På väg hem från Roland Perssons galleriutställning In Both Directions At Once drabbade mig tanken: «ond». Jag tror mig aldrig någonsin ha använt det ordet, så jag famlade efter Baudelaire, som jag ändå inte kan tillräckligt bra för att få hjälp av. Så ser tankemässiga överslagshandlingar ut, och avslöjar att tänkaren är ett stressat bytesdjur.
Redan från början kände jag av att det var något konstigt med subjektet inne på utställningen. Det som visas är främst djur och växter gjorda i silikon. Några teckningar också, på motbjudande gulaktigt och plastigt papper. På något vis ville jag för mig själv vara oberörd av vad jag såg, antar jag, för alla mina reaktioner medvetandegjordes för mig i form av stereotyper, «en Lovecraft-fantast skulle ha tänkt si» och «en konstinfluencer skulle säga så». Själv hade jag inget att komma med, bara denna märkliga inre teater.
Jag började om. Kanske berodde mitt iakttagande av mitt eget tittande på att det första som möter en i utställningen är en elefants blängande öga. I nästa rum finns en get, vars blick jag faktiskt aktivt hade sökt möta. En blick från ett blint öga? Det känns inte så: det ger intryck av att se. Ögonen är troligtvis det enda i utställningen, jämte teckningarna, som inte är gjorda av silikon. Det ger en viss samhörighet. Efter ett tag var det som om det i första hand var silikonet jag såg, för vilket gestalterna tedde sig ganska sekundära och tillfälliga; materialet är lika plastiskt som destruktivt. Elefanten ser inte alls levande ut – tvärtom tänker man sig att Persson har avbildat ett uppstoppat djur. Silikonet tycks vara likgiltigt för skillnaden mellan liv och död; inte bara djuret, utan även tvingarna som håller betarna på plats, och plastskynket som hänger ned från det, är alla gjorda i silikon.
Bredvid geten står en kaktus som sträcker sina rötter ned i glasburkar med vatten; en av dem har slagits omkull så att en pöl har bildats på gallerigolvet. Allt det: silikon, detta invasiva material som har tagit över hela rummet. Det är bara jag som inte är av silikon. Ytterligare en distinktion som materialet tillintetgör är den, för en människa ganska viktiga, mellan främmande eller exotiska djur och de banala stadsduvorna som sitter på en tunna bredvid elefanten. Här är de alla bara djur, eller värre, natur. Orsaken till att mina reaktioner kom som stereotyper var nog att jag insåg att jag själv egentligen inte är någon. För den här naturen av silikon är jag inte ett skit.
Det borde nästan vara en befriande känsla, men sammanhanget är hotfullt. Teckningarnas detaljerade återgivande av växtdelar ger dem en air av vetande och precision som kräver att få sin auktoritet erkänd. Detta paras med en sjuk fantasis maktfullkomlighet. Alla djuren är i naturlig storlek, men jag hoppas att den groteska och stora växten längst in överhuvudtaget inte finns. Det går inte att avgöra om den har vuxit sig kraftlös, så att bladen blivit för tunga för den och nu ligger upp och ned på marken – vilket i sin tur ger växten ett hotfullt drag då bladen påminner om gigantiska sugproppsfötter. Naturen är monstruös, och precis som allt här är gjort av silikon, är allt i världen skapat av en natur som inte bryr sig om distinktionerna mellan sina skapelser.
Föreställ er hur groteskt det vore att gå igenom stan och se byggnader, bilköer och flockar av ordningsvakter som naturfenomen. Då ser du en ond planet och det levandes löjlighet i ett i övrigt dött universum. Storartat! Synen livar upp och bryter ned – och det finns inget jag kan göra åt det.
