Fyrtiosex examinerade konstnärer, fyra studieprogram och fyra utställningslokaler runt om i staden. Den årliga avgångsutställningen för masterstudenterna på Bildkonstakademin vid Helsingfors konstuniversitet, Kuvan kevät, vill ta sig an «nuet» utifrån personliga, politiska och formella perspektiv. Utställningen är en traditionell examinationsutställning som visar konstnärer från akademins samtliga inriktningar: måleri, grafik, skulptur samt tidsbaserad och platsspecifik konst.
För många av konstnärerna fungerar arbetet med Kuvan kevät som en övergångsfas från en tid av fritt lärande och experiment till en karriär som professionellt verksam konstnär. Övergången som begrepp är också ett återkommande inslag i flera av utställningens verk. Vad som framställs är en orolig känsla inför detta ögonblick som snart är förbi, och den osäkra framtiden.
Här finns inga traditionellt, uppenbart politiska verk, även om många av konstnärerna arbetar med subtilt mänskliga infallsvinklar på samtidens politiska och ekologiska klimat – en hel epok som har karaktären av en övergångsfas. Intellektuellt har vi redan lämnat den modernistiska futurismen med dess utopiska men osäkra ideologier bakom oss, medan vi ännu lever i samhället som de konstruerade. De flesta av oss befinner sig insnärjda i den globala nyliberalismens ekonomi som påskyndat vår väg mot antropocen.
Flera av verken framställer en diskrepans mellan vår kunskap om världen och vårt levnadssätt. Vi börjar bli medvetna om avgrunden som närmar sig men känner oss fortfarande instängda i det förtryckande systemet. Den här konflikten utspelar sig i flera verk: ibland tar den sig uttryck som förtvivlan, ibland eskapism eller cynism, och ibland som inåtvändhet.
Den flytande känslan av att vara mitt emellan kommer till uttryck i Otto Byströms installation. En oberörd, släpig kvinnoröst beskriver tillståndet för nuet och den snara framtiden – samtliga levande arter är fångade i den globala ekonomins vävmaskin – en voiceover på en suddig pastelliknande projektion. Besökaren kan lägga sig tillrätta på en soffa och fördjupa sig i vår dystopiska situation.
Atro Linnavirtas Dead Presidents – gamla presidentporträtt med motoriskt snurrande ögon och neonljus – försätter mig i ett ambivalent tillstånd mellan dåtid och nutid, den här gången med en ljusare, till och med munter utgångspunkt. De gamla auktoriteterna är döda, så varför inte roa sig på deras bekostnad i väntan på det som skall hända härnäst?
I andra delar av utställningen förbyts Byströms och Linnanvirtas slagfärdighet i mörkare antydningar om tillståndet för mänskligheten. Om antropocen förknippas med ett material framför andra så är det plasten, som också är huvudämnet för två av utställningen konstnärer. to kosies dystra installation är ett stort rum, ett kök tömt på allt förutom kvarlämnat plastskräp. Rummet skapar en kuslig känsla av att detta är mänsklighetens återstod. Minna Kangasmaa har å sin sida skulpterat två stora rör som belyser plasten som ett abjekt material – det överblivna, överflödiga som framkallar en känsla av avsky.
Men detta är inte hela berättelsen om utställningen, utan en historia som speglar våra kollektiva föreställningar just nu, liksom att berättelsen om ständig tillväxt och utveckling som vi matats med inte längre verkar stämma. Det finns andra berättelser, andra sätt att tänka och vara tillsammans. I nuläget tar sig dessa berättelser knappast några bejakande, utopiska uttryck. Det är snarare en underförstådd vilja som antar singulära former, vardagliga rörelser mot något som skiljer sig från vad vi är vana vid och för oss bort från det som skrämmer oss.
Insikten om våra planetära begränsningar inger kanske känslor av förfrämligande och distans. Överraskande nog fylls jag av dessa känslor inför en installation av Saara Hyvärinen, som har ett poetiskt arbetssätt. Hennes enkla videoverk är ordnat efter tillfälliga tankemönster som kommer och går. I videon beskriver Hyvärinen en bild som fastnat inför hennes tanke: en hjord motståndskraftiga kameler flyter på havet i en obemannad båt. Bilden visas inte i verket, men beskrivningen framkallar en kraftfull mental projektion ovanpå verkets anspråkslösa detaljer ur landsbygdens vardagsliv.
Det finns få dokumentära eller biografiska inslag i utställningen. Jämte Hyvärinens dagboksaktiga anslag, utgår Iona Roisins och Arja Kärkkäinen verk från ett tydligt, personligt berättande. Roisin tar sig an sitt eget konstnärliga bearbetande av sin brors autism. Kärkkäinens Mother’s Nerves är en berättelse om att växa upp i en emotionellt kylig miljö. Berättelsen lyckas på ett övertygande sätt visa hur slumpvisa minnen får mening genom den fiktion vi skapar om oss själva för att förstå omvärlden.
Fatmir Mustafa-Karllos skulpturer är utspridda i flera utställningsrum. De är ömmande, smärtsamma sammanställningar av fragment ur ett liv fyllt av våld, osäkerhet och utsatthet. Jag fastnar för de tragikomiska skulpturerna som några av de mest oförglömliga verken i utställningen.
Både Lilli Haapala och Akuliina Niemi lycka tillföra något nytt till den mycket omtalade relationen mellan människa och natur. Haapalas dioramer ger en gudalik blick på de miniatyrmiljöer som hon skapat, som lyfter fram hur alla levande ting hör ihop. Niemis originella idé består i att använda ljud som en förbindelselänk till våra förfäders erfarenhetsvärld. Hennes installation Southern Hill åtföljs av en text om den förhistoriska vanan att bära metallföremål som skapar ett klingande ljud. Texten antyder att olika skällor var en del av det lantliga ljudlandskapet i nionde och tionde århundradets Finland. Installationen består av ett storskaligt tryck föreställande en äng samt tre mindre platta skulpturer innehållande frön som placerats på golvet. Allt binds samman på ett fantastiskt sätt när man sätter på sig de ljudlokaliserande hörlurarna med bjällror och klockspel. Ljudeffekten är magisk och för en till en plats av frid och stillhet.
Även Titta Aaltonen utgår ifrån historien och släktleden. Men istället för att söka sig ett årtusende tillbaka tar hon sig an 1800- och det tidiga 1900-talet. Hon har sökt personer vars familjenamn förfinskats, oftast i ett försök att dölja ett utländskt förflutet. My Name är en installation av denna kollektiva insamlingsprocess – dussintals pappersbitar på väggen med deltagarnas gamla och nuvarande efternamn skrivna ovanpå varandra. Detta subtila ramverk dubbelexponerar släktskapets kontinuitet och dagens angelägna implikationer av påhittade gränser och migration.
En annan konstnär som utgår ifrån kommunikation och deltagande, Elissa Eriksson, har i flera tidigare verk undersökt pengarnas begrepp. The Money Kiosk är kanske hennes mest träffande försök. I kiosken säljer Eriksson pengar i vikt – ettöringar, till ett pris som fluktuerar dagligen beroende på vädret. Det är ett smart sätt att anmärka på marknadsekonomin och pengars funktion som en överenskommelse mellan människor.
Utställningen samlar individuella konstnärer utan gemensam tematik, men den hålls samman av en curatorisk anti-populistisk hållning. Curatorn Suvi Lehtinens text belyser komplexiteten hos konsten som motberättelse till de populistiska diskurser som har lämnat sanningen bakom sig, eller som ett experiment med i slutändan okända ting. Detta skulle kunna skrivas om vilken samtidskonstutställning som helst, men det blir mer kontextspecifikt här genom att texten lyfter fram tanken på en fri, självständig konstutbildning – ett tydligt politiskt ställningstagande efter den finska regeringens åtstramningspolitik och försök att demontera den statliga finansieringen av högskolan.
Anna-Kaisa Rastenberger som är professor i utställningshistoria och rumslighet formulerar det vackert: «en konstskola kan tänkas relatera till en samhällssituation genom lärandet och kan, när den är som bäst, jämföras med kärleken: varken lärandet eller kärleken kommer att minska när de delas med andra.» Vi får hoppas att de utexaminerade unga konstnärerna inte förlorar dessa kvaliteter, trots den cynism som i nuläget verkar genomsyra våra kollektiva föreställningar, när de nu lämnar skolans trygga miljö och går ut i verkligheten.
