Sommar i Sikås för samman nya verk av fyra konstnärer från tre världsdelar i den lilla sydsvenska staden Växjö. Aaron Carter, Kate Moss, Sophy Naess och Sophie Reinhold möttes sommaren 2015 under ett symposium på Sikås Art Center, ett ideellt galleri och internationellt residens-program som Moss driver tillsammans med konstnären Magni Borgehed i deras hem i norra Jämtland. Utställningen är curaterad av Borgehed, men undviker direkta referenser till symposiet. Istället framhävs konstnärernas intresse för experiment med form och material. Ändå framkallas en påtaglig känsla av tillfällig och ömsesidig gemenskap. En dikt av Moss summerar det hela på några rader: “kurade runt elden / älg gräs middagsfest / natt ljus ströva / bastu bastu bastu.”
Starkast platsanknytning har en serie råa träskulpturer av den Melbournebaserade målaren Aaron Carter. Skulpturerna är uthuggna ur en gran som fälldes på konstcentrets marker, och bär spår av landskapet, främst i form av leriga partier och blåbärsfläckar. Titlar som Bread (2017), Mud Paddle (2017) and Reed Cutter (2017) ironiserar dessutom över konstens funktion genom att anspela på idén om autonomi som ofta ligger bakom självorganiserade konstcenter som Sikås. Berlinbaserade Sophie Reinhold visar tre monokroma friser i acrystal, som tycks förvånansvärt distanserade i ljuset av hennes verk från senare tid, medan Moss måleri på konsthallens fönster påvisar ett intresse för gestik och det dekorativa.
Vid sidan av Carters skulpturer är den New York-baserade konstnären Sophy Naess Jämtland’s Giverny (2018), en 5×3 meter stor väv i bomull, siden och ull, ett av få verk som kritiskt reflekterar över Sikås Art Center som sådant. Naess fyndiga koppling mellan Jämtland och Claude Monets Giverny synliggör en mängd komplicerade dynamiker mellan land och stad, centrum och periferi, provinsiellt och kosmopolitiskt, som annars är frånvarande i utställningen.
Med sina mättade fläckar i klara färger som bryter mot brokiga fält i grönt påminner Naess verk lika mycket om den amerikanska, abstrakta målaren Joan Mitchell – som under en stor del av sin karriär var bosatt i Vetheuil, några kilometer från impressionistens gods – som om Monets idylliska landskap. Men verkets konceptuella och kritiska hållning har mindre att göra med stilistiska influenser, och mer med de värden som brukar förknippas med Monets trädgårdar. De konstruerade landskapen, inspirerade av japanska tryck, återkom i hans måleri i över tre decennier. Idag är Giverny ett populärt resmål som drar närmare en halv miljon besökare om året.
Som kulturkritikern Raymond Williams påpekar i sin bok The Country and the City (1973) tillhör det bukoliska perspektivet “naturvetaren och turisten, snarare än den arbetande lantmannen”. Med andra ord är den idealiserade synen på landsbygden som autentisk, naturskön och avkopplande sammanvävd med kapitalets mål och intressen. I detta avseende riskerar inriktningen mot form- och material-experiment att mystifiera konstcentrets roll i dagens landsbygdsekonomi, som genomkorsas av internationella intressen. Exakt varför konstnärerna har velat utforska en estetik förknippad med modernismen är oklart. Men Naess påminner om den avgörande roll som oberoende initiativ som Sikås Art Center kan spela genom att öppna för kritiska perspektiv på det bukoliska, vars politiska konsekvenser sträcker sig långt bortom trädgård, skog och åkermark. Och bortom konsten.
