att representera Chile på den prestigefulla biennalen symboliserade Montti Colque en erfarenhet som landet inte hade gjort upp med. Hennes dubbla position – född 1978 i Sverige till föräldrar som flydde Pinochets militärkupp – exponerade i ett oläkt sår i den chilenska offentligheten.
Denna politiska förtätning är inte lika synlig i presentationen på Bonniers konsthall. En personlig tidslinje löper ömt längs konsthallens långa korridor och blir en stämningsfull introduktion till konstnärskapet. Det är också det enda verket som explicit tar upp Montti Colques familjeberättelse. Verket består av porslin inköpt second hand vilket sedan bearbetats av i form av dekaltryck med bilder ur det privata fotoarkivet. Konstnären som barn, mormordern, de nyanlända föräldrarna. Tallrikarnas vågformation ter sig närmast minimalistisk mot den kritvita väggen.
Mitt emot hänger det tjugo meter långa megacollaget Under Carlitos Vingar (2024) med husfasader från Hökarängen dekorerade med bildmaterial ur Montti Colques imaginära universum. Svensk förortsnaivism när den är som mest. Att Hökarängen är ett praktexempel på den übergentrifiering som ständigt pågår i Stockholm – där invandrare, arbetslösa och familjer med noll kreditvärdighet trycks allt längre ut i periferin – sätter Montti Colques romantisering av hemmet i ett annat ljus.
De keramiska verken i det ljusa hörnrummet fördjupar konstnärens egenkonstruerade mytologi. Här syns namngivna figurer i lera, ibland brända och oglaserade, ibland fulla av starka pigment och glansiga nyanser. Likt de stora skulpturerna är de packade med maximalistiska detaljer. Ett förkroppsligande av kulturkrockarnas myller? Det är ett gytter av referenser till olika kulturer som får ta form genom ambivalenta varelser. Som nästan lever, nästan talar. Ett ansikte skriker. Ett annat vilar och omfamnar en fågel. En tredje väntar otåligt med ett gäng nycklar om halsen. Långa titlar som El Pescador Den lille drömmaren föddes där på höjden med inget kan stoppa hans blomstrande själ (2025) eller Smultronstället Yayas trädgård (2025) antyder att verken är bärare av specifika egenskaper som kan aktiveras i en video eller ett performance.
Lutad mot väggarna i alla rum står enorma blompinnar och vilar. De är omärkta och saknar titlar och årtal. Dessa lugnande, modernistiska trämonoliter – drömska, abstrakta, platta – har säkert någon praktisk funktion. Kanske som vägvisare i ett demonstrationståg? Färgerna är ofta bjärta. I kontrast till mycket annat i utställningen blir deras ovilja till berättande ett inslag som gör att de kala konsthallsväggarna inte sluter sig. De vilar i en form som inte försöker säga något. De tycks bara vara.
Många av verken är resultatet av årslånga samarbeten som ibland spänner över ett helt liv. Montti Colques ateljé tycks öppen för alla. Familjemedlemmar, vänner och främlingar ingår i ett kreativt nätverk vars sociala funktion många gånger känns viktigare än konsten. Paradoxalt nog är det just bryggan mellan liv och konst som saknas i utställningen. Ända sedan Montti Colque tog examen från Kungliga Konsthögskolan 2004 har hon levandegjort sina överdådiga kostymer och karaktärer genom performance där hon själv och andra givit kropp åt all hemmasnickrad mytologi. Det finns något galet, vilt, humoristiskt i detta som går förlorat när konsten inte aktiveras. Jag saknar rörelse.
I videoverket Snötäcke över blomstrande landskap (2025) syns ett gäng karaktärer bestiga ett berg i kostymer som känns igen från utställningen. Det kristallklara vinterlandskapet blir en underskön fond för de skrikiga assemblagen som tultar runt i snön. Vackert, men övertydligt. Varför inte låta de vidunderliga varelserna skrida runt bland folk i rusningen på T-Centralen? Där hade Montti Colques obotliga optimism erbjudit ett reellt alternativ till vår hopplösa verklighet.
