En torso i trä står vänd ut mot gatan i Julia Bondesons utställning Motion and Rest på Johan Berggren Gallery i Malmö. Skulpturen ser ut som en stympad mannekäng med blicken skyld av en ensam hand som sitter fast över ansiktet. Hjässan och axlarna är svedda av eld. De två mer diskreta verken i rummet bleknar till scenografi bakom den ångestfyllda figuren.
Utställning är fördelad mellan galleriets två lokaler några dörrar ifrån varandra. Jämfört med tidigare presentationer av Bondessons verk, där ljus och mörker har använts för att dramatisera verken, är detta sparsmakat och vitt. Sommarsolen strömmar in i de före detta butikslokalerna. I båda presentationerna finns en större, föreställande träskulptur som balanseras mot ett enkelt, geometriskt verk i neon och runda väggmonterade cirklar som tycks ha funktionen att sätta figurationen och materialet i relief.
Bondesson gick ut Kungliga konsthögskolan 2011, och har rönt stor uppmärksamhet för sina träskulpturer och marionetter. Hon har arbetat på Marionetteatern i Stockholm, samt studerat teater i Japan och handdockteater i Taiwan. På senare tid har hon dock börjat röra sig bort från de teatrala formerna, från marionetter och dockor, och mot föreställande skulpturer och reliefer.
Denna rörelse mot mer traditionell skulptur och en bredare motivvärld innebär en förflyttning bort från den performativa potentialen till verkens materialitet. Träet huggs, målas, bränns, målas och huggs igen. Det har dels en rent bildmässig funktion: brännmärken och färg dramatiserar och fördjupar skulpturerna. Men det är också en form av förtida åldrande: skulpturen som märkt eller solkigt, aldrig i felfritt skick. Det som utspelar sig på ytan blir extra markant i de enklare verken, där täljmärken och färg framstår som än mer betydelsebärande. Som hos arkeologiska artefakter kan märkena av arbetet, knivens eller stämjärnets rispor, läsas som spår av mänsklig närvaro.
Den andra av de två föreställande träskulpturerna, Clash, är en fågel-Fenixliknande figur som breder ut vingarna från väggen. Den är fångad i rörelse, en avbildning av idén om en fågel i flykt, avsedd att ses på håll. Vid närmare anblick ser man att stjärtfjädern är märkligt förlängd och den ena klon ersatt av en stump. Den är målad röd, fläckvis, med synliga hugg i färgen. Det ofärdiga möter en omsorg och exakthet, som i fågelns ansikte med stint stirrande ögon.
Den dramatiska röda fågeln framstår som mest annorlunda och ny i utställningen. Men jag saknar den intimitet och tvetydighet som kännetecknar torson i den andra lokalen, som känns mer relevant för Bondessons figurativa expressionism. Med det basala hantverket uttrycker den en ångest som tycks knuten till här och nu.
Bondessons styrka är engagemanget i ett specifikt hantverk, och hur det grovhuggna uttrycket knyts till en tidlös figuration. Jag uppfattar utställningen på Johan Berggren som ett försök att bygga vidare på en form av teatral presentation, men där dynamiken mellan olika element har ersatt dramatiken hos dockorna. Rummet är fortfarande en scen. Detta känns som ett logiskt steg framåt i Bondessons praktik, men det mest intressanta är egentligen hur hon finner nya vägar att koncentrera ett starkt känslomässigt uttryck i de isolerade objekten.
