Nordens första grundkurs i Kritiska vithetsstudier startar i höst vid Stockholms universitet. Bakom kursen står Jeff Werner som är professor i konstvetenskap vid Institutionen för Kultur och Estetik. Werner har även skrivit introduktionsboken Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik (2021) som kommer att ingå i kurslitteraturen. Vithetstudier har ingått i kurser vid olika universitet i Norden, men detta är första gången som vithet blir ämnet för en egen kurs med kurslitteratur omfattande forskare som Alison Chang, Mathias Danbolt, Tobias Hübinette och Therese Svensson.
Vithetsstudier har sina rötter i både postkolonial teori och kritisk rasteori. På 1960- och 70-talen användes teorier om rasdiskriminering för att spåra ojämlikheter i det amerikanska rättssystemet. Under 1990-talet började teorierna institutionaliseras i Storbritannien och USA med betydelsefulla inspel från litteraturvetenskap, filmvetenskap och konstvetenskap. Snart bröts ämnet vithetsstudier ut till ett eget forskningsområde.
Jeff Werner berättar för Kunstkritikk att hans intresse för vithetsstudier startade i samband med att han flyttade till USA 2001.
– Jo, det startade nog när jag kom till USA, men samtidigt stämmer det nog inte riktigt. Jag hade kommit i kontakt med denna typ av frågor tidigare, men inte själv forskat om det.
Idén att starta en kurs i ämnet fick Werner redan för 10 år sedan under arbetet med publikationen Blond och blåögd: vithet, svenskhet och visuell kultur (Skiaskope 6, 2014) som undersöker hur svenskhet kom att förknippas med ett visst utseende.
– Det var många administrativa hinder och utmaningar i vägen för att starta kursen. Istället har jag de senaste åren främst hållit seminarier och föreläsningar i ämnet. Det har lett till att jag sett behovet av att skapa ett slags introduktion i vithetsstudier, inte minst för att diskutera hur och vad i internationell vithetsteori som är överförbart på svenska och nordiska förhållanden.
Att starta en ny universitetskurs innebär ofta institutionella och tidsmässiga utmaningar, men Werner menar att pandemin har varit en katalysator för att få detta att hända.
– Under pandemin hade jag plötsligt mer tid över att fundera på detta och skriva Kritvit? samtidigt som det plötsligt var lättare att få igenom nya kurser på universitetet, inte minst nätbaserade. Utgångspunkten för kursen är främst en jämförelse mellan de nordiska länderna som har många likheter men även skillnader. Danmark som en betydande kolonialnation, Norge som varit i union med Sverige och Finland som i svensk och norsk rasforskning tidigare pekats ut som mindre vitt än övriga nordiska länder. Allt detta är spännande att jämföra och titta närmare på.
På frågan om varför detta sker just nu och var det starka intresset för ämnet kommer ifrån menar Werner att det är som en ”kulturell propp” som gått ur.
– Det har länge varit väldigt motigt och vi som sysslar med detta slags frågor har haft svårt att få gehör, men nu är frågor om diskriminering baserat på ras – som vi säger inom akademin eller etnicitet som man säger utanför akademin – alltmer omdebatterade. Allt fler inser att rasism och rasfördomar inte går att förstå utan att också studera det normativa vita centrum som skapar dem.
– Ett av de mest framträdande exemplen på hur rasteori har påverkat konst som jag hittat var när jag ramlade på undervisningsmaterial från Konstakademin från tidigt 1900-tal där raslära lärdes ut explicit. Det innebär helt enkelt att svenska konstnärer lärde sig se skillnad på ras som en del av sin konstnärliga skolning.
Det var även vithet som idé som bildade grunden för tvångsförflyttningen och förtrycker av samerna understryker Jeff Werner. En viktig startpunkt för 1800-talets nordiska rasforskning, beskriver han var teorin om att den ursprungliga samiska befolkningen trängts undan av ett söderifrån invaderande vitt, långskalligt folk under järnåldern
– Det var för att bevisa detta som besattheten av att mäta skallar av både levande och döda föddes. Men denna i grunden arkeologiska fråga blev snabbt ett argument för varför den samtida ”vita” befolkningen hade rätt att kolonialisera Sápmi. Och det är i efterdyningarna av detta vi lever idag.
