Varför regnar det aldrig? Det känns som att det brinner mer än det regnar och alla gräsmattor är bruna. Jag befinner mig i Berlin där en skogsbrand just härjat i den närliggande Grunewaldskogen. Nu har den röda flamman till varningssymbol i Google Maps försvunnit så jag hoppas att elden är släckt. Vad finns annat att göra, än att hoppas? Grupputställningen En ögonblickets flora på Marabouparken konsthall vill utforska empati som ett verktyg för «hållbar utveckling» och genom konsten bidra med nya perspektiv på den verklighet vi lever i. Det hela är aningen vagt.
Det första som möter mig när jag i juli besöker utställningen är den amerikanske filmaren James Bennings small roads (2011), som under 103 minuter visar bilder av mindre vägar och landskap på den amerikanska landsbygden. En efter en framträder de utdragna scenerna och snabbt börjar både ögon och öron att söka efter tecken som kan bekräfta huruvida bilden är stilla eller rörlig. Sinnena osäkras fram tills att ögat noterar några grässtråns minimala rörelser i vinden. Tidens gång är outhärdlig men Bennings film utmanar på ett subtilt sätt betraktaren att uthärda, och bli uppmärksam på sin egen position i relation till såväl bilden som landskapet den föreställer.
I Rosalind Nashashibis fantastiska film Vivian’s Garden (2017) får vi följa konstnären Vivian Suters vardag tillsammans med sin mamma konstnären Elisabeth Wild i deras gemensamma bostad i Guatemala. Filmen är en varsam och rörande skildring av omsorg, sårbarhet och makt. Lika påtaglig som den vildvuxna växtligheten och isolerade tillvaron är de arbetare som i tystnad rör sig både i och utanför huset och möjliggör de båda kvinnornas liv i regnskogen. I en scen ses en äldre man klättra upp på husets tak för att placera stora gröna blad över ett hål ovanför sovrummet där Suter själv ligger i sängen. Långsamt försätts rummet i skugga.
En trappa ner i den stora utställningssalen presenteras Ragna Misvær Grønstads stora mörka etsningar av saltvattensblomster, Pia Sandströms skira tygstycken med rosaröda textfragment och Ulla Wests videoverk och akvarell som skapats genom färgexperiment med olika växter från parken utanför konsthallen. Hängningen är luftig och ger en behaglig överblick över rummet. På nära håll saknas kraft. I viss mån misslyckas utställningen med att vidga horisonten. Istället dras jag till den verklighet där naturen är hotad och människan är orsaken till detta. Det är inte oviktigt, men hur kommer vi vidare? I bakgrunden spelas Frank Ekebergs fyra timmar långa ljudinstallation Ingenmansland (2019). Spåret har fångat upp ljud från den norska urskogen och allteftersom dagen går tystnar skogen för att sedan övergå i ett drönliknande ljud. I sammanhanget blir det tyvärr något övertydligt och bryter in i mötet med de andra verken.
Längst in i ett hörn hänger de surrealistiska insekter, växter och naturlandskap som den svenska efterkrigskonstnären Karl Axel Pehrson (1921–2005) tecknade mellan åren 1964 och 1989. Serien är ett av de starkare bidragen i utställningen. Detaljrikedomen i det ihärdiga arbetet är både lekfullt och befriande, med muterade sjöhästsvampar, trippiga landskap och spindelliknande kaktusblommor. Genom åren har Pehrson även låtit mängder av hittepå-skalbaggar bebo olika platser runt om i Sverige, och på Gärdets tunnelbanestation har Djur som inte finns funnits sedan 1968. Här närmar sig konsten sin fulla potential, när det som inte finns på något vis ändå finns, och rörelsen bort från verkligheten möjliggör det eftertänksamma närmandet till den.
– Masha Taavoniku är konstvetare och skribent baserad i Stockholm, uppvuxen i Malmberget. Hon har en master i estetik från Södertörns Högskola och arbetar även för koreografen Cristina Caprioli/ccap.
