Den brittiske konstnären Morgan Quaintance har uppmärksammats för sitt arbete inom konst, film, radio, curatering och kritik, och hans utställning på Konsthall C är en koncentrerad affär i två delar. I en del hänger tyger med tryck av geologiska formationer, fotografier och objekt; ett montage med antidepressiva tabletter, en apokalyptisk bild från en undergångsdömd megastad och vad som ser ut som en död skog andas av en kännbar melankoli. Det är en ekokammare av en subtilt men pressande stämning i skuggan av klimathot, grasserande prekaritet och ensamhet.
Här visas också två filmer i ett mörklagt rum med ett ljud som gör presentationen rättvisa. Quaintance jobbar ofta med hård och ibland drastisk kontrastverkan, och i Repetitions (2022) ställer han repetitiva passager mot ett spretigt montage med hög rörlighet. En sekvens visar en man som tycks ha blivit utsatt för något eller är hårt ansatt, detta till pulserande och dunkande elektroniska toner, för att snabbt övergå till rytmiska bilder på fötter ledsagade av mer romantiska pianotoner.
Jag drabbas särskilt av återkommande inspelade röstsamtal som verkar sakna mottagare, men som vittnar om både kamp för drägliga arbetsvillkor och rättvis ersättning och en påtaglig ensamhet. Det blir tydligt att Quaintance ökade intresse för 16mm-film har varit viktig, dess fragilitet och poetiska texturer betonas. Jag läser den rumslig desorienteringen – med varierande visningshastigheter, ett heterogent bildmaterial, sjok av rytmiska repetitioner både på bild- och ljudsidan – som en insisterande ansats att hitta fram till mig som åskådare. Först genom distortionens och disruptionens poetiska metod kan något viktigt uppstå: hur infiltrerar dessa bilder och ljud min varseblivning?
Om repetitioner delvis styrde Repetitions så har den formella experimentlustan utökats ytterligare i Quaintances nya film Efforts of Nature (2023) som har producerats av Konsthall C. Filmen består av en komplex väv av satellitbilder, material på 16mm-film och lågupplösta bilder. Återkommande morf- eller glitcheffekter tenderar att göra sammanlänkningar svårare att följa, men det är också det som skapar en påtaglig känsla av «möjlighet» och engagemang.
Efter att ha sett Quaintances båda filmer i tät följd har jag en känsla av att de sammantaget bildar ett slags affektkartor, där ekon, brus, soniska interventioner hela tiden söker nya kontaktytor och produktiva sammanhang. När rösternas och kropparnas rytmer ställs mot klimatförändringarnas och geologins bilder så uppstår något både oroande och skört. Detta har mycket att göra med hur Quaintance jobbar med rytmisering, juxtaposering och överlagring av sitt material. De senaste fem åren har han producerat en imponerade korpus. Det vi ser här är hans två starkaste filmer hittills.
