Konst ska ju väcka känslor och det gör faktiskt Sidsel Meineche Hansens utställning på Index: uppgivenhet. «Det är ju fan synd om konsten», tänker jag efter att ha misslyckats med att få ut någonting av verken. På väggen hänger sex stycken smileyformade ansikten utan mun, enligt utställningstexten gjutna i «ett råmaterial för den digitala ekonomin som används i produktionen av mikrochips» kallat silikat metall. Dessa ska man betrakta genom en app på telefonen, varvid ansiktena begåvas med en rudimentärt tecknad mun som rör sig när en rösttjänströst läser upp lite grejer om Google, Apple och Facebook och talar om «corporate citizens». Rösten dränks i ljudet från en mycket enkelt gjord film från den gjuteriliknande miljö där metallen tillverkas. Oljudet dubbleras dessutom genom ett fristående ljudspår med samma buller. Det är ett intressant grepp eftersom det verkar direkt kocko. Det enda jag kan komma på är att det faktiskt är avsett att störa och omintetgöra informationsöverföringen från appen.
Det som är så nedslående är att det inte finns någonting i den här utställningen som motiverar min närvaro. Verken på väggen samt appen är gjorda utan kärlek, omsorg eller inspiration: de ger mig absolut ingenting, varken form- eller innehållsmässigt, varken sinnligt eller intellektuellt, varken estetiskt eller politiskt. Jag är redundant! Vad den här utställningen behöver är inte en mottagare, utan ett registrerat kundbesök! Den insikten bryter överraskande nog dysterheten som jag har svepts in i. Kan det vara så att Hansen som vill «granska infrastrukturen och ideologierna» bakom företagsmodeller som Uber också har infört en aspekt av delningsekonomin i utställningen?
Det vore bra, för annars är detta bara ännu ett exempel på en utställning helt utan eget innehåll: till verken hör ett 38-sidigt kompendium med tidningsartiklar om Uber. Om det verkligen var det konstnären ville sprida, skulle länkdelning på Facebook vara en betydligt effektivare metod. Men kanske handlar det istället om att verkligen framställa konstens predikament när kulturpolitiken tvingar den att konkurrera med slacktivism? Utställningen är som gjord för grupper av besökare, kanske skolklasser, som aktiveras under en viss tid för att sedan skickas iväg att med ett kompendium att diskutera i grupper. Den formen verkar här ha omvandlats till innehåll. Och från andra sidan betraktat: är det inte exakt så här som konsten ser ut när man låter studenter göra workshops? De har säkert lärt sig en del om ämnet, men det har kanske inte främjat deras förmåga att göra konst. Dagens utbildningsväsen är givetvis en del av samma samhälle som här kritiseras.
Utställningsrummet har nu förändrats för mig, jag går runt i en gestaltning av konstens misär i en tid då den instrumentaliseras från alla håll. Den är först ett medel för att förverkliga en studieplan, sedan ett medel för att stimulera marknaden eller ge byråkraterna mätbara resultat. Kanske är det ett väldigt stilla uppror som pågår här, inte just mot Uber och Apple, utan mot det system vars främsta maktmedel består i att göra situationen så desperat att folk är villiga att utföra vilka uppdrag som helst för att få vara med och få lite betalt. Det gäller även konstnärer – och frilansande konstkritiker som till varje pris försöker entusiasmeras av det som erbjuds. Den överkorsade nazisymbolen som syns i taket om man vrider telefonen åt det hållet, och som återkommer som en gatuskylt utanför konsthallen, står nu faktiskt för någonting. Kanske ska jag ändå inte ge upp konsten än.
