Föryngring av anrik Stockholmsinstitution

Nyligen blev det klart att Alida Ivanov och Ashik Zaman tar över rodret för Konstnärshuset i rollerna som konstnärlig ledare respektive curator. Konstnärshuset är en centralt belägen konsthall i Stockholm, som tidigare präglats av sin koppling till Konstnärsklubben, en social sammanslutning från 1856 som blivit ökänd för att än idag inte tillåta kvinnliga medlemmar.

På senare år har huvudägaren Svenska Konstnärernas Förening/SKF, en intresseorganisation för konstnärer med cirka 860 medlemmar, utvecklat ett mer profilerat utställningsprogram. Under ledning av curatorn Celia Prado har fokus legat på en generation svenska konstnärer som slog igenom under 1990-talet och tidigt 2000-tal. Bland de som ställt ut i den pampiga 1800-talsbyggnaden ett stenkast från Stureplan hör Jörgen Svensson, Johan Thurfjell, Peter Hagdahl, Bianca Maria Barmen och Arijana Kajfes.

Alida Ivanov och Ashik Zaman är välkända aktörer i Stockholms konstliv. Ivanov har tidigare arbetat på bland annat Spritmuseum, Elastic Gallery och som intendent på Göteborgs konsthall (och var en gång i tiden skribent i Kunstkritikk). Ashik Zaman är tillsammans med sin bror Koshik Zaman grundare av nätpublikationen, och den mobila plattformen, C-print och står bakom ett flertal grupputställningar på bland annat Wetterling Gallery, HangmenProjects, GELB och Mossutställningar i Stockholm.

Formellt startar de sina förordnanden i augusti i år, men de är redan i full gång med att planera sitt nya program och i detta är Coronapandemin naturligtvis en stor faktor.

– Det är en svår situation, och jag tror att en plats som SKF/Konstnärshuset kan bli ett slags hubb för att bygga upp det som förloras under den här tiden, för mindre konstnärs- och curatordrivna initiativ, säger Alida Ivanov. En annan sak är restriktionerna kring folksamlingar vilket är något som kanske håller i sig längre än vad vi tror. Då blir det mer schemalagda visningar, eller att man har öppet by appointment. Gud vad jag saknar att gå på vernissage!

Duon har som ambition att utveckla Konstnärshusets sociala mediekanaler, och menar att dessa kan bli en viktigare del av att visa konst framöver.

– Att verka i en digital sfär kan definitivt vara gynnsamt för en plats som Konstnärshuset som ska verka för så många och olika konstnärer, menar Ashik Zaman. Covid-19 har ju av nöd tvingat fram visningsformer som aldrig helt kan substituera en fysisk upplevelse men som ändå kan vara ett bra komplement även i fortsättningen, i ett «normalt» läge. Jag hade aldrig hört talas om Zoom innan, men nu har jag möten via den kanalen någon gång per dag. Det får mig tänka på möjligheten att inte vara geografiskt lika bunden till Stockholm i fråga om publik, även efter Covid-19.

Ivanov och Zaman är förtegna om exakt vad de kommer att visa, men lyfter fram nya former av samarbeten som en hörnsten för Konstnärshuset under deras ledning. De betonar även sitt arbete med att bredda urvalet bland de konstnärer som ställs ut.

– Jag har sedan tidigare intresserat mig för snedvridning av representation på ett fält där somliga har det mer förspänt än andra, och där man ser en snöbollseffekt för vissa, säger Zaman. SKF/Konstnärshuset som representerar så otroligt många konstnärer och verkligheter tycker jag är en jättespännande plats, just för att huset sammantaget ger en vid och mer nyanserad bild av det svenska konstlivet. Jag hoppas kunna lyfta frågor om etnisk mångfald och hoppas på mer samtidsfoto på sikt.

Men den nya konstnärliga ledaren är tydlig med att det inte handlar om ett brott mot tidigare ledning och program, utan att i första hand utveckla de delar som fungerar väl.

– Jag går in i detta med tankesättet «don’t fix anything that isn’t broken», förklarar Ivanov. Mitt första fokus kommer vara att utveckla samarbetet mellan de olika delarna inom SKF/Konstnärshuset, och känna av vad det faktiskt finns för behov bland mina medarbetare; ta del av deras kunskap, erfarenheter och hur de ser på framtiden. Det känns som en grund jag skulle behöva för att gå vidare till vision och vad som skulle vara «nytt».

Zaman bekräftar att de förändringar som sker måste göras utifrån det befintliga sammanhanget.

– Jag tror det är viktigt att vara trogen kärnverksamheten, och att förändringar görs med stor omsorg om föreningens historia och sker i dialog med medlemmarna. Alla konstföreningar och konstplatser måste likväl över tid genomgå anpassningar till strömningar i tiden för att inte stagnera. Jag tror därför man kan räkna med en viss breddning av SKF/Konstnärshusets verksamhet och kanske förhoppningsvis i alla fall ett tydligare intergenerationellt inslag och möten mellan konstnärer som inte är lika avgränsade av sådant som ålder och uttryck.

Vad tycker ni saknas på den nordiska och svenska konstscenen idag?

– Jag tänker direkt på etnisk mångfald, men det handlar inte om att det saknas; saker förändras långsamt även om det går framåt. Det ser annorlunda ut på konstskolorna idag och det finns definitivt exempel på unga konstnärer lokalt av utomeuropeiskt ursprung som framgångsrikt ställer ut och ger en annan bild av «konsten». Utan att peka finger på var det klämmer, när det är samverkande faktorer som påverkar ett visst utfall, så tänker jag att det finns möjligheter till ännu mer utveckling av konstscenen, menar Zaman.

– Det är mycket som fattas både på den nordiska och lokala konstscenen. Jag kan sakna humor ibland. Dessutom tänker jag att olika konstformer och konstnärer ofta behandlas som trender. En sak får plats tills nästa grej kommer. Det borde finnas utrymme för flera perspektiv samtidigt, inte bara ett åt gången, avslutar Ivanov.