Det hela börjar med det högst personliga: en låda som inte får öppnas. Lådan tillhör konstnärens styv-farfar, som säger att den innehåller hans livs «mörka kapitel», och får öppnas av Ramesch Daha först efter hans död. Självklart ska hon bryta mot detta, och utifrån lådans innehåll påbörja ett projekt som tagit fyra år i anspråk.
Lådan innehöll foton, brev och dokumentation. Brev från farfaderns far, Sigmund Klein, skickade från koncentrationslägrena Dachau och Buchenwald innan han slutligen mördades i Ravensbrück 1942. Verktygen som Sigmund använde när han jobbade som plåtslagare i Wien, kärleksbreven skrivna på nationalistiska vykort skickade mellan honom och hans fru Maria. Allt har bevarats.
Utifrån det hon hittade i lådan har Daha, som är målare i grunden, noggrant kartlagt, skrivit och sedan målat och tecknat. Ibland föreställer de minutiösa avbildningarna föremålen från lådan, ibland material hon hittat i sin vidare research. På Index hänger tre stora tavlor, målade i gråskala, över flygfoton från de tre koncentrationsläger som Sigmund fördes till. De baracker han bodde i är rödmålade. Verktygen finns där i en trälåda, men har liksom vykorteten, med poststämplar och allt, också noggrant porträtterats. Och arkivmaterial hon själv sammanställt med utgångspunkt i Sigmund har blivit en bok som avhandlar honom lika mycket som världskriget i stort.
Något förenklat kan man säga att utställningen handlar om ett försök att pussla ihop det förflutna, och att se hur trauma fortplantat sig genom generationer. Men i det framställs också en större berättelse om världspolitiska skeenden. Eller handlar det tvärtom om hur världspolitiken slår rot i familjer, ner i samhällets minsta beståndsdelar? Men det är också en undersökning av, eller ska jag säga en uppgörelse med, tystnaden. Både tystnaden som omgärdade familjens förflutna, och tystnaden i breven (där bara en part kan höras, då de brev som skickades till koncentrationslägret förstördes). Tystnaden som en överlevnadsstrategi och som en form av krigsföring. Samtidigt pekar familjens bevarade av allt material, om än inneslutet i en igentejpad brun pappkartong, på en önskan att en dag kunna bryta denna tystnad, och låta det förflutna få tala igen.
I utställningsrummet ljuder en inspelning skapat från lådans innehåll. Men tidsandan som den skapats i erbjuder betraktaren ingen katarsis, ingen verklig förlösning. Istället ljuder den som en förmaning från det förflutna, en uppmaning, eller är det en varning?
