Det finns två huvudteman i Cecilia Germains separatutställning på Botkyrka konsthall: land och hav. Eller mer specifikt hav och växter. På samma sätt skulle man kunna säga att den har två komponenter: måleri, i form av akvareller, och mer installationsbaserade, konceptuella inslag, där alltifrån växter till parfym och guidad meditation samsas. Någonstans i mitten, som ett sammanfogade kitt, finns en fotografiserie där svarta människor avbildas sovande.
Vilan och sömnen löper som en röd tråd mellan delarna. Jag kan inte låta bli att tänka på Jonathan Crarys 24/7. Senkapitalismen och sömnens slut (OEI editor, 2016) där konst- och teoriprofessoren skriver: «Sömnens fundamentala onyttighet och inneboende passivitet, och de oräkneliga förluster den skapar i produktionstid, utbyte och konsumtion, gör att den aldrig kan bli förenlig med 24/7-världens krav. Den enorma del av våra liv vi tillbringar med att sova, befriade från en uppsjö av stimulerande behov, kvarstår som en av de stora mänskliga provokationerna mot den samtida kapitalismens rovgirighet».
Men där Crary skickligt kopplar ihop sömnen både som problem och motståndshandling under kapitalismen, så tycker jag mig hos Germain se den tankegången gå ett steg vidare. Crary diskuterar sömn i relation till kapitalet, men han uppehåller sig mindre vid vad kroppen intar för position i det kapitalistiska systemet. Och det är just det förslavade subjektet, människan som bokstavligen gjorts till en vara, som är Germains ingång i denna utställning, som är curaterad av konsthistorikern Temi Odumosu.
Det börjar i de nästan transparenta akvarellerna i sviten Our Blood in the Ocean / Remembering Ancestors (2021) som rör sig vågformationer, trianglar, och där det blå bryts av blödande röda fält. Här återfinns myten om en ny civilisation på havets botten bestående av de förslavade afrikaner som kastats överbord under den transatlantiska slavhandeln. Här återfinns också sorgen över de som förgått, och kopplingen mellan sömnen och döden, «the big sleep». Om Crary sätter fingret på det beroendeförhållande som sömnen förutsätter – att det är en sorts uppvisning av tillit att lägga sig, och lämna sig skyddslös inför omvärlden – så blir nästa fråga: vilkas kroppar betalar för andras sömn? Och i förlängningen: vilkas kroppar gjordes skyddslösa för att betala för det välstånd och den goda sömn som västvärlden idag åtnjuter?
En doftstation där afrikanska växter samsas med koloniala handelsvaror visar hur människans resvägar gått tillsammans med råvaror som vanilj och tobak. Det blir en förvånansvärt stark upplevelse att låta den förföriska vaniljen uppta sinnet, eller sniffa så länge på Virginia-tobaken att den söta rondören övergår i något kväljande. I ett annat verk, Becoming Palmares (2021), gör Germain samma försök att spåra både frivilliga och ofrivilliga resor till botaniken. Det för tankarna till Jamaica Kincaids underbara essäbok Min trädgård (2020) där hon spårar tillsynes oskyldiga växter i sin trädgård i Vermont och barndomens Antigua till kolonisatörer, krig och erövringar. Men hos Germain saknar jag just den kontextualisering som Kincaid erbjuder, för utan berättelser om de olika växternas ursprung, användning och betydelser förblir de ganska stumma för betraktaren.
På utställningens övervåning har Germain skapat en oas med ett egenkomponerat örtte som kan intas medan konstnärens röst leder oss i en meditation. Här approprierar hon den klassiska meditationen, men med några lätta förskjutningar tycks hon lösa motsättningen mellan aktivism som bara fokuserar på värdsliga ordningar utan hänsyn till våra andliga behov, och andliga rörelser som enbart fokuserar på individen och på så vis avpolitiserar våra existensvillkor. Germain ger plats för båda två, och lyckas skapa ett rum som är omslutande, varmt, men utan att förlora den kalla, råa, kapitalistiska och rasistiska världsordningen ur siktet.
Den som ska orka göra motstånd behöver också få vila, få sova. Samtidigt kan vi med Germain argumentera för att sömnen inte bara handlar om att återhämta sig, utan är ett mål i sig självt. För vem har råd att vila? Vem får känna sig trygg? Omsluten av meditationen, av målningarna, av teet, av parfym känner jag mig märkligt omhändertagen, som att jag fått kika in i en annan verklighet, som om jag hittat en glänta i skogen. En respit.
