På Varbergs Konsthall visas en utställning curaterad av Emily Fahlén från curatorduon Mint, som bland annat stått bakom de senaste två upplagorna av Luleåbiennalen. Titeln framför vid under är mer talande än vad de alldagliga propositionerna ger sken av. Här finns inga pauser och under mitt besök är jag hela tiden medveten om min position och konstverkens relation till varandra.
Två stora installationer dominerar rummet och de olika verken blöder in och ut ur varandra. Poeten Jörgen Gassilewskis Bollen och ett bollen och tu bollen och tre (2022) visas i form av en textremsa från taket och en uppläsning som passande beskrivs som en «ljuddusch». Hur jag än rör mig så översköljs jag av upprepningar som «och du», «och dun», «och tu». När jag försöker fördjupa mig i ett annat verk så är diktraderna där nästan anklagande, utpekande. Det bidrar till en känsla av att inte bli lämnad ifred. Jag tolkar det som en betoning av konstens domän, inte betraktarens. Man är hela tiden «framför, vid, under» konsten, som om detta är en utställning där verken ska titta på varandra, och som jag bara råkat gå in i.
Det verk betraktaren befinner sig under är Cecilia Edefalks Ultramarina (1984), som projiceras i taket. Vi ser en målning som flyter på havsytan filmad underifrån. Det är en vacker och meditativ undervattensfilm med suggestiv musik som blöder in i Gassilewskis ljudbild, men för att se den måste jag luta huvudet bakåt tills jag får ont. Om filmen föreslår konstverken i havet som självständiga, görs samma sak i utställningen med filmen placering.
Starka curatoriella idéer kan ibland tömma konsten på mening, men här är det snarare som att Fahléns grepp kapslar in verken och skyddar dem. Vid varje antydan om något skönt drar konsten sig tillbaka, som om det fanns en gräns. Som i Flaka Halitis fotoserie I See a Face, Do you See a Face? (2014) där hon ritat ansikten över moln på en blå himmel. Att se mönster i naturen framstår som livet, att rita dit dem som något parallellt.
Fahlén har utgått från surrealisten Thea Ekströms (1920–1988) målning 15 IV 62 (1962), en svart, lodrät spricka som konstnären ska ha gjort för att hänga över en spricka i sin ateljévägg. Även utan denna berättelse om konsten som en egen verklighet är det en gripande målning, mystisk och självsäker. Den hänger på Ksenia Pedans installation Meditations on Living in the Present (2022) som består av avhuggna väggar och två skulpturer, en överdimensionerad mygga och en kuslig människofigur. Om installationen ska förstås som scenografi fungerar skulpturerna som ett sätt att så tvivel om vem som ska befolka den, antagligen inte betraktaren.
På installationens bortersta vägg visas Gordon Matta-Clarks klassiska film Days’s End (1975), där konstnären svetsar ett halvmåneformat hål i en vägg på en övergiven magasinbyggnad i New Yorks hamnområde, då en populär plats för homosexuella män. Det är ett drömskt verk, som fått alltmer romantiska övertoner i takt med mytbildningar kring platsen och tiden. Under projektionen på Pedans vägg finns ett fönster ut mot resten av utställningen. Det är alltså omöjligt att se Matta-Clarks film utan att samtidigt vara väldigt medveten om allt annat i rummet. Placeringen är vanvördig samtidigt som den underminerar romantiseringen och understryker handlingen: väggen som skärs ut, ljuset som släpps in.
I Iris Smeds tvådelade installation The Zombie Function (2021) för de artificiella träväggarna tankarna till en kuslig stuga. Klaustrofobin förstärks av att det på ett litet barnbord ligger ett manus om en dysfunktionell kärnfamilj. Verket är en del av Smeds filmprojekt om en teatergrupp som sätter upp en version av Lilla huset på prärien i en tom shoppinggalleria. Jag påminns om den postapokalyptiska TV-serien Station Eleven där en teatergrupp spelar Hamlet på en övergiven flygplats. Hos Smeds är konsten kommenterande – Laura Ingalls Wilders bok om en nybyggarfamilj var delvis ett libertarianskt debattinlägg – medan Station Eleven presenterar den som något som intensifierar det levda.
Jag tycker bäst om utställningen när jag tänker mig den som en scen där konstverken spelar sig själva i en föreställning som argumenterar för båda: konsten som hög och vördnadsvärd, men också som bredvid dig och jobbig.
