Moderna Museets retrospektiv med Marie-Louise Ekman i slutet av juni är väl en typisk sommarutställning, med ett publikdragande och lite förutsägbart namn. Ändå känns det inte omotiverat att visa Ekman. Trots flera retrospektiver under de senaste decennierna så framstår hennes arbete som långt ifrån uttömt. Och ser man till andra utställningar under sommaren, som Subjektiv på Malmö konsthall eller Starting from the Self på Marabouparken, så verkar det finnas en längtan efter en mer personligt motiverad men ändå samhällskritisk konst. Ekman passar med en sådan idé om ett sammansatt, gränsöverskridande och till och med radikalt konstnärligt uttryck.
Att institutionerna skulle satsa på mer publikfriande utställningar under sommaren stämmer inte heller riktigt. De större och medelstora konsthallarna visar antingen diskursivt drivna grupputställningar, eller utställningar som introducerar enskilda, starka konstnärskap som inte direkt är några publikmagneter. Som palestinska Jumana Emil Abboud på Bildmuseet eller portugisiska Leonor Antunes på Tensta konsthall, till exempel. Abboud öppnar i slutet av maj, Antunes i början av juni.
Sedan finns det förstås platser som lever upp först under sommaren, som 30-årsjubilerande skulpturparken Wanås i Skåne. Där öppnade nu i helgen SculptureMotion med bland andra William Forsythe, Éva Mag och Henrik Plenge Jakobsen. Parallellt visas den arkivbaserade Återblick. Utgångspunkten är 25 skulptörer i Wanås slottspark (1987) som blev upprinnelsen till skulpturparken som den ser ut i dag, med ett 70-tal platsspecifika verk i landskapet och byggnaderna runt Wanås slott. Ett återuppförande av Eric Lennarths installation Miljöaktiverare från 1987 är ett av inslagen.
Här följer en lista med några av de utställningar som jag själv ser fram emot i sommar.
1. Subjektiv, 03 juni–27 augusti, Malmö konsthall.
På Malmö konsthall har den nytillträdde chefen Mats Stjernstedts bjudit in den norska fototidskriften Objektiv att göra en utställning som tidigare beskrevs som en reaktion på det amerikanska presidentvalet, men som nu fått en mer nedtonad beskrivning på hemsidan. Klart är i alla fall att tidskriften/ utställningen har fått ett nytt namn, Subjektiv, som svar på de senaste årens mer affekt-orienterad politiska debatt. Medverkar gör bland andra Sandra Mujinga, Eline Mugaas/Elise Storsveen, Basma Alsharif och Zoe Leonard. Vad man hoppas på är förstås att den politiska energin finns kvar när utställningen väl är på plats i konsthallen.
2. Jumana Emil Abboud, Hästen, Fågeln, Trädet och Stenen, 20 maj– 17 september, Bildmuseet, Umeå.
Jumana Emil Abbouds små teckningar och målningar gjorde starkt intryck på mig i Okwui Enwezors Venedigbiennal 2015, och att hon nu ställer ut på Bildmuseet i Umeå är inte förvånande. Det var här som Enwezor curaterade Mirror’s Edge innan han utnämndes till curator för Documenta 11 (2002), och museet har fortsatt med ett ambitiöst, postkolonialt orienterat program. Abboud växte upp i Kanada men flyttade som vuxen till hem till Palestina där hon har sökt upp platser från den muntliga kulturens sagor och myter. Bilderna som kommer ur detta arbete för tankarna till den flytande verkligheten hos ett barn som ännu inte har lärt sig att läsa eller skriva. I Umeå visas ett 60-tal bilder bredvid ett flertal ljud- och videobaserade verk samt en monumental målning direkt på en av museets väggar.
3. Kent Klich, Gaza Works, 3 juni–17 september, Hasselblad Center, Göteborg.
En annan bild av Palestina ges i dokumentärfotografen Kent Klichs Gaza Works som öppnar på Hasselblad Center i juni. Klich skildrar den israeliska ockupationen genom att visa hur det dagliga våldet sliter sönder själva erfarenheten av tid och rum. Judith Butler har beskrivit detta som en tid där det förflutna och framtiden, inne och ute, kollapsar i ett enda utdraget och obestämt nu. Klichs fotografier har på senare år visats på Malmö Konsthall och konstnärsdrivna Tegen2 i Stockholm, men detta blir vad jag vet första gången som hans olika projekt från Gaza visas tillsammans, dessutom ihop med en helt ny bildserie och en ambitiös katalog.
3. Julia Bondeson, 16 juni–17 juli på Johan Berggren Gallery, Malmö.
Julia Bondessons föreställande skulpturer trä har fått en hel del uppmärksamhet sedan hon gick ut Mejan för ett par år sedan. Allteftersom verkar hon ha rört sig bort från marionetten som form till skulpturer och reliefer i mer traditionell mening. Valet av trä för tankarna till en konstnär som Torsten Renqvist (1924–2007), men Bondesons skulpturer är mer symboltyngda och laddade med smärta och sorg. Dessutom har de en nära koppling till den fotografiska bilden. Frågan är om hennes former kan bära det starka, känslomässiga uttrycket. Vid sidan av hennes utställning på Johan Berggren i Malmö i juni, så medverkar hon just nu i en utställning som visas på konstnärsdrivna Minibar i Stockholm.
Den som är intresserad av träskulptur kan också bege sig till Galleri Örhänget i Stockholm, som nästa vecka öppnar en utställning med tidigare aldrig visade arbeten ur Torsten Renqvists kvarlåtenskap. «En smärre sensation», utlovas i pressutskicket.
5. Starting from the Self, 6 maj–27 augusti, Marabouparken, Sundbyberg.
En av utgångspunkterna för Marabouparkens sommarutställningen är konstnären, författaren och socialdemokraten Helga Henschen (1917–2002). En annan är Turner Prize-nominerade Lubaina Himid, en portalfigur inom 1980-talets svarta aktivism och konst i Storbritannien. Gemensamt för båda är viljan att verka för politisk förändring genom sin konst. I rummen utlovas dessutom lekfulla interventioner av konstnären Pia Sandström. Till detta kommer det förortsbaserade konst-, poesi och aktivistnätverket Revolution Poetry, som har tre månaders residency på konsthallen, liksom en mängd andra arrangemang och performances under våren. Det hela känns ovanligt öppet, heterogent och lovande.
6. Lina Selander och Oscar Mangione, Soli Deo Gloria, Handelshögskolan, Stockholm.
Det finns förstås många utställningar att besöka i Stockholm under sommaren, men ska man se något så varför inte Lina Selander och Oscar Mangiones senaste film, Soli Deo Gloria, som invigdes förra veckan som ett permanent verk på Handelshögskolan. Det är en 86 minuter lång och 14 meter bred film som visas högst upp i den spektakulära, fem våningar höga rotundan i skolans bibliotek. Temat kretsar kring pengar och minne. Antika mynt ställs mot rosettfönster och en panorering över Walter Benjamins essä «Kapitalismen som religion». Biblioteket är en passande miljö för filmen som behöver tid för att uppskattas i sin fulla komplexitet.
7. Academy of Tal R, 20 maj–10 september, Louisiana, Humlebaek.
Louisiana ligger förstås i Danmark men kan av tradition räknas som en del av den svenska konstsommaren. Tal R är den tredje i en utställningsserie där de tidigare har varit Daniel Richter och Peter Doig. Synd att Louisiana bortser från att det ofta är andra ingångar till måleriet än de traditionellt manliga som är de mest vitala i samtiden. Det var en av huvudpoängerna i Painting 2.0 i München förra året. Men Tal R ser jag gärna. Inte för att hans bilder är invändningsfria – vem vill ha en invändningsfri konst – utan för hans förmåga att återkoppla till det frigörande uttrycket i det moderna måleriet. Vi ska jämföra oss med de främsta, inte med excentrikerna, menar han. Matisse, inte Picabia. Ja, varför inte göra den stora konsten till måttstock istället för den lilla.
8. University of Disaster, 13 maj–26 november, Bosnien-Hercegovinas Paviljon, 57:e Venedigbiennalen.
Om jag ska lyfta fram en utställning i Venedig så är det University of Disaster, som curateras av Christopher Yggdre, Fredrik Svensk, Sinziana Ravini och Anna van der Vliet i Bosnien-Hercegovinas Paviljong. Temat är konstens historia betraktad ur katastrofens perspektiv, och medverkar gör bland andra Radenko Milak, Roman Uranjek, Juan-Pedro Fabra Guemberena och Sissel Meineche Hansen. Ärligt talat har jag ingen aning vad vi kan förvänta oss här – utställningen har varit lite hemlig, man har inte hört så mycket – men den står förstås högt upp på listan över saker att se i Venedig. Invigning imorgon kväll på Palazzo Malipiero vid San Marco-platsen.
