En svartmalt og tom ankomst- og avgangstavle, typisk for flyterminaler eller togstasjoner i en før-digitalisert tidsalder, surrer evig i St. Johannes-Evangelist-Kirche i den vestre enden av Auguststrasse. De flappende tidtabellene, ribbet for informasjon, bokstaver og tall, sender et frenetisk ekko inn i det store kirkerommet. Belgiske Kris Martins skjebnetunge verk fungerer som en dramatisk og betegnende åpning til den fjerde Berlinbiennalen, som ifølge presseomtalen legger opp til en absurdistisk forestilling hvor både «mennesker, dyr og spøkelser spiller sine tragiske roller». Med Auguststrasse som fysisk og metaforisk bakgrunn, trekker utstillingen seg inn bak et slør av individuelle erfaringsrom, ekspressiv symbolikk og gåtefull mystikk.
Årets utgave av Berlinbiennalen, titulert Om Mus og Menn («Of Mice and Men», etter Steinbecks roman) føyer seg slik inn i rekken av utstillinger over de siste par årene som tydelig distanserer seg fra den dominerende relasjonelle og politisk eksplisitte kunsten. Ikke uventet oppleves den som en skarp kontrast til Ute Meta Bauers diskurstunge og sterkt kritiserte biennale fra to år tilbake. Det var vel ikke til å unngå at arrangøren ønsket et markert skille denne gangen, og valget av trioen Maurizio Cattelan, Massimiliano Gioni og Ali Subotnick som kuratorer bar løfte om uforutsigbarhet og spissfindig gjøgleri. Cattelans småfrekke og ofte bitende ironiske prosjekter tør være kjent stoff. Sammen med de to øvrige i kuratorteamet har han de siste årene drevet det lille metagalleriet The Wrong Gallery i New York, som har kunnet oppvise løssnippet humor og institusjonell satire over en lav sko.
Det kan raskt konstateres at Cattelan & co. ikke har fulgt opp ånden fra The Wrong Gallery i denne utstillingen. Slapsticks og burlesk institusjonskritikk er ofret til fordel for et forsøk på å gi en fortelling om lidelse, tap og renselse – om selve Livet fra fødsel til død, intet mindre. Om Mus og Menn unndrar seg de store sosio-politiske fortellingene om Berlin og verden, og har blitt en lavmælt, dyster, introvert og kanskje litt gammeldags romantisk affære som åpenbart ønsker å føre Kunsten tilbake i kunsten.
Helheten er tenkt å fungere som et slags gate-karneval i middelaldersk forstand. Bygninger, institusjoner og private hjem langs Auguststrasse er trukket inn som åsteder for en narrativ passasje inneholdende både patos og trivialitet. Utstillingen strekker seg fra kirken i vest til kirkegården (Alter Garnisonfriedhof) i øst, via forfalne bakgårder, containere, og selvsagt Kunst-Werke Institute for Contemporary Art midtveis.
Kunst-Werke er i år tonet ned som hovedlokale for utstillingen, og den tidligere jødiske pikeskolen vis-a-vis gaten rommer hoveddelen av de rundt 60 kunstnerne. Bare navnet på dette stedet får det jo til å flomme over av tanker omkring historiens skrekk og gru. Auguststrasse skjærer gjennom Spandauer Vorstadt. Dette var et tradisjonelt jødisk område i Berlin frem til nazistene arresterte og samlet sammen de fleste av dem i denne gaten, for deportasjon til utryddelsesleirene. Svært få kom tilbake. Kris Martins informasjonstavle fra skjærsilden får derfor en ekstra uhellsvanger dimensjon idet man entrer de nedslitte korridorene i skolebygget.
Her inne preger en brungrå koloritt nesten alle rom; en melankolsk dis ligger over vegger, tak og kunstverk. Med unntak av Paul McCarthys slamrende dører i det poltergeist-rammede Bang-Bang Room, fremviser arbeidene en stille estetikk som av og til går i ett med det voldsomme forfallet i bygningen. Små tegninger fra tidlig 80-tall (Christiana Soulou) på gulnet papir, et fåtall foto- og videoarbeider –stort sett i sort/hvitt – og Arte Povera-inspirerte installasjoner og skulpturer fyller klasserommene. Kunsten blander seg med etterlatte barnetegninger, undervisningsmateriell og bleknet grafitti fra femten år tilbake, da skolen ennå var i bruk. I en etasje går Martin Creeds lys av og på. Det skaper definitivt en uhyggelig stemning, og gir selvsagt også en ny lesning av det kontroversielle, Turner-prisvinnende arbeidet fra 2000. The Lights Going On and Off har tidligere blitt karakterisert som «minimalistisk minimalisme» og subversiv dekonstruksjon, og kanskje er det en kuratorisk fortjeneste her å forløse det mystiske potensialet i et utpreget konseptualistisk kunstnerskap.
I øverste etasje finner vi et et rom viet Francesca Woodmans gåtefulle fotografier fra seint syttitall. Woodman passer nesten for godt inn i utstillingskonseptet. Hennes gjenferd-liknende selvportretter fra forlatte og ramponerte rom bærer tragedien om brå, altfor tidlig død, og står i denne sammenhengen i fare for å bli redusert til illustrasjoner i en kuratorisk layout. Det samme gjelder polske Robert Kusmirowskis ufattelig realistiske fremstilling av en gammel togvogn i naturlig størrelse, laget av papp og maling. De illusjonistiske og potensielt åpne dimensjonene ved dette arbeidet overskygges totalt av at det her blir vanskelig å la være å tenke på nakne barnehender strukket ut mellom veggplankene i fortvilelse, på vei til utslettelsen. Vi jages av spøkelser som kunsten vanskelig kan hamle opp med, når lesningen blir så til de grader gjort bokstavelig.
Heldigvis finnes det kunstnere som omgår denne formen for tristesse-kitsj. Erik van Lieshouts container, naturlig nok plassert ved en byggeplass, inneholder kunstnerens egne opptak fra sin hysteriske, tragisk-nevrotiske sykkeltur fra Rotterdam til Rostock, på jakt etter klisjé-tyskeren. I Kunst-Werke finnes flere sterke enkeltverk, overvåket av legenden Gino De Dominicis ironiske latter i bakgården. Rumenske Mircea Cantor har plassert en ulv og en hjort sammen i et gallerirom. Rovdyret sirkler rundt hjorten uten noengang å angripe, og den lydløse filmen spiller ut elementer av overvåkning, paranoia og potensiell fare. I en gammel stall litt unna har Jeremy Deller funnet frem til et jødisk klezmer-orkester i Auguststrasse, bestående av eldre russiske immigranter. Disse gamle karene virker å kunne spille skjorta av hvem som helst, og videofremføringen av den spesialkomponerte låten etterlater både spontan jubel i lokalet, og en mer sammensatt og oppstemt melankoli enn tilfellet er langs resten av gaten.
Om Mus og Menn preges av en stil og en tone som både er besnærende og problematisk. Ideen om å «åpne gaten» gjennom å bruke leiligheter og private rom utenfor kunstinstitusjonen fungerer dårlig. For det første er kunsten som presenteres gjennomgående svak, som Tino Sehgals kyssende par i den storslåtte Speilsalen i Ballhaus Mitte. Et par som omfavner hverandre åtte timer om dagen til positurer etter Rodin og Munch oppleves bare pinlig og unødvendig. Å komme inn i andre folks hjem i en fremmed by er alltid fint, men det ville vært langt mer interessant om menneskene som bodde der faktisk var hjemme. I stedet blir vi presentert for noen tilfeldige og intetsigende kunstverk samt en vakt som åpenbart kjeder vettet av seg. I tillegg må vel Auguststrasse nå regnes som en av det gamle Øst-Berlins mest gentrifiserte og opphypa gater, med sine mange kunstgallerier, kafeer og elegante små klesforretninger. Derfor kan ideen om død og katarsis, forgjengelighet og unheimlichkeit til tider virke som et fasjonabelt påfunn, der skrot-estetikken og spøkelsene mest av alt fremstår som shabby chic.
Skal Arve Rød ned til Berilin og ta tempen på miljøet? Er det meningen at man skal kunne lese Rød“s kritikk alene og få en generell beskrivelse av hva som skjer?
Det er sunt å forholde seg til flere kilder og da kan man finne Tino Seghals karriere kurve andre steder enn i Rød sin tekst. Når det er flere som har reist til biennalen med penn og papir, er det å ønske seg at man ikke trenger å lese den samme teksten flere ganger.
Er denne debatten innenfor eller utenfor kunstverdenen?
Ha ha, Arve, neste gang må du tilbringe mere tid på en av de fine utestedene og lese deg til hva som egentlig skjer. Drit i å traske rundt å være subjektiv.
Kunnskapsforlagets Teater- og filmleksikon definerer teatralitet vidt: som en “betegnelse for det som kjennetegner det spesifikt teatrale eller teateraktige, og som er knyttet til teatrets egne virkemidler. Det vil være et visst element av teatralitet i alle teaterformer, selv om det kan være spesielt betont i f.eks fysiske teaterstiler og mindre betont i naturalismen.”
Når jeg skrev “maniert og overdrevet” henviste jeg til det teatralske (som, i følge meg, ikke treffer denne performancen i Ballhaus Mitte).
I tillegg til begrepsforvirringen om det teatrale i denne tråden tror jeg heller ikke vi har samme oppfatningen av hva “retorisk aggresjon” betyr. Jeg har kommentert en anmeldelse av Berlinbiennalen som er negativ til et verk jeg er positiv til. Det er alt.
Absolut är det av allmänt intresse att diskutera en del detaljer i en stor utställning och inte minst när det gäller den så starkt uppåtgående stjärnan Tino Sehgal. Hur bra är han, hur länge kommer han att vara i stigande?
Jag hade en annan fråga till dig Arve. Varken du eller någon annan har skrivit ett ord om könsfördelningen på biennalen. Varför? Menar du att det är en ren tillfällighet att fördelningen är 80 – 20? Eller har du tröttnat på att diskutera feministiska frågor?
Jeg er reelt usikker på om det har allmenn interesse å forfølge diskusjonen om Tino Sehgal særlig lenger, men jeg føler likevel for å kommentere et par poenger i Marit Strømmens innlegg.
At verket refererer til Munch og Rodin fant også jeg litt odd. Som du selv nevner i ditt første innlegg, gjør man gjerne bittelitt research under arbeidet med en tekst. Jeg leste to andre tekster om BB4 før jeg leverte min egen, og begge relaterer Kiss til slike kunsthistoriske referanser: Adrian Searle i Guardian («This endless intimacy rehearses other kisses – by Rodin, by Edvard Munch, by Jeff Koons and la Cicciolina») og Claire Bishop i Artforums Scene & Herd-spalte («..choreographically snogging in poses drawn from an art-historical repertoire of embraces (Rodin, Brancusi, Klimt)»). Så da tok jeg det for god fisk, og altså ikke min tolkning. Det gjør ellers ikke så mye fra eller til for min vurdering av dette verket.
Jeg beklager at jeg tydeligvis går meg vill i teater-sjargongen. Det ser ut som jeg mener både «teatralsk», som i koreografert (om jeg oppfattet deg riktig), og «teatral» som i maniert (f.eks. slow motion-utførelsen), så jeg takker for oppklaringen. Det var nå ellers også ment som en nøytral karakteristikk, og ikke forsøkt brukt som en «desavuerende» term. At verket er i en «åpenbar dansehistorisk kontekst» er jeg derimot ikke enig i. Åpenbart for hvem? For meg er dette et kunstverk, satt inn i en kunstkontekst av kuratorer fra kunstfeltet. Jeg tar det som en selvfølge å tolke det innenfor en referanseramme jeg kjenner, som for eksempel Berlinbiennalens kuratoriske begrunnelser, eller også Tino Sehgals tidligere arbeider. Jeg tar av meg hatten for Strømmen, som har en kompetanse som rekker utover min egen og som evner å fortolke dette verket med andre begreper. For meg ble det derimot naturlig å se Kiss i sammenheng med andre av kunstnerens verk, som jeg bare har hørt (!) om ja. (Hvorfor all denne retoriske aggresjonen Strømmen? Tror du jeg baserer meg på løsmunnete rykter når jeg skriver «hørt»?) Det blir vel her Kiss faller igjennom for min del, og aldri når opp mot presisjonen og det kritiske potensialet jeg opplever i andre av Sehgals produksjoner.
Ballhaus Mitte byr fremdeles opp til dans, det er jeg klar over. I den grad dette smitter opp i etasjen over, bekrefter det bare min oppfatning av en miming av stedets estetikk, og gjør Kiss om mulig enda mer banalt. At danserne «bruker rommet på en måte som bryter med forventningen om at kunstnerne inntar scenen» er tydeligvis relevant innenfor en dansediskurs, men jeg opplevde det ikke som kunstnerisk interessant i denne sammenhengen.
Apropos argumentfattigdom arrangøren maktet ikke å komme opp med en eneste setning om dette arbeidet i omtalen av Sehgal i utstillingsguiden, til tross for at Kiss er et fire år gammelt verk. Så det var heller ikke der opplagt hva dette skulle handle om.
Da jeg skrev min forrige kommentar til Berlinbiennale-anmeldelsen, hadde jeg ikke sett den. Nå har jeg løpt gjennom den, og jeg underskriver på at utstillingsrommene var høyst interessante.
Når det gjelder det kyssende paret er jeg helt uenig i desavueringen av denne performancen. Tolkningen kunstkritikk.no’s anmelder gjør, med henvisninger til Munch og Rodin, har jeg vanskelig å følge, annet enn på et helt banalt nivå der det i alle tilfeller dreier seg om omfavnelser. Jeg synes dette blir like lite holdbart som å skulle avfeie en antropomorf skulptur bare fordi Ingres og Goya også har befattet seg med aktmaleri.
Jeg syns heller ikke anmelderens etterpåkloke kategorisering av verket som teatralsk holder mål. Kanskje er det en sammenblanding av begrepene teatral og teatralsk som ligger til grunn? Re-teatraliseringen av teatret i det 20. århundret impliserte at teatret i større grad inkorporerte flere kunstneriske virkemidler enn det rent litterære tekstteatret, mens det teatralske derimot henspiller på noe overdrevent tilgjort eller maniert.
Hva som er tilgjort eller maniert ved disse dansernes arbeid har jeg altså vanskelig for å se, men jeg respekterer selvsagt at kunstkritikk.no’s anmelder er i sin fulle rett til å mene at det er det. Det rare er likevel at han antar, på bakgrunn av hva han har hørt (!), at resten av Tino Seghals arbeider også er teatralske…Jeg tror vi skal la dette ligge etter som verken anmelderen eller jeg kan påberope oss å ha noensomhelst oversikt over annet enn fragmenter av denne kunstnerens virke.
Når det gjelder anmeldelsen av performancen i Ballhaus Mitte (alle dere som er i Berlin har fortsatt anledning til å gjøre dere opp en mening, danserne skal kysse til 28.mai!) er det helt ok at den ikke settes inn i sin åpenbare dansehistoriske kontekst, med anknytningspunkter både til markante Berlin-koreografer som Felix Ruckert med sine interaktive dive-in-omfavnelser, og Constanza Macras’ råklining som overlevelsesstrategi, eller for den saks skyld den norske koreografen Ina Christel Johannessens duett “It’s only a rehearsal” som i flere år har turnert verden rundt med stor suksess.
Det er helt greit for meg at anmelderen neglisjerer disse og alle andre danseriske referansepunkter, men jeg har større problemer med at heller ikke utstillingsrommet, Ballhaus Mitte der Tino Seghal lar danserne kysse, settes inn i en sammenheng. Dette er nemlig en av de få stedene i Berlin der det fremdeles regelmessig spilles opp til pardans.
Danserne bruker rommet på en måte som bryter med forventningen om at kunstnerne inntar scenen. Da jeg var der, sto et homofilt tilskuerpar på scenen mens utøvernes tilsynelatende heterofile klining foregikk på gulvet. Innimellom vendte gutten seg sakte mot publikums inngangsdør og møtte eventuelle voyeuristiske blikk. I perioder passerte kjøkkenpersonale fra restauranten under, av praktiske årsaker, tett forbi performancen.
Danserne, som burde vært kredittert med navn, aktualiserer den falmede speilsalen, med avflakket maling, kakkelovner og merker etter fordums lysekroner, som et lokale der selskapelige konvensjoner både oppfylles og brytes. For meg kan denne performancen umulig reduseres til anmelderens argumentfattige kategori for “gjennomgående svak kunst”.
Når det er sagt vil jeg understreke at jeg satte stor pris på at anmelderen sammenligner årets biennale med den forrige, og håper kunstkritikk.no fortsetter å anmelde Berlin-biennalen også i fremtiden!
Flere bilder fra utstillingen kan sees på kopenhagen.dk sine sider:
http://www.kopenhagen.dk/billeder/reportage/bb4_of_mice_and_men_jewish_school_of_girls/
http://www.kopenhagen.dk/billeder/reportage/bb4_of_mice_and_men_kw/
Her kan man også lese et intervju med kuratorene for utstillingen: Ali Subotnick, Massimiliano Gioni & Maurizio Cattelan:
http://www.kopenhagen.dk/interviews/interviews/interview_ali_subotnick_massimiliano_gioni_maurizio_cattelan/
Kjetil, det är en mycket intressant synpunkt som du kommer med. Finns det ett liv av värde utanför biennalerna? Ja, vad kan det vara för något?
Jag har utvecklat ett lite längre svar på http://www.vilks.net
Jeg skjønner poenget, Vilks, men du snakker ut fra et svært generalisert perspektiv, noe som etter min mening utgjør dette resonnementets største svakhet. Dvs: det er fra makronivåene, den internasjonale (nasjonale?), at meningsytringer innen kritikken får betydning og skal/bør vurderes ifølge din analyse. Konsensus om enkelte utstillinger er overordnet dissens fordi sistnevnte ikke får noen, om vi antar som deg, nevneverdig betydning. Argumenetet går også på å slå seg frem innenfor en større kunstverden, størst mulig, ser det ut til, jeg tenker spesielt på din kommentar angående å “forbedre sin posisjon”. Jeg ser selvføllgelig viktigheten av dette og de fleste som skriver om kunst vil vel neppe unngå å nå ut til flere og bli mer akseptert, få mer betydning etc.
Det som likevel er litt pussig, og som er en forlengelse av mitt forrige innlegg, er det (tilsynelatende) selvinnlysende i hvordan disse påstandene fremsettes. Det finnes vel, må vi kunne anta, andre perspektiver på kritikken enn å konstant sammmenligne seg med “den store konsensus”? Det finnes vel, la oss kalle det det, andre funskjoner og muligheter for funksjonering av kritikken som ikke umiddelbart skal hodestups inn i denne diagnostiseringsmodellen?
Igjen: jeg ser poenget, men hopper du ikke over noen stadier på veien?, andre funksjonsområder og alternative evalueringer av kritikken enn denne – mer lokale former, andre former for samtale eller ytring?
Det forekommer meg ihvertfall at man fort ser seg blind med dette som briller, blant annet pga frykt for ikke å strekke seg til og vi skal heller ikke se bort fra at et ensidig fokus på de vilkske diagnostiske redskap leder til at en kritiker kan miste fokus på sine oppgaver og, som allerede nevnt, muligheten for å sette igang og/eller delta i sammenhenger hvor den internasjonale konsensus ikke nødvendigvis trenger å spille noen umiddelbar rolle eller være noen fornuftig målestokk.
Vi kan vel også tenke oss at å bli en “snabbt bortglömd kuriositet” ikke nødvendigvis trenger å være så ille, enn si feil. Det foresvever meg at det ihvertfall er noe man, som kritiker, bør kunne koste på seg eller risikere uten å være for lei seg av den grunn.
Det blir ofta missförstånd när jag lägger vikt vid beskrivningen av hur konstvärlden fungerar. Min poäng är att konsensus är större än man vill medge och att man därför följer varandras uppfattningar i långt större utsträckning än man man kan tro. Det är lätt att säga att man skall avvika från de normer som ständigt etableras (och som håller rätt länge). Men det är inte mycket som avviker. Och om någon avviker kan man ofta konstatera att det inte får någon betydelse.
Att förstå konstvärlden och att kunna beskrivas dess normativa funktioner är själva förutsättningen för att skapa alternativ och att dessutom skapa en plan för att alternativet skall bli något mer än en snabbt bortglömd kuriositet.
I själva verket är allt tal om att avvika från konstvärlden mest snack, det visar sig att konsensus är viktigare, speciellt när t ex en kritiker lyckats förbättra sin position.
Gruppen ær nog de som får media uppmærksamhet och står centralt i sfærens mittpunkt enligt Vilks flummiga førklaring. Jag håller med Kjetil Røed att en diskussion om detta vore intressant men samtidigt fruktar jag att det ær endast en liten intellektuell lek hær som han førsøker sætta igång bara før att sætta dit vår kæra Lars.
Uppmærksamhet som kvalitetskriterium leder till och hærstammar från samma sak: Upplevelsens tyrrani.
Att konstatera någonting, såsom uppmærksamhet som kvalitetskriterium, ær cyniskt och korrupt, 1-cyniskt, att øverlåta sitt eget moraliska ansvar på omstændigheterna och sæga“whatever” efteråt. 2-korrupt, att blanda ihop två helt skilda føreteelser såsom acceptans(underkastelse i detta fall) och normer(den samma diffusa sfæren ned i Berlin nånstans) och påtvinga ideen på andra genom “sjælvklart!”, liksom, sån ær det bara., get use to it.
Jag har inte læst Vilks bok, och ær nog ganska okunnig hær, men det hindrar mig inte att stælla mig denna fråga:
-Handlar detta om S&M???
Hva med å snakke lii om denne diffuse størrelsen, den definerende “gruppen”? Hvem er de egentlig, er det noen i det hele tatt, hvordan er logistikken i frohold til definsijonsmakt og mangel på sådan, perifere meninger og sentrale? Det kunne vært interessant.
God påske!
Hehe, jeg må humre litt i skjegget over dette pragmatiske kunstverden-argumentet til Vilks som fortsetter ad absurdum. Altså: det er likegyldig hva man mener, siden “det som gjelder” allerede er bestemt …. Eh, ok, men da håper jeg da de “definerende andre” er klar over dette så de faktisk mener noe da, så vi andre blindt kan følge opp den opptråkkede stien?! Det må jo nevnes, til alles beste, vil jeg tro, at solide, konsistente, og ikke minst ærlige og kreative meninger og vurderinger tross alt er det viktigste. Hvis den diffuse mengden individe som faktisk kan mene noe utøver en form for kritikk som er definerende så har de vel neppe gjort dette eksakt fra det øyeblikk de kom i posisjon men tidligere blindt fulgt “det som gjelder”?
Ærlig talt er Vilks sosiologiske versjon av kritikkens oppgaver litt vel pragmatisk og egentlig urealistisk: dette er ingen produktiv holdning til kritikken, altså, hele tiden se vekk fra teksten i fokus fordi den “egentlig ikke er så viktig etc”. I tillegg til hva egentlig? En samtaler om kritikk? OM Kunsdt? Oslos kunstverden? Den internasjonale samtidskunsten? i tillegg er dette synet på kritikk tidvis nesten tåpelig. Hva er egentlig poenget med å si til en kritiker at; eh – det er ikke så viktig hva du mener, likegyldig nesten, for dette er det andre som tar seg av, bare rop med de rette ulvene, du gutten min. Hva med å stole på egen vurderingsevne, utvikle egen stil, eller er dette for gammeldags?
Det kunne forresten vært artig å se nærmere på VIlks posisjon som meningsprodusent. Står han på riktig side i synet på¨kunstkritikk, ifølge seg selv? Eller er det andre som definerer her også, kanskje?
Precis Lars, det var dels det jag hade i åtanke när jag kommenterade den Machiavelliska hållningen, här tidigare framförd. “Man spelar de kort man har”, bluffar och satsar på de säkra..
Men den hållningen kanske inte är så populär att prata om, rent allmänt?
Tack Arve för din komplettering av Sehgal. Samtidigt kan man fråga sig om det inte är dags att acceptera ett numera självklart kvalitetskriterium: Uppmärksamhet. Endast få konstnärer blir omnämnda på en biennal, det är naturligtvis attraktivt att tillhöra den exklusiva skaran, alltså den som inte minst kritikerna väljer ut. Spörsmålet är om det verkligen är de argument som kritikern för fram som ligger till grund för en positiv bedömning (eller åtminstone ett påtagligt visat intresse) eller det handlar om uppmärksamhet, att bli lagd märke till. Studerar man biennalerna är det tydligt att kritikerna intresserar sig för ungefär samma grupp konstnärer.
Till Rasmus West skulle jag vilja tillägga: Det är helt normalt att en medlem i konstvärlden förnekar sitt medlemskap. Det är alltid “de andra” som är medlemmar. Dessa “andra” visar sig mycket svåra att identifiera. Enklare att ta fram en spegel.
Hver gang jeg sjekker inn på denne siden har det skjedd noe nytt sprøtt. Nå har jeg til og med fått eget oppslag på Vilks’ hjemmeside alt pga to setninger om Tino Sehgal.
Sehgals arbeid er plassert inn i et storslagent rom, pittoreskt forfallent og på mange måter biennalens flotteste lokale. Det vi får se er en teatralsk forestilling, fremført av profesjonelle dansere/skuespillere. Det skiller seg fra tidligere (og etter det jeg har hørt like teatralske) Sehgal-arbeider, hvor han har brukt ikke-profesjonelle aktører fra sammenhengen hvor arbeidet spilles ut, som museumsvakter (Veneziabiennalen 2005) eller hans egne gallerister (Baselmessen i 2004). Slik har han gjort arbeidene til noe mer enn estetiske oppvisninger, og spilt ut aspekter av «feil» og absurditet som har skapt en potent tilstand av overraskelse og usikkerhet hos publikum.
Jeg har ikke noe prinsipiell motstand mot verken teatralskhet eller sjangerblanding i kunstsammenheng, men jeg håper alltid på en logisk og god begrunnelse for at nettopp dette arbeidet er plassert inn i nettopp denne sammenhengen. En slik begrunnelse fant jeg altså ikke hos Sehgal i dette tilfellet, utover at det ble en estetisk gjentakelse av lokalet. Det synes jeg var «unødvendig» rommet var fint nok som det var. Da blir det gjerne også fort «pinlig», men her har jeg ikke annet enn mitt eget instinkt og min egen skamfølelse å skylde på subjektive erfaringer som vel er et av Vilks’ irritasjonsmomenter her.
Slik sett ble det ett av flere arbeider som opplevdes som tilfeldig og helt uten relevans i forhold til de ikke-institusjonelle rommene som er tatt bruk langs Auguststrasse. Jeg synes ideen om å gå ut av institusjonene og inn i privatsfæren er god. Det er gjort mange ganger tidligere, i stort format kanskje først av Jan Hoets «Chambres d’Amis»-utstilling i Ghent i 1986. Jeg skulle vel ønske meg en større grad av samspill mellom kunsten og disse private sfærene for at den ønskede blandingen av kunst og liv skulle bli mer enn bare en god idé.
Jeg er ellers litt overrasket over at denne teksten blir oppfattet som så negativ. Slik jeg forstår min egen tekst, er den i all hovedsak et forsøk på å fortelle et lite publikum, som består av 90 prosent lesere som aldri vil dra til Berlin for å se biennalen uansett, sånn omtrent hvor utstillingen plasserer seg i et større felt i forhold til andre større utstillinger, «tendenser i samtidskunsten» som det gjerne heter, og ikke minst i forhold til den forrige biennalen i Berlin.
Helt riktigt att det finns många olika röster att lyssna på. Alltså får man ta reda på hur det ligger till och skapa sin egen helhetsbild. Ta reda på vad som kan vara användbart i ett specifikt intresseområde t.e.x.
Men eftersom vi alla är representanter för konstvärlden kan det vara ett litet helsikke för en ung fjäril att veta vem man ska lita på, no? Det kommer ju uppenbart olika definitioner på vad som gäller från olika håll?
“Ja, alltså, “konstvärlden” är ju inte en geografiskt specificerad plats, snarare en illusorisk hierarki i bakhuvudet – den kan man utmärkt och med stor fördel ignorera fullständigt eftersom en sådan hållning vill ge eftertraktad cred både hos dom som befolkar den världen, och dom som tror att dom inte gör det – måhända Machiavelliskt, men man spelar dom kort man har.”
Då är det väl bättre att hålla sig ajour med vad konstvärlden menar, och spela en negativ inställning till densamma så att man inte flyger sin kos som fjäril. Ett visst mått av pragmatism kan nog vara på sin plats även om man strävar efter att bibehålla den s.k. fria konstnärssjälen. När allt kommer omkring är konstvärlden med dess hierarkier inte särdeles illusorisk. Säg det t.e.x. till unga konstnärer som försöker etablera sig på något sätt. Där är hierarkierna högst påtagliga. Befrämjande för en del, murar för andra..
Ja, alltså, “konstvärlden” är ju inte en geografiskt specificerad plats, snarare en illusorisk hierarki i bakhuvudet – den kan man utmärkt och med stor fördel ignorera fullständigt eftersom en sådan hållning vill ge eftertraktad cred både hos dom som befolkar den världen, och dom som tror att dom inte gör det – måhända Machiavelliskt, men man spelar dom kort man har.
Men, detta är en digression av begränsat intresse. Till saken.
Högt avhållne kollega Lars Vilks, konsensus hör inte hemma i samtidskonsten; och i den grad man kan göra tvärsäkra gissningar är det att anse som något som med alla medel måste bekämpas. Men det skulle inte vara nödvändigt – kort sagt; där du ser något som är avgjort på förhand ser jag ett potentiellt minfält av små och stora konflikter – det här är att anse som en av dom allra minsta. Det är bara det att när Arve Rød är av en åsikt som strider mot majoriteten av den samlade kritiken så finner du det nödvändigt att påpeka att han har fel, eller i alla fall att det inte spelar någon som helst roll vad han menar – och det är ju en käck metod; den kan man hyvla av alla texter som någonsin skrivits med. Det är en attityd som i förlängningen gör precis allt fullkomligt meningslöst, inte bara konsten och den vidhängande kritiken, utan hela jävla skiten; alla tecken på organiskt liv överhuvudtaget. Det är ju också så att vid en jorbävning klarar sig vanligtvis en fjäril ganska gott – det kan hända att den blir träffad av fallande sten, men hur ofta händer det?
”det inte alltid är förutsägbart hur stor betydelse ett uttalande kan ha, perifer eller inte”, skriver Tommy Olsson. Nej, det vet man inte, men man kan göra en mycket säker gissning.
”Kirstivh” vill veta vad jag menar med konstvärlden. Alla aktiva i konsten är delar av konstvärlden och dit får vi nog också räkna den upprörde ”Cravan”. Men alla har inte samma betydelse eller inflytande.
Jag förstår inte helt varför mitt påstående om konsensus skulle vara så märkligt. Konstvärlden i vid mening har sina konventioner och det kan sammanfattas i biennalensystemet. Ett regionalt och lokalt konstliv kommer obönhörligen att snegla mot det internationella (om vi nu bortser från modernisterna som lever sitt eget liv i sin egen konstvärld). Därför kan det inte heller uppstå några riktigt intressanta alternativ, den internationella samtidskonsten som ständigt söker efter nyheter kommer att fånga upp allt och visa det på nästa biennal. Det är resultatet av konstens globalisering och det snabba informationsflödet. Normerna är satta, väl cementerade och de tål naturligtvis lite smågnäll i kanterna.
Om man nu skall påverka något är det, som Tommy Olsson tänker sig, väl slappt att säga att det kanske kan vara någon som lyssnar på en lokal viskning och att den stegras till en tornado enligt fjärilseffekten. Det kan ske, men vi väntar ännu.
1) Når en kritikk publiseres noen tid etter utstillingsåpning har kritikeren sannsynligvis lest andre anmeldelser som en del av sin research. Hvordan kritikeren redegjør for eller ignorerer resepsjonen av utstillingen i det hun så skriver, finnes det heldigvis ingen regler for. Allerminst på kunstkritikk.no der Redaksjonen ofte plusser på konteksten med lenker til anmeldelser publisert andre steder.
Likevel er det interessant, særlig i forbindelse med en så stor begivenhet som en biennale, hvordan noen kritikker ligner, mens andre er heller aparte. Slik sammenligning av kritikker gjøres altfor sjelden, og er høyst relevant i et forum som kunstkritikk.no, men det er ikke nødvendigvis anmelderens ansvar å levere den.
På kunstkritikk.no er jo sjelden anmeldelsen det viktigste, men tråden derpå. (I dette tilfellet leste jeg Lars Vilks kommentar før anmeldelsen, det fungerte utmerket! Har ikke sett årets biennale foreløpig, men rakk en etappe av den forrige biennalens slitsomme tekstmaraton. Det som handlet om byrommet Berlin, med intervjuer av sosiologer, urbanister og historikere, var kanskje “diskurstungt”, men da tungt pga mengden av diskurs, ikke at diskursen var vanskelig tilgjengelig! Denne delen av Uta Meta Bauer-biennalen var, tro det eller ei, publikumsvennlig til tusen. Men denne publikumsvennligheten var lokalt forankret, og slo ikke like godt an hos alle tilreisende biennale-turister/anmeldere.)
2) Tino Seghal har vært i kulissene siden sent på 1990-tallet, så det er sikkert “fortjent” at han havner i rampelyset nå. Første gang jeg så ham, var i en Mårten Spångberg/Fame International-initiert performance i 1999, nå gleder jeg meg bare til å se hva kunstkritikk.no’s anmelder syns er “svakt” ved et par som kysser. Tino Seghal er jo koreograf, og dansere og koreografer gjør jo mye som kunstoffentligheten syns er “pinlig” og unødvendig”.
Det er sykt å interessere seg for hva noen skravlebøtter i “kunstverdenen”, det kjedeligste stedet på jorden, “mener” om kunst.
Det er likevel, av og til, en eller annen mislykket kunstkritiker, en som ikke passer inn i “kunstverdenen” fordi vedkommende har noe på hjertet som ikke passer inn i eurosentriske, kvasifilosofiske “diskurser” blant velfødde, fremmedgjorte tørrpulere, som klarer å si noe interessant.
Kunstkritikere og selvsagt kunstnere som refererer til “kunstverdenen” som noe annet enn et høl av meningsløshet, potensielt sett et nødvendig onde, omtrent som et trygdekontor, burde strengt talt møtes av en vegg av kjølig mistenksomhet.
Hei Lars Vilks. Jeg har et lite spørsmål. Hvem mener du er “kunstverden”. Du sier at kunstverden har akseptert biennalen, men er ikke enhver kritiker en del av kunstverden? Og hvis plutselig en kritiker mener noe annet enn de andre, så skapes det jo en debatt, og er ikke denne debatten også endel av kunstverden? Samtidskunsten er under stadig utvikling, så da er det kanskje på tide med en utvikling innenfor kunstkritikken også!
Håhå, det blir ju en klockren sköntaxering eftersom det inte alltid är förutsägbart hur stor betydelse ett uttalande kan ha, perifer eller inte. Och det var du som sa att kvalitet är en besvärlig fråga först, och det är heller inte direkt en fråga jag förbinder med någon form av konsensus; tvärtom. Ibland kan det verka som om du menar att samtidskonsten är något man kan ställa klockan efter, och så är det ju inte, tack och lov. Men vissa kvaliteter har den ju, och somliga dagar gör jag inget annat än att förfäkta den ståndpunkten. Angående Berlinbiennalen säger jag pass – har inte sett.
Jag är realist och det är inte fel att taxera vad ett uttalande kan ha för betydelse. Om man är en perifer stämma och vill gå mot strömmen kan det nog vara nödvändigt att argumentera ingående. Arve Röed skyller på platsbrist när han inte kommer med någon övertygande synpunkt på varför Sehgal inte skulle vara så bra som han framstår i praktiskt taget hela kritikerkårens och många andras ögon.
Kvalitet SKA vara en besvärlig fråga, skriver du, och jag håller inte med eftersom kvalitet i konsten är rätt enkelt. Kvalitet skapas av konstvärlden och då får man förstå att det både finns dominerande och marginella kvalitetskriterier. Tommy Olsson kanske önskar att en viss kvalitet skall finnas i konsten, men det kanske inte har någon giltighet. Du kan då på olika sätt propagera för din ståndpunkt om du anser att den är viktig. Men det är ingen lätt sak eftersom man måste göra klart för sig vad som är realistiskt. Det mesta som handlar om kvalitet i samtidskonsten är naturligtvis väl cementerat genom att det råder en överraskande stor konsensus i konstvärlden; se bara på hur man läser av berlinbiennalen.
Ah, visst Lars, jag är skärpt som fan – men vad som är kvalitet SKA vara en besvärlig fråga, så också vad som gäller – och det går inte att komma ifrån att du faktiskt skriver; “Personligen kan jag hålla med dig, men vad du och jag menar betyder så lite”, och det finner jag lite ohanterbart. Om inte en kritiker kan skriva vad han/hon tycker, eftersom det inte betyder något särskilt, vad fan ska han/hon då skriva? Let´s face it; nothing happens unless someone writes it first – motstridande uppfattningar är en väldigt fin sak som vi ska ta vara på.
Hvorfor skal jeg det? Det er jo allerede gjort grundig nok her:
http://www.vilks.net/
Skärpning Tommy! Det går inte att undvika att det finns något som gäller. Och det är utmärkt bra att känna till det. Om man vill utmana de rådande uppfattningarna i konstvärlden bör man nog först veta vilka de är. Det handlar alltså INTE om att böja sig för auktoriteter utan om hur man skall informera sig.
Och till Arve skulle jag säga att det faktiskt vore bra om han talade om för läsarna hur biennalen blivit mottagen i det stora hela. Det är (ursäkta) intressantare än att du talar om vad du tycker. Din röst är inte ointressant, men det är en liten röst ute i periferin; så är det bara. Men jag menar inte att vi inte skall ha synpunkter för den sakens skull.
Och se gärna i dagens DN. Där skriver Dan Jönsson positivt om biennalen och ger särskilt stort utrymme åt Tino Sehgal.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2206&a=535571&previousRenderType=6
Ja, alltså, det här resonemanget verkar ju sorgligt bekant – Lars menar ju i grunden att vi bör rätta oss efter vad Bill och Bull säger och sträva efter konsensus och inte bråka så mycket eftersom ingen ändå bryr sig, och gör dom det i alla fall uppfattas det bara som jobbigt – något jag misstänker är en ärkesvensk ryggmärgsreflex, och jag vet vad jag snackar om här av dyrköpt förstahandserfarenhet – men när det handlar om vad som gäller – vid allt heligt, det som verkligen gäller är för fan att inte uttrycka sig som om man är gud fader och alltid har blykoll på vad som gäller, redan här går resonemanget under i en monoton besserwisservegetering – så ser vi åter ett exempel från det här hållet på en slags elitistisk resignation, eller resignerad elitisme – hey, whatever! – och om vi drar det här tjafsandet till sin yttersta konsekvens, och det tror jag Lars ganska säkert vid något tillfälle har visualiserat under en meditation mellan två tända teljus och vet förbannat gott, så har vi en totalt menlöst registrerande skribentverksamhet i det här fältet som ideal. Om allesamman bara blir eniga om vad som gäller finns det ju för fan ingen anledning att skriva kritik, och heller inget att kritisera, och då kan vi nöja oss med att skriva “Blå” när vi förhåller oss till Yves Klein, och “Blod” när vi går in på Hermann Nitsch, allt annat är överflödigt. Jorden är platt. Ah, man suckar tungt och känner sig obetydlig; Vad jag menar betyder så lite…Nonsens, vad jag menar är ta mig fan lag, annars vore det för fan ingen vits – och det vet Lars innerst inne också, han är ju inte dum; han vill bara tokjävlas lite men får det inte helt till.
Hva som faktisk gjelder? Jeg tror ikke jeg helt forstår hva du mener. Skulle jeg lese gjennom alle kritikker i tysk presse, for så å rette meg etter den gjennomsnittlige vurderingen før jeg skrev min kritikk? “Kunstverden har bestemt seg for at den er bra”. Javel, hva så?
Når det gjelder Sehgal er jeg delvis enig. Det kunne være interessant å forsøke seg på en analyse av hvorfor han blir betraktet som et vidunder i internasjonel sammenheng. Men i en tekst om en utstilling med 60 kunstnere sier det seg selv at det blir trangt om plassen.
Arve Röed, du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill om Berlinbiennalen, men nog är det väl så att det är en objektivt bra biennal. Kritiken har varit överväldigande positiv, konstvärlden har alltså bestämt sig för att den är bra.
Vad som är kvalitet är tydligen fortfarande en besvärlig fråga, trots att den enklast kan besvaras med hänsyn till vad som faktiskt gäller. Biennalen är bra därför att man säger att den är det. Och en del i detta är vilken uppmärksamhet man lyckas skapa.
Jag har t ex funderat på vad du skriver om Tina Sehgal. Du finner hans bidrig “pinlig och onödvändig”. Personligen kan jag hålla med dig, men vad du och jag menar betyder så lite. Sehgals verk är ett av de mest positivt uppmärksammade inslagen i biennalen. Han har lyckats med att bli omnämnd av praktiskt taget varje kritiker – och här är du inte heller något undantag. En högst avsevärd del av ett konstverks kvalitet är om det kan dra till sig uppmärksamhet.
Vore det inte intressant att en konstkritiker gör en skillnad mellan sin egen subjektiva syn på saken och vad som faktiskt gäller?