Konsten är tänkt att drabba sägs det. Om den inte gör det så kan den nästan inte klassas som konst. En tes som lika ofta hörs från romantiker som från dagens yttrandefrihetsälskare. Men när jag kommer ut från Göteborgsfödda och numera LA-boende Emanuel Röhss (född 1985) utställning Belly of the Beast på Göteborgs konstmuseum så känner jag inte så mycket alls.
Den apati som möter mig i det hårdpiskande snöregnet tycks extra paradoxal då Röhss spelar på dramatikens och känslornas register där såväl Hollywoodfilmens som teaterns scenografi och masker är centrala. Han är mottagare av Stenastiftelsens kulturstipendium som består av 300 000 kronor, och en utställning på Göteborgs konstmuseum där han visar totalt fyra verk från senare år vilka tillsammans upplevs som en maxad och extremt välgjord, nästintill sublim arkitektonisk installation.
Det första som möter besökaren i ett dovt upplyst rum är en mask med tre ansikten. Bakom snurrar små lampor på en liten metallpinne, vilket gör att maskens olika delar lyses upp. Den blir ömsom mörk och ljus som för att betona människans varierande psykologiska sidor. Maskens baksida med dess maskineri är lika lätt att iaktta som dess framsida, samtidigt som den är placerad på en glas- och plywoodplint som för att betona det tillfälliga i maskbärandet. Rummet avgränsas av verket Times Past and Future (2021) som är en låg vägg bestående av vad som ser ut som sten- eller lerplattor i repetitiva fyrkantsmönster, men som i själva verket är gjorda i lättviktigt fiberglas.
Det mest minnesvärda inslaget i utställningen är inget verk utan snarare en idé, nämligen idén om den amerikanska 1900-talsarkitekten Frank Lloyd Wrights Ennis House, byggt 1924 i Los Angeles. Huset har använts i otaliga filmer – det är kanske mest berömt från Blade Runner (1982) – och Rhöss gör kulturindustrins reproduktion av det till centrum genom att replikera husets väggar, pelare och mönster. Dessa får på Göteborgs konstmuseum bli till utställningens arkitektur, samtidigt som de kan betraktas som en scenografi som besökaren förs runt i. Samma Wright-replikerade mönster återkommer på pelarna i den honungsdoftande ljudinstallationen Earth Song (2021). Befinner jag mig på en filminspelning eller i en utställning?
Wrights Ennis House utgör också platsen för Röhss 12 minuter långa film Monster Dialectics (2021) som visas på en flera meter stor – drive-in-liknande – filmduk. Filmen är ett ihopklipp av filmer som är inspelade i huset från 1930-talet fram till idag. Detta ställs mot en ny inspelning av en man iklädd kostym och polotröja, och med en liknande mask som finns i utställningen – men här grön och med hår i munnen – som vandrar genom husets olika delar. Genom lagom snabbt ihopklippta sekvenser i färg och svart-vitt färdas betraktaren längs husets väggar, trappor och pelare som alla är gjorda i samma karakteristiska mönster och stil. Över dessa bilder hörs en välbekant mörk manlig voice-over som berättar om hur hus som dessa «är ruiner innan de blev färdiga» och att de «är sjuka och kan betraktas som de olika roller som en skådespelare måste spela på samma gång». Medan utställningens väggar och pelare skapar en känsla av något kusligt och fiktivt framstår filmen till stora delar som en känslomässig nostalgitripp både innehållsmässigt och tekniskt.
Jag förstår Belly of the Beast som en gestaltning av den där konstiga samtida dåtiden, cirka trettio år bakåt – till kalla krigets slut och nyliberalismens framfart – och till ett visst filmsberättandes sista suck. Röhss utforskar denna tidsperiod genom traditionella avant garde- tekniker som repliken, kopian och montaget, men utan att egentligen ta dem vidare. Samtidigt är det en utställning som omfamnar betraktaren genom arkitektur, men som också distanserar sig genom att avslöja dess materiella baksida. Kanske är det genom att endast presentera teknikerna på detta konkreta avslöjande sätt, som Röhss säger något väldigt specifikt om nuets relation till denna nära dåtid. Och när jag tänker efter så är det denna märkliga tidsrymd som lämnar mig, inte apatisk, utan snarare med en melankolisk känsla av saknad. Men inte en saknad efter det förflutna eller en längtan av det slag som kulturindustrin bygger på. Utan kanske en paradoxal saknad efter något som endast kan uppstå längre fram.
